Veckan som gått
Vilken vecka vi haft. Tiden har bara passerat förbi i raslig fart. Bloggen har fått ligga vilande då vi spenderat all vaken tid på familj och vänner. Nu är vi åter ensamma och så kommer det förbli en tid framöver. Vi får ladda batterierna och hitta vår vardag igen efter julbesök, bästa vännerna och syster-besök.
Min syster flydde mörkret och kylan och landade i Alicante i tisdags förra veckan. Ellen och jag mötte upp på busshållplatsen i Torrevieja. En varm dag hälsade henne välkommen så vi spatserade hela vägen hem till La Mata. Skönt att sträcka på benen och få sol på sig tyckte syster. Musslor, vin och bröd stod på menyn när kvällen nalkades. Inga dåliga musslor här inte så natten flöt på fint med god sömn åt alla förutom Paulina och Noah. Men det är som vanligt med andra ord då Noah bestämt sig för att slå någon sorts vakenrekord för småfolk.
Dagen efter på onsdagen vankades det marknad i La Mata. Vi var inte sena och styrde kosan därhän och inkasserade både frukt och ett dussin churros. Churrosmannen från fredagsmarknaden i Torrestad var dessvärre inte där och klassen på churrosen blev därefter, inte dåliga men inte lika bra som vi äter i stan. På eftermiddagen kom våra vänner från hemma ner. Taxin anlände och ut strilade en tät ström av människor, 8 till antalet. Exakt 11 minuter senare var jag och min vän Martin i dojorna och satte kurs mot Torrevieja. 11 kilometer senare vankades det mat. Pastasallad med tilltugg. Korkarna från Cava-flaskor sköt i luften och ett och annat ölpys hördes också.
Dagarna har sedan dess flutit på i behaglig stil. Martin och jag har tagit oss några långpass på över 20 km blandat med fartpass. Kul att få träna igen med en man sprungit med sedan länge! Vi har även flanerat rundor både i stan och här ute i La Mata. En dag tog vi bussen till La Zenia. Det tog sin lilla tid då kollektivtrafiken inte är särskilt utbyggd här och dessutom ligger La Zenia i en annan kommun vilket gör det ohyggligt svårt för spanjorerna att samsas. Vi åt buffén på Pasta Park, ett mycket välinvesterat besök. 10 euro och du får äta och dricka hur mycket du vill. Det finns säkerligen bortåt 50 rätter att välja på i allt mellan himmel och pannkaka. Fri öl, vin, sangria och sedan ett dessertbord ovanpå det om det skulle visa sig att man inte blev mätt på bara mat.
Det har varit riktigt kul att ha alla här. Min syster har varit mycket hjälpsam med barnen då hon bott hos oss. Barnpassning och behjälplig med matlagningen. Sådant som betyder mycket när man annars har organiserat kaos med två barn som är överallt och ingenstans. Det har gått över förväntan med barnen denna veckan. Vi har annars bra rutiner på Ellen med sovtider, framförallt nattetid som anses vara heligt. Ellen har denna veckan inte alls velat sova som brukligt. Vissa kvällar har hon stannat uppe till 20 och sedan sovit till 07.30 morgonen efter. Någon natt har hon varit lite ledsen men det är förståeligt med tanke på vilken folksamling vi varit här varje kväll som ätit middag.
Att ha våra närmste vänner i det närmaste dörr i dörr under en vecka har också varit ljuvligt. Vi har 10 minuter med bil hemma vilket i sig inte är särskilt långt men allt med bil ska planeras och då uteblir även spontaniteten. Nu har vi vandrat fram och tillbaka och svängdörrarna har gått varma. Det har varit riktigt härligt! Som alltid när någon åker hem lämnas det en filt av vemod. Idag vaknade vi till regn men som övergick till sol och 19 grader. Det var tur för vi har känt oss aningen ihåliga idag. Vad ska vi göra nu då? Har vi tänkt båda två. Från 11 ätandes (13 inkl Noah och Ellen) till bara Paulina och jag. Även om barnen för liv är det ändå tyst. Särskilt nu när jag sitter och skriver detta. Ellen sover och Noah likaså. Allt som hörs är knappande från tangentbordet och lite svagt sorl från luftkonditioneringen. Det är konstigt. Nästan som jag har lock för öronen. Jag väntat nästan på att dörren ska öppnas och någon ska komma med en öl i näven och fråga om jag ska ha. Men den dörren förblir nu stängd under en tid. Nästa besök kommer inte fören mitten/slutet av februari. Våra grannar från grusvägen hemmavid gästar oss i dagarna fyra. Det ser vi såklart framemot. Men det är långt dit. Längtan får inte heller ta övertag för då kommer vi snart också åka hem. Alla som hälsar på åker hem, vi stannar kvar. Vi kommer också åka hem en dag, men det är sen och det är skönt, för jag vill inte åka hem riktigt än.
