Vik-löpning
I morse blev det vik-löpning. Det har ingenting med vika tvätt eller lättklädda herrar i stringbadbyxa att göra. Vik på spanska heter Cala och jag tog idag en runda längs havet med Cala Capitán längst nere i söder upp till Playa Punta Prima. Det är en runda med en del trail-inslag och som passerar sex stycken vikar - alla med enastående utsikt. Det är sådana vyer man vill spara på burk och öppna i november nästa år, om jag befinner mig i Sverige då vill säga, och tittar ut över en lerig åker.
Rundan börjar i urban miljö. Asfalt och och hus som alla ser likadana ut. Guldfisk-minnet går igång och jag tänker "hmm, har jag inte varit här förut". Men efter 4 km, då händer det! Då har jag tagit mig via Punta Primas bakgator ner till havet i Playa Flamenca. Där lägger jag ett nålsöga för att komma på rätt köl vid Cala Capitán och påbörja resan tillbaka norröver igen. Jag börjar nu en löpning på dryga 5 km som är något i världsklass när det kommer till vyer. Tempo är bara att glömma. Här är det upplevelsen och ögat som står i fokus.
Dom första vikarna ligger tätt och kantas prydligt av en fin strandpromenad. Dessvärre mår mina vader inte bra av detta underlag, tror det är marmor och det är inte känt som något väldämpande underlag direkt. När det som idag blåser upp sand på marmorn blir den även snorhal. Men vackert är det i alla fall.
Turen går nu vidare och bakom nästan krök öppnar Cala del Bosque upp sig. Det är stor och fin strand med barer, lekplats och annat bra att ha. Längs enda kanten ligger ett stort hotell och nedanför detta trängs restauranger med fri havsutsikt som kunderna får vara med och betala hyran för.
Nu väntar en rejäl uppförsbacke som tar mig en bit ovan havsnivå där jag sedan håller mig resterande av rundan. Vid backens slut ligger en liten vik som dels huserar en bänk där det brukar sitta en farbror på som njuter av morgonsolen. Flera morgnar har jag även sett surfare jaga vågorna som rullar tätt i havet nedanför, inte just idag dock. Viken heter Cala Cerrada. Vad farbrorn heter vet jag inte. Men han verkar bo i sin bil som står parkerad precis bakom bänken han sitter på. Jag har sett honom brygga kaffe några morgnar som han sedan tar med sig till bänken. Man behöver inte vara rik för att leva ett rikt liv. Kaffe på en bänk i morgonljus... Kan man inte finna lycka och rikedom i det så har man grava problem.
Nu kommer en lurig passage som jag nyligen hittat som går längs hela bergskanten men där inga barnvagnar eller annat med hjul kan ta sig fram. Det är till fots som gäller. När vi passerat nedför en trappa och krökt berget kommer vi fram till nästa strand. Cala las Estascas. Där var vi och badade för några veckor sedan när vädret var aningen varmare än vad det är nu. Många människor har jag sett flanera planlöst i sina egna tankar om morgnarna här. Jag förstår dom. Jag har själv funderat på att sluta springa just här och istället börja vandra i sakta mak. Svettig in i kalsongen dock brukar jag avstå detta då frysa är det värsta jag vet. I normalfallet slutar mina rundor längs havet här då jag viker uppåt igen och hemåt. Inte idag.
I Cala las Estascas springer jag även förbi ett fint torg där vi såg ett gäng hurtiga pensionärer sporta loss i en härlig PRO-sammankomst när vi var här nere senast. Vid slutet av detta torg kommer jag fram till strandpromenadens sista strand. Cala la Mosca. Därifrån börjar sedan trail-biten på denna runda.
Den sista namngivna viken som passeras heter Cala cabo pena. En liten vild och otämjd vik utan parasoll och glassförsäljare. Vägen ner är brant och obarmhärtig. Men vill man vara för sig själv är den säkerligen mödan värd. Här är det även förbjudet att både plocka blommor och trampa på annan växtlighet då det är ett "micro reserva-område." Typ naturreservat.
