86 kvadrat - fast idag bor vi på 74

Landar man någonsin i någon slags nöjdhet med livet? Där man känner att hjulspåren man går i skulle kunna vara för evigt utan att man skulle tröttna? Jag har själv aldrig upplevt den känslan. Jag fick en smak av den i Spanien. Jag har aldrig trivts så bra med mitt liv som jag gjorde då, men jag hade nog tröttnat i längden om jag bara skulle ha ett sådant vardagsliv år efter år. Jag kräver mer stimuli än så. Men jag hade utan tvekan kunnat ha det så betydligt längre än tiden vi var där, jag var inte riktigt färdig kände jag. Den livsstilen och ett arbete som zonterapeut på mina villkor hade jag nog kunnat trivas med till 99% i alla fall. Nu har det snart gått 5 månader sedan vi kom hem och nu börjar det rycka i mina äventyrsnerver igen. Jag inser att jag är en person som aldrig kommer klara av ett liv där livet går sin gilla gång och mest består av mellanmjölk. Jag behöver utmaningar, toppar, dalar även om dalarna är hemska där och då. Jag tröttnar fort om livet blir för rakt. Det k...

Stort grattis på födelsedagen,min fina pojk! Nu kommer detta brevet lite sent, du fyllde år i torsdags, när vi var i Kalmar. Ett helt år har du hunnit bli. Jag sörjer faktiskt inte att du blir äldre för det är så otroligt kul att följa dig och din utveckling. Du utvecklas i rasande fart och lär dig nya saker varje dag. Det nya nu är att vinka till alla du ser. Idag skulle vi åka tåg hem och då sitter en kvinna bredvid mig varpå du böjer dig fram och säger "eeej" och ler världens största leende. Du är ett riktigt charmtroll och kommer komma långt bara med dina rådjursbruna ögon och ditt leende. Du är lite som en tiggande hundvalp, man kan knappt hålla minen när du lägger in din charmblick. Du är en väldigt framåt pojke. I förra veckan var vi i Kalmar i 4 dagar för att pappa skulle gå utbildning och du, jag och Ellen hängde på stadens lekplatser om dagarna. Du var inte ett dugg blyg utan gick raka vägen fram till både andra barn och andra vuxna. Plockade deras nappflaskor ...

Nu kan man nästan räkna med att denna sommaren gått mot sitt slut. Den mest prövande och mentalt tuffa sommaren jag hittills gått igenom i mitt liv. Jag har tyvärr inte njutit direkt av den, dels av den extrema värmen men också för att varje dag jag varit ensam med barnen varit en kamp. Jag kommer ihåg en dag denna sommaren där det var uppriktigt roligt att vara hemma med barnen. Där dagen till 95% bestod av nöjdhet, skratt och belåtenhet. Resterande dagar har varit en kamp och en enorm påfrestning på psyket där 85% av dagen bara varit allmänt jobbig. Ellen har definitivt kommit in i en utvecklingsfas där hon testar gränser, hon är ett känslopaket med alla känslor nära tillhands och det vänder på en nanosekund. Jag har nu förstått vad det folk kallar trots är. På riktigt. Det ihop med en fullkomligt galen nästan-ett-åring som är överallt och ingenstans och river ner allt. Vi lever i ett hem utan själ för tillfället. Böcker är borta, lyktor på golven och stora blommor har fått lämna. Ma...