Summa summarum. Det är underbart med besök. Det är tråkigt när dom lämnar men vår vardag kommer snart infinna sig igen och livet går snart tillbaka i sin sakta mak. Då kan vi pratar om minnena som blev av besöken som kom.
Min syster flydde mörkret och kylan och landade i Alicante i tisdags förra veckan. Ellen och jag mötte upp på busshållplatsen i Torrevieja. En varm dag hälsade henne välkommen så vi spatserade hela vägen hem till La Mata. Skönt att sträcka på benen och få sol på sig tyckte syster. Musslor, vin och bröd stod på menyn när kvällen nalkades. Inga dåliga musslor här inte så natten flöt på fint med god sömn åt alla förutom Paulina och Noah. Men det är som vanligt med andra ord då Noah bestämt sig för att slå någon sorts vakenrekord för småfolk.
Dagen efter på onsdagen vankades det marknad i La Mata. Vi var inte sena och styrde kosan därhän och inkasserade både frukt och ett dussin churros. Churrosmannen från fredagsmarknaden i Torrestad var dessvärre inte där och klassen på churrosen blev därefter, inte dåliga men inte lika bra som vi äter i stan. På eftermiddagen kom våra vänner från hemma ner. Taxin anlände och ut strilade en tät ström av människor, 8 till antalet. Exakt 11 minuter senare var jag och min vän Martin i dojorna och satte kurs mot Torrevieja. 11 kilometer senare vankades det mat. Pastasallad med tilltugg. Korkarna från Cava-flaskor sköt i luften och ett och annat ölpys hördes också.
Dagarna har sedan dess flutit på i behaglig stil. Martin och jag har tagit oss några långpass på över 20 km blandat med fartpass. Kul att få träna igen med en man sprungit med sedan länge! Vi har även flanerat rundor både i stan och här ute i La Mata. En dag tog vi bussen till La Zenia. Det tog sin lilla tid då kollektivtrafiken inte är särskilt utbyggd här och dessutom ligger La Zenia i en annan kommun vilket gör det ohyggligt svårt för spanjorerna att samsas. Vi åt buffén på Pasta Park, ett mycket välinvesterat besök. 10 euro och du får äta och dricka hur mycket du vill. Det finns säkerligen bortåt 50 rätter att välja på i allt mellan himmel och pannkaka. Fri öl, vin, sangria och sedan ett dessertbord ovanpå det om det skulle visa sig att man inte blev mätt på bara mat.
Det har varit riktigt kul att ha alla här. Min syster har varit mycket hjälpsam med barnen då hon bott hos oss. Barnpassning och behjälplig med matlagningen. Sådant som betyder mycket när man annars har organiserat kaos med två barn som är överallt och ingenstans. Det har gått över förväntan med barnen denna veckan. Vi har annars bra rutiner på Ellen med sovtider, framförallt nattetid som anses vara heligt. Ellen har denna veckan inte alls velat sova som brukligt. Vissa kvällar har hon stannat uppe till 20 och sedan sovit till 07.30 morgonen efter. Någon natt har hon varit lite ledsen men det är förståeligt med tanke på vilken folksamling vi varit här varje kväll som ätit middag.
Att ha våra närmste vänner i det närmaste dörr i dörr under en vecka har också varit ljuvligt. Vi har 10 minuter med bil hemma vilket i sig inte är särskilt långt men allt med bil ska planeras och då uteblir även spontaniteten. Nu har vi vandrat fram och tillbaka och svängdörrarna har gått varma. Det har varit riktigt härligt! Som alltid när någon åker hem lämnas det en filt av vemod. Idag vaknade vi till regn men som övergick till sol och 19 grader. Det var tur för vi har känt oss aningen ihåliga idag. Vad ska vi göra nu då? Har vi tänkt båda två. Från 11 ätandes (13 inkl Noah och Ellen) till bara Paulina och jag. Även om barnen för liv är det ändå tyst. Särskilt nu när jag sitter och skriver detta. Ellen sover och Noah likaså. Allt som hörs är knappande från tangentbordet och lite svagt sorl från luftkonditioneringen. Det är konstigt. Nästan som jag har lock för öronen. Jag väntat nästan på att dörren ska öppnas och någon ska komma med en öl i näven och fråga om jag ska ha. Men den dörren förblir nu stängd under en tid. Nästa besök kommer inte fören mitten/slutet av februari. Våra grannar från grusvägen hemmavid gästar oss i dagarna fyra. Det ser vi såklart framemot. Men det är långt dit. Längtan får inte heller ta övertag för då kommer vi snart också åka hem. Alla som hälsar på åker hem, vi stannar kvar. Vi kommer också åka hem en dag, men det är sen och det är skönt, för jag vill inte åka hem riktigt än.
Summa summarum. Det är underbart med besök. Det är tråkigt när dom lämnar men vår vardag kommer snart infinna sig igen och livet går snart tillbaka i sin sakta mak. Då kan vi pratar om minnena som blev av besöken som kom.
Kommentarer
Skicka en kommentar