Kvällstankar
Vad ser du fram emot imorgon?
- Att jag ska springa, svarar Niclas.
Denna fråga ställer vi varandra varje kväll numera. Följt av två saker som varit bra med dagen som gått. Idag blev jag avis på Niclas svar. Jag vill också springa. Sitt lugnt i båten, jag ska inte springa. Jag glömmer lätt att det bara är två månader sedan jag födde barn. Hjärnan vill så mycket mer än vad kroppen orkar just nu. Jag såg fram emot att rivstarta med träningen på samma sätt som Niclas gjort. Köra 3-4 styrkepass i veckan á 20-30 min och lite powerwalks på det. Det har inte alls blivit så. Några enstaka styrkepass har det blivit men inte alls i den utsträckning jag velat. Jag orkar helt enkelt inte. Jag får inte sova mer än några timmar osammanhängande per natt och jag har fått inse att energin till att träna inte finns där. Jag får minst 5 km vardagsmotion varje dag och det är jag otroligt nöjd med att jag får till, men det är en ständig kamp i hjärnan varje dag. När Noah sover hade jag planerat för att träna, istället är det då jag går och lägger mig och samlar sömn. Jag har förstått att utan tillräckligt med sömn orkar kroppen inte något utöver det som är mest basic. Vardagsmotionen är vad den orkar med.
Att ha alla möjligheter i världen till att träna då vi är två stycken som är hemma med barnen dygnet runt och ändå inte kunna utnyttja det. Ja, det känns riktigt surt just nu. För mig handlar det inte om att gå ner i vikt för det struntar jag ganska mycket i, för mig handlar det om att jag vill bli stark igen. Jag har mycket ont i ryggen just nu och jag hade behövt styrketräningen. Jag saknar kicken träningen ger. Endorfinerna. Känslan efter ett riktigt jobbigt pass.
Mina ledord nu är: Less is more. Om jag så bara får till 10 knäböj eller 2 minuters styrketräning en dag så är det bättre än inget alls. Det kommer en tid då jag kommer orka mina 3-4 pass i veckan. Jag kommer få sova bättre. Tids nog. Tålamod, tålamod, tålamod. Önskar jag kunde köpa det på burk.
- Att jag ska springa, svarar Niclas.
Denna fråga ställer vi varandra varje kväll numera. Följt av två saker som varit bra med dagen som gått. Idag blev jag avis på Niclas svar. Jag vill också springa. Sitt lugnt i båten, jag ska inte springa. Jag glömmer lätt att det bara är två månader sedan jag födde barn. Hjärnan vill så mycket mer än vad kroppen orkar just nu. Jag såg fram emot att rivstarta med träningen på samma sätt som Niclas gjort. Köra 3-4 styrkepass i veckan á 20-30 min och lite powerwalks på det. Det har inte alls blivit så. Några enstaka styrkepass har det blivit men inte alls i den utsträckning jag velat. Jag orkar helt enkelt inte. Jag får inte sova mer än några timmar osammanhängande per natt och jag har fått inse att energin till att träna inte finns där. Jag får minst 5 km vardagsmotion varje dag och det är jag otroligt nöjd med att jag får till, men det är en ständig kamp i hjärnan varje dag. När Noah sover hade jag planerat för att träna, istället är det då jag går och lägger mig och samlar sömn. Jag har förstått att utan tillräckligt med sömn orkar kroppen inte något utöver det som är mest basic. Vardagsmotionen är vad den orkar med.
 |
| Det här är jag en gång i tiden. För 5 år sedan när det enda jag gjorde var att jobba och träna. |
Mina ledord nu är: Less is more. Om jag så bara får till 10 knäböj eller 2 minuters styrketräning en dag så är det bättre än inget alls. Det kommer en tid då jag kommer orka mina 3-4 pass i veckan. Jag kommer få sova bättre. Tids nog. Tålamod, tålamod, tålamod. Önskar jag kunde köpa det på burk.
Kommentarer
Skicka en kommentar