Att uppfostra på rätt sätt
Hade någon frågat oss för ett år sedan hur Ellen kommer bli som person skulle vi svara något i stil med "En försiktig typ som inte har bråttom med något och är nöjd precis där hon är". Idag låter det "En otroligt bestämd typ som vet vad hon vill och blir rasande om något inte går som hon vill. Avskyr att misslyckas och gör gärna inte något innan hon kan det ordentligt". Det kunde vi aldrig tro om henne. Hon är fantastisk så tro inte att vi tycker mindre om henne nu, men att ett barn kan förändras så drastiskt på bara ett år är för mig helt otroligt.
Våra stora funderingar är hur vi på allra bästa sätt kan hjälpa Ellen att ta vara på sina styrkor på rätt sätt, samt peppa henne rätt för att hon ska våga misslyckas. Det är otroligt svårt att uppfostra barn, tycker jag. Man har sitt sunda förnuft men det räcker inte. Det jag gör nu vet jag inte hur det kommer forma henne på lång sikt, därför är jag mån om att jag gör rätt.
Vi är överens när det gäller uppfostran så det finns inga slitningar Niclas och mig emellan, vilket känns skönt då det är en grund för att det ska bli bra i slutändan. Vi försöker hitta olika vägar för att bemöta Ellen så att dagarna flyter så friktionsfritt som möjligt. Vi väljer våra strider med omsorg och lägger ingen vikt vid små hyss, som igår när hon hade hällt ut alla tops på golvet. Hon fick hjälpa till att plocka ihop dom igen, sen var det över. Vi säger aldrig åt henne vad hon inte får göra utan hur hon ska göra. Det nya nu är att hon ska stå upp i soffan, vilket under en obevakad sekund ledde till en riktig faceplant rakt ner i klinkergolvet. Hon har förstås redan glömt detta då konsekvenstänkandet är lika med noll. Vi säger inte "stå inte i soffan" då det bara skulle ge motsatt effekt, istället säger vi "sitt ner i soffan" och berömmer varje gång hon sitter fint i soffan. Detta får vi göra x antal gånger per dag och lyssnar hon inte åker hon ner på golvet och får inte vara i soffan. Likaså kan hon vara lite klumpig i sitt sätt att "klappa" lillebror och då visar vi henne direkt hur hon ska göra och pratar lugnt och försiktigt vilket fungerat hitintills.
Jag vill att hon ska våga misslyckas för utan misslyckanden kan man aldrig lyckas. Detta leder till att vi många gånger får "jobba" med händerna på ryggen och låta henne utforska. Vi kan se framför oss att det kommer gå galet, men om hon inte får prova kommer hon heller aldrig lyckas. Vi resonerar som så att så länge hon inte kan slå sig riktigt illa får hon prova sig fram, om det så leder till någon bula eller skrapsår så får det vara. När hon väl lyckas är hon så otroligt stolt och då snålar vi inte in på superlativen. Vi ger mycket beröm när hon vågar - även om hon kanske misslyckas så berömmer vi att hon vågat.
Hon är väldigt snäll och kärleksfull och pussar både oss och lillebror flera gånger om dagen på eget initiativ. Vi har övat mycket på att ge och att hjälpa till och hon älskar när hon får engageras. Hon går och rycker i toarullarna för att hon vet att hon får gå och slänga dom när dom är tomma, vilket hon tycker är jättekul. Likaså hämtar hon nappar, kläder, filtar och annat lillebror kan behöva. Har han inga strumpor på sig går hon och hämtar i lådan och pekar på hans fötter.
Jag hoppas vi tänker och gör rätt för att rusta henne på bästa sätt inför livet och att vi behandlar henne på rätt sätt utifrån hur hon är som person. Just nu är hon otroligt lättstött och kan som sagt inte ta en motgång, så vi övar på detta. Hon får skrika av sig precis hur mycket hon vill. Vi lägger ingen vikt vid det men vi berättar att det är helt okej att vara arg, det får man vara. Efter en stund lugnar hon ner sig själv och börjar leka igen. Alla har vi olika strategier och det är tur det för alla barn är olika och ska därför inte behandlas likadant heller. Vi har nog hittat ett sätt vi känner känns rätt även om dagarna sedan en tid tillbaka är väldigt tålamodsprövande och otroligt svajiga då humöret skiftar på en hundradels sekund.
