Laguna Salada de La Mata
Efter en morgon med två pannor kaffe och några ägg var vi redo för en promenad ut på landet. Jodå, det finns lantliv här också. Faktiskt väldigt nära. Vi gick till slutet av La Mata och svängde sedan ner under motorvägen och vips så försvinner all bebyggelse. Vi klev rätt in i vinodlingarna och nationalparken Laguna Salada de La Mata. Ett mycket stort område med vin, pinjeskog och en jättestor saltsjö. Tystnaden var öronbedövande. Allt ljud från havet, trafik och skrikande barn försvann.
Efter att strosat på asfalterade vägar en stund klev vi på spångarna som slingrar sig fram med träd som böjt sig i vinden så det känns nästan som om man går i en tunnel. Spången leder fram till en mysig rastplats precis vid sjökanten. Här finns även ett torn där man kan studera fågellivet ifrån. Vi satte oss ner och mumsade på hemmabakade lussekatter och clementiner från marknaden.
Vi fortsatte på stigar med orange jord och landskapet kändes som om vi vore i en Lucky Luuk-film. Precis när Paulina och jag yttrade dom orden till varandra kom där en man på en häst förbi. Mannen rökte pipa och såg riktigt coolt avslappnad ut och passade perfekt in i vår illusion om Lucky Luuk-filmen.
När vi letat oss ut igen gick vi till en intilliggande kyrkogård. Hur ser en sådan ut här då? Faktiskt inte alls så som vi är vana vid hemma. Kyrkogården var uppmurad med 2 meter tjocka väggar. Kistorna till dom avlidna ligger sedan inmurade i väggarna och framför sitter gravstenen, fast på väggen då och inte som en sten på marken som vi är vana vid. Det var mycket utsmyckat och vackert att skåda.
Vi tog sedan en längre väg hem. En väg som gick rätt uppför en backe och upp till ett fängelse som ligger mitt ute i ingenstans. Fångarna bor i små hus och allmänheten kan gå förbi och titta på dom där dom sitter i sina små hus och tänker över vad dom gjort.
Detta är såklart en ren och skär lögn. Men det var den historien jag drog för Paulina när vi var på väg dit. Paulina är likt min mamma lätt att lura i vad som helst och när vi närmade oss husen ville Paulina gå tillbaka för hon tyckte det var läskigt. Nu satt där inga fångar i husen. Men dom är fulla av liv ändå. Det är en brevduveförening och husen är fyllda av duvor. Uppe på taket kan dom som äger fåglarna släppa ut dom vilket också några gjorde när vi gick förbi.
Väl hemma efter vår utflykt visade det sig att det blivit en mils promenad och många timmar passerat. Med underbart väder som idag kunde vi varit ute flera timmar till. Matsäck med nästa gång bara så barn och mamma klarar sig. Och vi behöver en termos så att vi kan ta med kaffe nästa gång.
Efter att strosat på asfalterade vägar en stund klev vi på spångarna som slingrar sig fram med träd som böjt sig i vinden så det känns nästan som om man går i en tunnel. Spången leder fram till en mysig rastplats precis vid sjökanten. Här finns även ett torn där man kan studera fågellivet ifrån. Vi satte oss ner och mumsade på hemmabakade lussekatter och clementiner från marknaden.
Vi fortsatte på stigar med orange jord och landskapet kändes som om vi vore i en Lucky Luuk-film. Precis när Paulina och jag yttrade dom orden till varandra kom där en man på en häst förbi. Mannen rökte pipa och såg riktigt coolt avslappnad ut och passade perfekt in i vår illusion om Lucky Luuk-filmen.
När vi letat oss ut igen gick vi till en intilliggande kyrkogård. Hur ser en sådan ut här då? Faktiskt inte alls så som vi är vana vid hemma. Kyrkogården var uppmurad med 2 meter tjocka väggar. Kistorna till dom avlidna ligger sedan inmurade i väggarna och framför sitter gravstenen, fast på väggen då och inte som en sten på marken som vi är vana vid. Det var mycket utsmyckat och vackert att skåda.
Vi tog sedan en längre väg hem. En väg som gick rätt uppför en backe och upp till ett fängelse som ligger mitt ute i ingenstans. Fångarna bor i små hus och allmänheten kan gå förbi och titta på dom där dom sitter i sina små hus och tänker över vad dom gjort.
Detta är såklart en ren och skär lögn. Men det var den historien jag drog för Paulina när vi var på väg dit. Paulina är likt min mamma lätt att lura i vad som helst och när vi närmade oss husen ville Paulina gå tillbaka för hon tyckte det var läskigt. Nu satt där inga fångar i husen. Men dom är fulla av liv ändå. Det är en brevduveförening och husen är fyllda av duvor. Uppe på taket kan dom som äger fåglarna släppa ut dom vilket också några gjorde när vi gick förbi.
Väl hemma efter vår utflykt visade det sig att det blivit en mils promenad och många timmar passerat. Med underbart väder som idag kunde vi varit ute flera timmar till. Matsäck med nästa gång bara så barn och mamma klarar sig. Och vi behöver en termos så att vi kan ta med kaffe nästa gång.
Kommentarer
Skicka en kommentar