En sorglig syn

När vi bodde i Punta handlade vi ofta på en skandinavisk affär, supermercado Costa blanca. Det finns en del livsmedel man som svensk helt enkelt vill ha för att vardagen ska gå runt eller matlagningen ska te sig enkelt. När vi dagligen strosar runt i spanska livsmedelsaffärer är inspirationen till matlagningen ofta långt borta då deras varumärken inte klingar rätt i hjärnan om vad de olika produkterna skulle kunna bli för maträtt. Det är intressant hur etiketten styr det kreativa i hjärnan. I Torrevieja stad finns också ett skandinaviskt center och en skandinavisk livsmedelbutik kallad Scandigo  (calle fuensanta). Idag satte vi kurs mot denna.

Vi valde att promenera in till staden och hade för avsikt att sedan ta bussen hem. Det är ca 5 kilometer enkel väg. Ellen var lite rastlös och fick rastas efter att vi passerat Los Locos.

Väl framme på scandigo fanns där det mesta man kan köpa hemmavid men till det tredubbla priset. Här kommer den ekonomiska delen i oss fram. Inte snål.  Är det värt att köpa exempelvis ett paket knäckebröd för 30 spänn? Eller en burk Eldorado lingonsylt för närmare 50? Nä. Det är det inte för oss. Men det roliga är att inspirationen till maträtter kommer tillbaka. Smaker man inte smakat på några månader väcks till liv och både Paulina och jag förvandlas till dom där barnen som står utanför godisaffären i en episod av Pippi Långstrump och säger 'titta där'. Skillnaden mot barnen i Pippi är att vi blir uppspelta av en tub Kalles eller en burk rödkål från Kavli. Det är fascinerande att iaktta sig själv.

Dock handlade vi inte mycket mer än kryddpeppar och en burk skånsk senap som vi ska ha till våra vegobullar i veckan. Det var helt enkelt för dyrt med det mesta och då får det vara. Fördelen med den skandinaviska affären i Punta är den inte är särskilt dyr. Många produkter håller samma prisnivå som hemma i Svedala. Vi planerar en bussfärd dit i veckan för att handla kokosolja och havregryn bland annat. Måhända är det lite pensionärsvarning på att prisjämföra och åka flera mil för att handla billigt. Men det är också en sport och ett roligt tidsfördriv.

Efter vår tripp på Scandigo gick vi till busshållplatsen. Vi väntade och väntade och när bussen kom var den full och vi kunde inte åka med. Detta händer ofta. Ska man vara säkert på att komma med ska man gå till slutstationen Eras de sal. Men dit hade vi en lång bit att gå. Istället för att vänta på nästa buss valde vi att gå hem istället och därmed inkassera en bra bit över milen även idag.

Vy över playa del cura

När vi spatserat oss ända upp till hotell Masa ser vi en sorglig syn som påverkat oss hela eftermiddagen och kvällen. Mitt på gatan sitter en mycket illa därhän mager katt. Benkotorna sticker nästan ut genom den tunna kroppen. Ögonen livlösa och det kändes som att han bara inväntade döden. Det var hjärtskärande att se. Vi funderade en stund på att ta med oss den hem. I ärlighetens namn tror jag inte vi kunnat rädda den, så illa var det. Det mest humana hade varit att faktiskt ta slut på dess lidande, för den led oerhört mycket. Men jag kunde inte förmå mig till att slå ihjäl den. Bilden av den har etsat sig fast på både min och Paulinas näthinna. Jag saknar vår Ove där hemma extra mycket när man ser hur många djur har det här nere och det är i många fall inte bra. Personligen har jag större empati för djur än människor. Det är nog för att djur är så sårbara gentemot människan. Särskilt mindre djur som inte har mycket att sätta emot. Flera gånger ikväll har vi funderat på om vi gjorde rätt som makabert nog bara lät katten sitta kvar där mitt i solen. Jag tror eller inbillar mig att den troligtvis inte lever just nu och att det inte hade spelat någon roll om vi försökt rädda den. Men det gör lite ont i ett djurälskande hjärta.