2:a advent. Ett inlägg om tid
2a advent idag. Det firades med 10xbrantbacke med garanterad svett i kalsongen som resultat. Paulina tog barnen i vagnen och gick en promenad i morgonsolen och det ljumma vädret. Från ingenstans kom sommaren åter och spred ett täcke av bomullsmjuk värme. Folk gick man ur huse och invaderade stranden. En del badade men de flesta spenderade tid med sina nära och kära på det torra. Det är skönt med spanjorerna. La familia är på något vis heligt. Gammal som ung sätter sig i en solstol och från den gamla väskan någon kånkat med sig dukas det fram baguetter, korvar och sangria. Alla umgås. En farfar kickar boll med sitt barnbarn och en mormor som nickat till efter lite för mycket i glaset lutas snällt tillbaka i stolen så att nackspärren inte ska bli allt för jävlig. Det är mysigt att studera.
Vi hade plockat med oss våra nyinköpta tomteluvor för att få till ett kort. Ett sådant man själv tycker är gulligt att skicka till nära och kära där hemma och som tas emot med ett 'aah' när ens gamla farmor bläddrar bland reklamblad och räkningar från telebolaget och plötsligt får ett julkort från sitt barnbarn i näven. Dock bestämde sig våra barn för att somna i vagnen och julbilden på stranden uteblev för denna gången. Paulina och jag ville inte vara sämre för det och bestämde oss för att ta ett eget. Dock med mindre 'aah'-känsla än om barnen varit med.
Vi har även satt en lussedeg på jäsning. Att hitta jäst var inte det lättaste och när vi trodde att vi hittat rätt visade det sig ändå vara bakpulver när vi kom hem. Nu tager vi vad vi haver och nu bakas det lussebullar på bakpulver. Hur resultatet blir får jag återkomma till.
När barnen sov i vagnen på stranden satt Paulina och jag och blickade ut över havet och konstaterade att vi lever ett väldigt gott liv. Jag är av åsikten att livet är till för att levas och då kan man lika gärna göra det gott. I dagsläget ser jag inte det som särskilt troligt att jag kommer återgå till min tjänst hemma i Sverige. Det finns några idéer på lager som jag klurat på och som Paulina och jag diskuterat. Det kanske blir en iscensättning av dessa och då tror jag inte heller att vi kommer komma hem till Sverige på ett tag. Dock kommer vi hem som planerat över sommaren nästa år men sedan kanske kliet i fingrarna blir för stort och ett nytt äventyr står på lut. Barnen är fortfarande små och dagis har ingen dött av att inte behöva gå på. Vi trivs med att vara vi fyra och behöver egentligen inte dagis som 'alla andra' som jobbar i ekorrhjulet. Även om vi båda kommer hem och återgår till våra jobb så behöver barnen ändå inte vistas mer än 15 timmar i veckan på dagis. Bara tanken av att någon annan skulle spendera hela dagar med våra barn känns inte särskilt lockande. Vi vill vara med våra barn själva. Det är så kort tid jag får 'låna' dom innan dom blir stora och vill vara med sina kompisar. Sedan kommer skolplikten och tar dom 6-8 timmar varje dag och plötsligt en dag kommer det en pojk/flickvän och då kan vi sitta där och grubbla över vad som egentligen hände med vår lilla flicka och pojke som bara för någon dag sedan knappt kunde äta själv.
Paulina och jag är mer spanjorer i blodet än vad vi tidigare trott. La Familia är heligt. Mina barn, hur jobbiga dom stundtals kan vara, är heliga. Jag fyller snart 30 och inser att tid är en bristvara. Även om jag i dagsläget har all tid i världen att spendera med min närfamilj (paulina och barnen). Alla får vi 24 timmar att spendera. Det är nog det som är mest rättvist av allt här i världen. Hur rik du än är kan du inte köpa dig mer tid än de 24 du tilldelas varje dag. Hur du fyller dom 24 är däremot helt frivilligt. Ibland kan jag känna att allt snart är över. När Ellen efter en dag av skrik, gråt och vredesutbrott somnat för natten inser jag att det gått en hel dag åt konflikter och bråk. Då vill jag bara gå rätt in till henne och plocka upp henne. Läsa sagor och bygga duplo hela natten. Dock tror jag inte Ellen tyckt om det särskilt mycket. Men sådana insikter kommer med åren. Jag är glad att insikten kommit till mig medan jag har tid att förändra och barnen fortfarande inte tycker jag är dryg eller pinsam.