Våra stora funderingar är hur vi på allra bästa sätt kan hjälpa Ellen att ta vara på sina styrkor på rätt sätt, samt peppa henne rätt för att hon ska våga misslyckas. Det är otroligt svårt att uppfostra barn, tycker jag. Man har sitt sunda förnuft men det räcker inte. Det jag gör nu vet jag inte hur det kommer forma henne på lång sikt, därför är jag mån om att jag gör rätt.
Vi är överens när det gäller uppfostran så det finns inga slitningar Niclas och mig emellan, vilket känns skönt då det är en grund för att det ska bli bra i slutändan. Vi försöker hitta olika vägar för att bemöta Ellen så att dagarna flyter så friktionsfritt som möjligt. Vi väljer våra strider med omsorg och lägger ingen vikt vid små hyss, som igår när hon hade hällt ut alla tops på golvet. Hon fick hjälpa till att plocka ihop dom igen, sen var det över. Vi säger aldrig åt henne vad hon inte får göra utan hur hon ska göra. Det nya nu är att hon ska stå upp i soffan, vilket under en obevakad sekund ledde till en riktig faceplant rakt ner i klinkergolvet. Hon har förstås redan glömt detta då konsekvenstänkandet är lika med noll. Vi säger inte "stå inte i soffan" då det bara skulle ge motsatt effekt, istället säger vi "sitt ner i soffan" och berömmer varje gång hon sitter fint i soffan. Detta får vi göra x antal gånger per dag och lyssnar hon inte åker hon ner på golvet och får inte vara i soffan. Likaså kan hon vara lite klumpig i sitt sätt att "klappa" lillebror och då visar vi henne direkt hur hon ska göra och pratar lugnt och försiktigt vilket fungerat hitintills.
Jag vill att hon ska våga misslyckas för utan misslyckanden kan man aldrig lyckas. Detta leder till att vi många gånger får "jobba" med händerna på ryggen och låta henne utforska. Vi kan se framför oss att det kommer gå galet, men om hon inte får prova kommer hon heller aldrig lyckas. Vi resonerar som så att så länge hon inte kan slå sig riktigt illa får hon prova sig fram, om det så leder till någon bula eller skrapsår så får det vara. När hon väl lyckas är hon så otroligt stolt och då snålar vi inte in på superlativen. Vi ger mycket beröm när hon vågar - även om hon kanske misslyckas så berömmer vi att hon vågat.
Hon är väldigt snäll och kärleksfull och pussar både oss och lillebror flera gånger om dagen på eget initiativ. Vi har övat mycket på att ge och att hjälpa till och hon älskar när hon får engageras. Hon går och rycker i toarullarna för att hon vet att hon får gå och slänga dom när dom är tomma, vilket hon tycker är jättekul. Likaså hämtar hon nappar, kläder, filtar och annat lillebror kan behöva. Har han inga strumpor på sig går hon och hämtar i lådan och pekar på hans fötter.
Jag hoppas vi tänker och gör rätt för att rusta henne på bästa sätt inför livet och att vi behandlar henne på rätt sätt utifrån hur hon är som person. Just nu är hon otroligt lättstött och kan som sagt inte ta en motgång, så vi övar på detta. Hon får skrika av sig precis hur mycket hon vill. Vi lägger ingen vikt vid det men vi berättar att det är helt okej att vara arg, det får man vara. Efter en stund lugnar hon ner sig själv och börjar leka igen. Alla har vi olika strategier och det är tur det för alla barn är olika och ska därför inte behandlas likadant heller. Vi har nog hittat ett sätt vi känner känns rätt även om dagarna sedan en tid tillbaka är väldigt tålamodsprövande och otroligt svajiga då humöret skiftar på en hundradels sekund.
Kommentarer
Skicka en kommentar