En dag i rörelse
I morse gav jag mig iväg på långpass innan solen hunnit upp. Jag känner mig så pass bekväm med stigar, gator och torg nu att jag inte behöver solens sken för att hitta rätt på mina rundor. Det var en vacker syn att springa i nordlig riktning längs havet då man ser flera mil hur stranden curlar sig ända upp till Santa Pola som ligger strax söder om flygplatsen i Alicante. Hela sträckan är kantad av ljus från gatlyktor som lös upp vackert. När jag tagit mig till slutet av La Mata hade jag för avsikt att vika av söderut mot Torrevieja och sedan hemåt igen. Men då jag sprungit denna rundan ett gäng gånger nu tänkte jag att det kunde vara intressant att fortsätta norrut och se var jag hamnar. Här hade dagsljuset gjort susen. Men det tänkte jag inte på just då.
Jag pinnade vidare och tog hjälp av en cykelväg och satte kurs mot Guardamar del Segura som är en liten by norr om oss. På vägen sprang jag förbi ett område kallat Pinomar som från min sida mest liknande en knarkarkvart med slarvigt parkerade bilar utanför. Föreställ er bilden av ett sunkigt motell i en amerikansk b-rulle där cocacola-maskinen utanför sedan länge slutat fungera och killen som hyr ut rummen har 35 kilo övervikt, nätlinne och luktar svett. Ungefär så kändes Pinomar i de 35 sekunder jag spenderade där.
Nackdelen med att springa på frihand. Det vill säga, inte kolla upp rutten innan man ger sig av på vägar man aldrig sprungit i ett land man inte känner till är att det lätt kan bli ganska långt. Jag har ett inbyggt agg mot att behöva vända på mina rundor och springa samma väg tillbaka. Det är oerhört frustrerande och är ett kort jag endast spelar ut om livet står på spel. Nu gör det mycket sällan det i denna sport utan jag får istället pinna på och hoppas att det förr eller senare kommer en väg som leder mig till en annan väg som leder mig hem. Denna vägen visade sig inte komma på ett tag. När klockan pep till på 8 sprungna kilometer insåg jag att det skulle bli långt idag.
Efter en seg backe kom jag upp på en höjd och insåg att vägen jag tagit sakta lett mig västerut. Bort från havet. Min tanke var att springa längs havet hem. Jag såg havet en bra bit nedanför mig och med en stor pinjeskog mellan oss. Jag var på god väg att hoppa över ett staket och springa genom skogen för att komma till havet när jag kom på att det bor många ormar där och spindlar. Ormar tycker jag inte om och i Valencia som vi tillhör finns 5 farliga varav 2 dödliga och dom ville jag gärna undvika. Jag övervägde då att vända och springa samma väg hem. Men bara tanken gjorde mig irriterad. Jag sprang istället lite till norrut. Från ingenstans kom en skylt med orden 'Playa' och en pil till höger. 'Lyckans ost' tänkte jag och sprang ner. En kort stund senare sprang jag på en lång brygga som slutade med en soluppgång över havet. Sen blev det strandlöpning hela vägen till La Mata och sedermera gatorna hem. Paulina trodde jag blivit påkörd av en buss när jag kom hem eftersom det dröjde så. Det försäkrade jag henne om att så inte var fallet.
En dusch senare tog vi fötterna till marknaden i Torrevieja. Alltid skönt att gå av sig efter en långrunda tycker jag. Stelheten försvinner på något vis. På marknaden köpte vi clementiner och åt churros. Ellen åt rå broccoli.
Sedan gick vi till Habaneras och köpte byxor till Ellen. Vi tror hon växer lite just nu då många byxor blivit för små på kort tid. Sedan var det meningen att vi skulle ta bussen hem då benen var lite spak men Ellen somnade just då och det vore dumt om hon hade vaknat så det fick bli en promenad hem på 5 kilometer. Efter den promenaden har det inte blivit mycket mer rörelse idag.
Jag pinnade vidare och tog hjälp av en cykelväg och satte kurs mot Guardamar del Segura som är en liten by norr om oss. På vägen sprang jag förbi ett område kallat Pinomar som från min sida mest liknande en knarkarkvart med slarvigt parkerade bilar utanför. Föreställ er bilden av ett sunkigt motell i en amerikansk b-rulle där cocacola-maskinen utanför sedan länge slutat fungera och killen som hyr ut rummen har 35 kilo övervikt, nätlinne och luktar svett. Ungefär så kändes Pinomar i de 35 sekunder jag spenderade där.
Nackdelen med att springa på frihand. Det vill säga, inte kolla upp rutten innan man ger sig av på vägar man aldrig sprungit i ett land man inte känner till är att det lätt kan bli ganska långt. Jag har ett inbyggt agg mot att behöva vända på mina rundor och springa samma väg tillbaka. Det är oerhört frustrerande och är ett kort jag endast spelar ut om livet står på spel. Nu gör det mycket sällan det i denna sport utan jag får istället pinna på och hoppas att det förr eller senare kommer en väg som leder mig till en annan väg som leder mig hem. Denna vägen visade sig inte komma på ett tag. När klockan pep till på 8 sprungna kilometer insåg jag att det skulle bli långt idag.
Efter en seg backe kom jag upp på en höjd och insåg att vägen jag tagit sakta lett mig västerut. Bort från havet. Min tanke var att springa längs havet hem. Jag såg havet en bra bit nedanför mig och med en stor pinjeskog mellan oss. Jag var på god väg att hoppa över ett staket och springa genom skogen för att komma till havet när jag kom på att det bor många ormar där och spindlar. Ormar tycker jag inte om och i Valencia som vi tillhör finns 5 farliga varav 2 dödliga och dom ville jag gärna undvika. Jag övervägde då att vända och springa samma väg hem. Men bara tanken gjorde mig irriterad. Jag sprang istället lite till norrut. Från ingenstans kom en skylt med orden 'Playa' och en pil till höger. 'Lyckans ost' tänkte jag och sprang ner. En kort stund senare sprang jag på en lång brygga som slutade med en soluppgång över havet. Sen blev det strandlöpning hela vägen till La Mata och sedermera gatorna hem. Paulina trodde jag blivit påkörd av en buss när jag kom hem eftersom det dröjde så. Det försäkrade jag henne om att så inte var fallet.
 |
| Soluppgång vid Guardamar |
En dusch senare tog vi fötterna till marknaden i Torrevieja. Alltid skönt att gå av sig efter en långrunda tycker jag. Stelheten försvinner på något vis. På marknaden köpte vi clementiner och åt churros. Ellen åt rå broccoli.
Sedan gick vi till Habaneras och köpte byxor till Ellen. Vi tror hon växer lite just nu då många byxor blivit för små på kort tid. Sedan var det meningen att vi skulle ta bussen hem då benen var lite spak men Ellen somnade just då och det vore dumt om hon hade vaknat så det fick bli en promenad hem på 5 kilometer. Efter den promenaden har det inte blivit mycket mer rörelse idag.
 |
| Paulina fick leka av sig lite på Habaneras |
Kommentarer
Skicka en kommentar