86 kvadrat - fast idag bor vi på 74

Hipp hurra för Alma idag! Hon kunde knappt somna kvällen innan, vad så sprallig och uppspelt över att fylla år. På dagis när man är solbarn som det kallas när man går sista året på Waldorf får man bjuda på glasskiosk. 3 sorters hemmagjord glass som köksfröken smäller ihop med van hand och som är riktigt god. Föräldrarna blev bjudna på den för några år sedan. Inget socker eller annat tjafs utan bara god glass ändå. Dagen var solig och dom lekte i skogen hela dagen på dagis.  Hemma fortsatte festen och mormor följde med i bilen hem. Pannkakstårta med chokladgrädde och mosade hallon prydde tårtan. Vi hade ingen 6a det fick bli 5an från ifjol som aldrig användes i flytt och säljkaoset som rådde då. Till.kvällsmat hade Alma valt pytt i panna med stekt ägg. Vi blev förvånade över valet för  vi har möjligen bara ätit det 1 gång tidigare för något år sedan. Men hon mmm:ade högt och tyckte det var gott och det är det viktigaste att man bl...

Förra våren och halva sommaren försvann i ovisshet som följdes av renovering, flytt och allmänt kaos både känslomässigt och fysiskt. Jag kommer ihåg en dag i maj när jag satt utanför bastun med en kopp kaffe och tittade ut över fälten, över blommorna, växthuset och allt det vackra som både vi och naturen skapat på den platsen under 10 år. Kommer ihåg sorgen över att lämna men någonstans en nyfikenhet över vad som väntade. Paulina var drivande till denna flytt. Till skogen. Jag var drivande till flytten till landet. Der var min tur att ge med mig och våga prova något annat.  Senaste dagarna har vädret var riktigt skönt. Solen skiner och der blåser inte. Inte här, inne i skogen. Men uppe i topparna susar det och nedanför åsen hugger det tag i bilen när man kör. Det är den största och mest märkbara skillnaden vi har. Vi kan vara ute mer här i skogen eftersom blåsten inte förstår. På landet tittade vi ut över vidsträckta fält, Solen gassade mot fönsterna men så fort vi gick...

Vemodigt är namnet. Jag är inte alls färdig med att göra ingenting. Påbörjade det för några dagar sedan men blev aldrig klar. Inser desto mer jag befinner mig på denna plats, här på costa blanca att här är hemma. Bland palmerna, havet och solen. Mitt väsen lever andas och frodas. Jag blir en bättre version av mig själv, min kropp känns starkare. Mitt sinne vaknar till liv och själen får ro. Här nere behöver jag inte söka. Inte döva för att lindra något. Här kan jag bara vara. Men jag vet att än inte är tiden för att få leva detta fullt ut. Ibland slås jag av känslan att tänk om sen är för sent? Tänk om jag lever mitt liv genom att harva och inser att när tiden för skörd är inne har jag kanske tappat hälsan eller vad som helst. Försöker slå undan dessa tankar men dom finns där och tittar fram då och då. Särskilt närvarande är dom en kväll som idag när havet ligger spegelblankt och luften är ljum. Palmerna står i givakt längs vår lilla strandpromenad och allt jag önskar av livet finns ju...

Ja lite så känns det. Vad som till en början visade skitväder mest hela resan har utvecklat sig till något helt annat. I skrivande stund har vi haft 1 dålig dag, 1 tveksam, 2 helt okej och 3 dagar fantastiskt! Sista dagen på plats imorgon visar att sommaren fortsätter så vi klagar ingenstans. Då vi hade skitväder i höstas har vi blivit aningen mer ödmjuka inför vädrets makter men denna resan överträffar med råge höstens avsteg.  Dagen började annars likt övriga och nu sitter en skön morgonrutin med 30 minuters promenad i raskt tempo. Vädret var ljuvligt redan från start och i vanlig ordning gick Paulina och jag och fantisera om hur vår framtid här nere kommer te sig när vi kan spendera 6 månader här. Vi tittar på hus och lägenhet till salu och fantiserar om hur det vore att bo där. Havet var lugnt och solen sken. Väl hemma blev det ägg, bacon, macka och kaffe. Normalt även vita bönor i tomatsås men dom var slut.  Efter frukost bl...

Dagen började likt den slutade igår med sol från blå himmel. Värmen som kom igår hade den goda smaken att stanna ännu en dag. Paulina & jag gick promenad idag söderöver mot marinan i campoamor men krångliga gångvägar och tveksam arkitektur gjorde att detta håll får bli en engångsföreteelse och imorgon  stundar således promenad norröver mot cabo roig. Det är som att sätta sig på samma plats och sen har man den stolen för alltid som en oskriven lag. Vi älskar förändring men älskar nog ännu mer vardag i det nya. Det är skapande av vardag i det nya som är härligt. Vi behöver inga nya kickar varje dag utan det räcker med miljöombyte, sol, bli himmel och palmer så blir vi nöjda. Inget intresse för att hitta nya boende om vi är nöjda där vi står. Så är det just nu i alla fall. När vi inte har barnen med på resan längre kan jag tänka mig annat och andra länder. Gärna Italien och dess öar och främst då Sicilien lockar. Men till dess är jag mer än nöjd med costa blandas solkyssta strände...

Men så plötsligt kom den. Den vi åkte hit för då vi visste att den finns här denna tiden på året. Högsommarvärmen. För en svensk. Dagen började med soluppgång över havet med några moln som envist blockerade solen från att spegla sig helt vackert i vattnet.  Efter detta morgonspel, 2 koppar kaffe och en morgonbajs så begav vi oss ut på morgonpromenad, samma väg som igår. Följt av frukost i uterummet och sedan blev det sol, strand och bad för hela slanten.  Ellen o Alma ville bada och trotsade de 15 graderna i vattnet. På stranden fanns även en äldre man som badade och det länge. Säkert 15 minuter låg han i och han såg inte alltför död ut heller så vi konstaterade att han tyckte helt enkelt att det var skönt.  Noah hittade ett flöte och en drag från fiskarna vi igår kväll såg stå och fiska längs stranden. Noah fixade med van han ihop ett spö och roade sig sedan med att stå och fiska. Silvret klättrade s...

Dagen började med solsken och två försoffade, utarbetade, trötta, håglösa och allmänt slut-på-energi föräldrar tog oss i kragen och gav oss ut på en morgonpromenad i solskenet. Barnen fick stanna hemma och titta på film under tiden.  Tanken var att gå bort till hamnen i La zenia dig vi gick i höstas fast nu från andra hållet då vi bor söderöver. Men enligt traditionsenlig spansk arkitektur hade man efter ca 15 minuters härlig promenad längs mycket fin promenadväg valt att sluta med det och istället upplöstes vägen helt och hållet och ett stort hus stod ivägen som inte gick att passera. Det var bara att gå tillbaka samma väg igen som vi kom från. Men himlen var vacker delvis blå och solen värmde skönt så inte klagade vi alltför högljutt.  Efter frukost i uterummet begav vi oss till Zenia Boulevard för att inhandla solglasögon till Ellen och Alma som vi lovat och Noah ville ha en ny keps.  Barnen lekte sedan på övr...