En kriminell stund

Julafton i Spanien idag. Det mesta håller stängt och spanjorerna kryper nära varandra i sofforna och smaskar på en mustig paella och dricker egenstampat rödvin hela natten lång. Då vi enligt den svenska traditionen firade julafton igår var vi idag sugna på en promenad som sig bör på juldagen. Dock behövdes inga paraply och alltför varma kläder då solen idag skinit hela dagen. Vi tog backen upp till Parque Aromatico och gick sedan in i parken. Där var det stendött. Inte bara på människor utan det mesta hade nu blommat över sånär som på bougainvillean som fortfarande blommar förförande vackert. Många träd börjar tappa bladen, förutom de städsegröna såklart. Blommornas frökapslar sjunger på sista versen och mycket av växtligheten börjar göra sig förbereder för vintern. Synen av växtlighet som förbereder sig inför vila är inget nytt. Det får vi skåda varje år hemma i Sverige. Men här nere där bara en del, knappt 50 % går i vila och resten står i full blom och grönska året om är något ovant för en nordeuropé. Det blir varken hackat eller malet men jag klagar inte. Palmerna är gröna och fina året om och vajar fint i vinden.

Vi styrde kosan vidare till Molino del Agua. Trots att vi gått där en del gånger nu är det lika vackert varje gång att se vattnet glida fram. När man går där med personer som inte varit där tidigare heller blir det extra kul att uppleva det via dom. Lite som sina barn och högtider, plötsligt blir det roligt att leva livet via barnen. 

I eftermiddags var det tid för en kriminell stund. Eller det var så det kändes i 6 sekunder ungefär. Mina föräldrar tog barnen och Paulina och jag gick ut för att möta upp Caroline och Jörgen. När vi stängde grinden utanför vår lägenhet kändes det naket och kriminellt. Naket utan vagn och kriminellt som om någon skulle stoppa oss och fråga vad vi höll på med som gick här och flanerade mitt på dagen utan barn. Ungefär liknande känsla som när vi lämnade BB med Ellen. Vi gick mot utgången på sjukhuset och bara väntade på att någon skulle stoppa oss och fråga varför vi gick iväg med ett barn och be om att få se föräldrakörkortet. Idag är det så otänkbart att inte ha barn. Att inte vara förälder. Att inte ha Ellen. Att inte ha Noah. Att inte sätta sig själv först längre. Barnen kommer alltid först. Jaget sist. Men under de 3 timmarna vi var ute utan barn kändes det som om depåerna laddades för fullt. Eller ja, inte fullt. Men laddades. Det krävs så lite för att göra så mycket. Vi satt 4 vuxna. Utan barn. Drack vuxendricka, åt calamares i solskenet och pratade för en gångs skull inte bara bajs och blöjor. Det blev en del bajs och blöjor också men inte bara, som det lätt blir annars när barnen är med. Vi älskar alla våra barn men att få känna jaget ibland gör att man blir en bättre förälder också. Det är en känsla bara personer med barn kan känna. Har man inga barn är jaget inget man reflekterar över - det bara finns och tas för givet för man vet inget annat. Kanske en katt, hund, guldhamster eller en onykter granne kan skrika till om natten ibland men när barnet kommer blir det på riktigt. Jag skulle inte vilja byta tillbaka till mitt gamla liv utan Ellen och Noah men jag är mer tacksam idag för stunderna då Jag, Niclas och Niclas & Paulina kan skymta till för en stund och inte bara vara pappa och mamma som vi är dagarna i enda. Det är en fin lärdom utav dagen. 

Idag var sista dagen för denna gång med Caroline och Jörgen. Imorgon åker dom tillbaka till Sverige. Det är tråkigt. Men i det tråkiga finns något finare. En vänskap. Den kommer vi bygga vidare på och ha med oss långt tid framöver även när vårt äventyr i Spanien är över.

Julaftonsbad. Ett fint minne