Vi hade plockat med oss våra nyinköpta tomteluvor för att få till ett kort. Ett sådant man själv tycker är gulligt att skicka till nära och kära där hemma och som tas emot med ett 'aah' när ens gamla farmor bläddrar bland reklamblad och räkningar från telebolaget och plötsligt får ett julkort från sitt barnbarn i näven. Dock bestämde sig våra barn för att somna i vagnen och julbilden på stranden uteblev för denna gången. Paulina och jag ville inte vara sämre för det och bestämde oss för att ta ett eget. Dock med mindre 'aah'-känsla än om barnen varit med.
Vi har även satt en lussedeg på jäsning. Att hitta jäst var inte det lättaste och när vi trodde att vi hittat rätt visade det sig ändå vara bakpulver när vi kom hem. Nu tager vi vad vi haver och nu bakas det lussebullar på bakpulver. Hur resultatet blir får jag återkomma till.
När barnen sov i vagnen på stranden satt Paulina och jag och blickade ut över havet och konstaterade att vi lever ett väldigt gott liv. Jag är av åsikten att livet är till för att levas och då kan man lika gärna göra det gott. I dagsläget ser jag inte det som särskilt troligt att jag kommer återgå till min tjänst hemma i Sverige. Det finns några idéer på lager som jag klurat på och som Paulina och jag diskuterat. Det kanske blir en iscensättning av dessa och då tror jag inte heller att vi kommer komma hem till Sverige på ett tag. Dock kommer vi hem som planerat över sommaren nästa år men sedan kanske kliet i fingrarna blir för stort och ett nytt äventyr står på lut. Barnen är fortfarande små och dagis har ingen dött av att inte behöva gå på. Vi trivs med att vara vi fyra och behöver egentligen inte dagis som 'alla andra' som jobbar i ekorrhjulet. Även om vi båda kommer hem och återgår till våra jobb så behöver barnen ändå inte vistas mer än 15 timmar i veckan på dagis. Bara tanken av att någon annan skulle spendera hela dagar med våra barn känns inte särskilt lockande. Vi vill vara med våra barn själva. Det är så kort tid jag får 'låna' dom innan dom blir stora och vill vara med sina kompisar. Sedan kommer skolplikten och tar dom 6-8 timmar varje dag och plötsligt en dag kommer det en pojk/flickvän och då kan vi sitta där och grubbla över vad som egentligen hände med vår lilla flicka och pojke som bara för någon dag sedan knappt kunde äta själv.
Paulina och jag är mer spanjorer i blodet än vad vi tidigare trott. La Familia är heligt. Mina barn, hur jobbiga dom stundtals kan vara, är heliga. Jag fyller snart 30 och inser att tid är en bristvara. Även om jag i dagsläget har all tid i världen att spendera med min närfamilj (paulina och barnen). Alla får vi 24 timmar att spendera. Det är nog det som är mest rättvist av allt här i världen. Hur rik du än är kan du inte köpa dig mer tid än de 24 du tilldelas varje dag. Hur du fyller dom 24 är däremot helt frivilligt. Ibland kan jag känna att allt snart är över. När Ellen efter en dag av skrik, gråt och vredesutbrott somnat för natten inser jag att det gått en hel dag åt konflikter och bråk. Då vill jag bara gå rätt in till henne och plocka upp henne. Läsa sagor och bygga duplo hela natten. Dock tror jag inte Ellen tyckt om det särskilt mycket. Men sådana insikter kommer med åren. Jag är glad att insikten kommit till mig medan jag har tid att förändra och barnen fortfarande inte tycker jag är dryg eller pinsam.
 |
| Älskar er till månen och tillbaka |
Kommentarer
Skicka en kommentar