86 kvadrat - fast idag bor vi på 74

Tiden bara rusar. Fotbolls-vm är över, en hel månad med sport är till ända och det kändes som igår när Sverige slog Mexiko med 3-0. Efter Sveriges gruppspel återgick jag till min tjänst på kommunen och det känns lagom spännande. Kul att träffa kollegor och så förstås men mentalt är jag någon helt annanstans. Jag är ju inte samma Niclas som tidigare, jag är mer Niclas, massören nu. Mitt huvud är helt inställt på att arbeta i det egna företaget och göra det jag vill, när jag vill. Men det kommer. Snart. Jag har meddelat min chef och mina kollegor att jag lämnar. Tanken var från början att gå ner i tjänst från och med hösten och smygstarta igång företaget lite sådär försynt. Men sen insåg både Paulina och jag att vi inte är försynta människor. Ska det vara, så ska det vara ordentligt. Helhjärtat. Ända sedan jag skrev på Antons studentkort, lev livet helhjärtat har jag varje dag försökt anamma det i min egen vardag. Det är svårare än det låter. Men att ta steget att säga upp en trygg kommu...

För en vecka sedan blev du 10 månader. Du har nollat och gått över på tvåsiffrigt nu. Snart är bebisen borta, vilket känns lite vemodigt faktiskt. Du har ju varit som min lilla nallebjörn sedan du föddes och suttit fastklistrad på mig mer eller mindre och det har varit så mysigt men också väldigt jobbigt i perioder, därför är det delade känslor att du börjar bli stor. Men nu är separationsångesten så gott som borta även om du fortfarande föredrar min famn, vilket är otroligt skönt. Du har inte långt kvar innan du börjar gå. Du har slutat krypa klassiskt. Nu tar du dig fram genom att sitta på rumpan och hoppa på en hand och ett ben och ha den andra armen i luften och det andra benet rakt ut. Du ser ut som en liten apa, men snabbt går det. Annars går du längs alla möbler och har också börjat resa dig rakt upp utan stöd. Du är mer försiktig än vad vi trodde du skulle vara så du har inte tagit mer än ett steg från soffbordet till soffan. Du älskar att vara ute, precis som Ellen allti...

Imorgon är dagen vi i september aldrig trodde skulle komma. Eller jo, vi visste att den skulle komma men den var så långt bort att den inte gick att föreställa sig. Lite som när man får reda på att man är gravid - det känns aldrig som att den där beräknade förlossningsdagen kommer komma. Niclas börjar jobba imorgon. Han har varit hemma sedan den 4 september förra året. Vi har spenderat varje dag tillsammans i 10 månader och det känns sorgligt att det är över. Sist han jobbade hade vi bara ett barn vilket känns helt galet. Noah har alltid varit med oss, känns det som. Niclas känner ingen direkt ångest över själva jobbet utan just nu är det mer vetskapen att det aldrig mer kommer komma en sådan här lång period i livet igen där vi är lediga allihop tillsammans. Nästa gång det händer har vi gått i pension och då är barnen inte små längre. Efter att ha spenderat varje dag ihop i ca 300 dagar har vi vuxit ihop till en enhet på något vis och vi får aldrig riktigt nog av varandras sällskap. ...