Trailen fortsätter sedan någon km och tar sedan slut när strandpromenaden Paseo Maritimo i Punta Prima tar vid. Här springer jag några hundra meter innan jag vänder uppåt i gatorna och tar mig 2 kilometer hem. Även om vädret blivit kallare är havet alltid havet. På tisdag när vi flyttar kommer jag ha det utanför farstukvisten, varje dag.
Rundan börjar i urban miljö. Asfalt och och hus som alla ser likadana ut. Guldfisk-minnet går igång och jag tänker "hmm, har jag inte varit här förut". Men efter 4 km, då händer det! Då har jag tagit mig via Punta Primas bakgator ner till havet i Playa Flamenca. Där lägger jag ett nålsöga för att komma på rätt köl vid Cala Capitán och påbörja resan tillbaka norröver igen. Jag börjar nu en löpning på dryga 5 km som är något i världsklass när det kommer till vyer. Tempo är bara att glömma. Här är det upplevelsen och ögat som står i fokus.
Turen går nu vidare och bakom nästan krök öppnar Cala del Bosque upp sig. Det är stor och fin strand med barer, lekplats och annat bra att ha. Längs enda kanten ligger ett stort hotell och nedanför detta trängs restauranger med fri havsutsikt som kunderna får vara med och betala hyran för.
Nu väntar en rejäl uppförsbacke som tar mig en bit ovan havsnivå där jag sedan håller mig resterande av rundan. Vid backens slut ligger en liten vik som dels huserar en bänk där det brukar sitta en farbror på som njuter av morgonsolen. Flera morgnar har jag även sett surfare jaga vågorna som rullar tätt i havet nedanför, inte just idag dock. Viken heter Cala Cerrada. Vad farbrorn heter vet jag inte. Men han verkar bo i sin bil som står parkerad precis bakom bänken han sitter på. Jag har sett honom brygga kaffe några morgnar som han sedan tar med sig till bänken. Man behöver inte vara rik för att leva ett rikt liv. Kaffe på en bänk i morgonljus... Kan man inte finna lycka och rikedom i det så har man grava problem.
Nu kommer en lurig passage som jag nyligen hittat som går längs hela bergskanten men där inga barnvagnar eller annat med hjul kan ta sig fram. Det är till fots som gäller. När vi passerat nedför en trappa och krökt berget kommer vi fram till nästa strand. Cala las Estascas. Där var vi och badade för några veckor sedan när vädret var aningen varmare än vad det är nu. Många människor har jag sett flanera planlöst i sina egna tankar om morgnarna här. Jag förstår dom. Jag har själv funderat på att sluta springa just här och istället börja vandra i sakta mak. Svettig in i kalsongen dock brukar jag avstå detta då frysa är det värsta jag vet. I normalfallet slutar mina rundor längs havet här då jag viker uppåt igen och hemåt. Inte idag.
I Cala las Estascas springer jag även förbi ett fint torg där vi såg ett gäng hurtiga pensionärer sporta loss i en härlig PRO-sammankomst när vi var här nere senast. Vid slutet av detta torg kommer jag fram till strandpromenadens sista strand. Cala la Mosca. Därifrån börjar sedan trail-biten på denna runda.
Efter denna viken går rutten nu vidare på grus och berg. Löpningen kan med fördel saktas in ytterligare för att njuta av vyerna och spara på vristerna som lätt kan få sig en törn på det ojämna underlaget.
Trailen fortsätter sedan någon km och tar sedan slut när strandpromenaden Paseo Maritimo i Punta Prima tar vid. Här springer jag några hundra meter innan jag vänder uppåt i gatorna och tar mig 2 kilometer hem. Även om vädret blivit kallare är havet alltid havet. På tisdag när vi flyttar kommer jag ha det utanför farstukvisten, varje dag.
Kommentarer
Skicka en kommentar