Vilse i Torrevieja

- november 17, 2017

Löparskorna får inte vila särskilt mycket nu för tiden. Det är nästan som fornstora dagar, eller nej det är ganska långt ifrån, men det är en skön känsla att springa varannan dag. Så kan vi säga. Det har smugit sig på en rutin i det hela, varannan morgon löprunda - så är det bara. Eftersom jag låg och pillade navelludd igår morse var det därför tid idag. I förrgår sprang jag La Mata runt - en modifierad sådan som blev en snål mil. Jag hade till morgonens runda spanat google maps för en längre tur och som även gick på helt andra vägar så jag inte blir uttråkad framåt vårkanten. Turen tog avstamp nere vid havet, La Mata - stranden precis nedför oss. Riktningen fick sedan bli södergående mot Torrevieja centrum. Mycket vackra klippor och stening botten tar vid direkt där stranden slutar. Det var även lågvatten i morse så det var extra mycket klippor att beskåda.

Då Torrevieja är mycket backigt behöver man inte oroa sig alldeles för länge om pulsen inte skulle infinna sig i sitt rätta slag. Efter en passage med vackra vyer nere vid havet väntar en rejäl backe som ska ta oss en bit ovanför havsnivå - och på så vis kunna njuta av vyerna igen fast från ovan.

När jag sprang längs vägen och spanade ner över Torreviejas centrala delar blev jag plötsligt lite vilse på om jag sprang riktigt rätt. Varför denna känsla kom vet jag inte då det inte går att springa särskilt vilse när ens enda uppgift är att följa havet. Jag var inte särskilt blöt om fötterna och hade havet precis bredvid mig till vänster som sig bör när riktningen är sydlig så jag borde självklart vetat att jag höll rätt kurs. Men när löpartrögheten slår på tänker man alla gånger inte riktigt rätt. Mitt i denna dementa period fick jag syn på en rygg i fjärran och tänkte att hans ben såg världsvana ut. Jag ökade mitt eget tempo för att hinna ikapp och låg sedermera 10 meter bakom mannen med världsvana ben och hoppades på att vi hade samma destination på rundan. Annars hade jag garanterat kommit vilse. När mannen helt ovetandes guidat mig på rätt köl och jag fick min memorering i hjärnan tillbaka om var jag skulle springa tackade jag för hjälpen och sprang förbi honom.

Mannen hade visat vägen ner till Playa Los Locos. En stor och fin strand i hjärtat av Torrevieja. Här sprang jag längs en väl tilltagen strandpromenad och mötte mycket folk som var ute denna morgon och lapade sol. Många gick även till arbetet eller var mitt uppe i detsamma. Gatsopare och fönsterputsare fejade i varje gata och hörn. Och mitt i allt detta kom en Skånepåg springandes som om han inte hade någonting viktigare för sig. Jag undrar ibland vad dom tänker när dom ser en tanig man i tighta shorts och neongul tröja komma springande. Gud vad han springer, har han inget bättre för sig, är han på semester i november, eller bryr dom sig inte alls. Troligen det sistnämnda. Löpning för mig är lika mycket prestation som meditation/eftertanke.

Havet låg som en spegel

Vägen fortsatte och innan jag visste ordet av hade jag kommit fram till nästa strand som heter Playa del Cura. Här vek jag upp i gatorna och sprang sedan citylöpning bland höghusen en lång bit.

Torrevieja var inte nominerad till Stora Arkitektpriset i år.

Vid vägens slut hade jag kommit fram till Parque Europa. Det luktade USA i parken. När jag bodde i Boston under åren 08-09 var det under sommaren en specifik doft i parken Boston Common som jag spenderade mycket tid i. Doften är svår att beskriva men typ varm och fuktig tallskog. Det finns inga tallar i Boston Common och inte heller i Parque Europa. Men det är så det luktar och jag togs tillbaka 10 år i huvudet direkt. Vad här däremot finns är en liten katolsk kyrka och en ilsk hund. Kyrkan var fint utsmyckat. Hunden var bara ilsk och ägaren hade ingen kontroll på den. Jag fick stå stilla då jag inte litade på att hunden inte skulle anfalla mig om jag började springa igen. Ägaren kunde dock koppla hunden och jag kunde springa vidare. En äldre man som sittandes på en bänk hade övervakat skådespelet suckade högt och sa "ah, Mi Madre" Indirekt översatt. "Herregud!! har hon ingen koll på sin hund så ska hon inte ha den lös, tänk om den bitit någon"

Nu hade jag en lång, lång uppförsbacke hemåt på någon kilometer. När jag kommit till toppen tillbaka i La Mata var det bara att stanna och njuta av utsikten igen. Rundan blev 11 km exakt. Inte helt nöjd då jag gärna vill få till en standard 12a. Jag får fila vidare och hitta nya vägar. Snart hittar jag den perfekta rundan.

Eftermiddagen spenderades på stranden. En vindstilla och solig eftermiddag med behaglig värme. Ellen lekte i sanden och sprang omkring på spångarna och var allmänt nöjd över att strosa omkring i sin egen värld. När hon är i sin egen värld är hon lugn och from som ett lamm. Det är inte ofta hon visar den sidan men vi uppskattar den när den kommer. Efter strandlek gick vi till svensken och köpte dillchips. Mamma och pappa-tid ikväll när barnen sover.