Flygplatsbesök
Idag gjorde vi något vi inte gjort på ett tag. Idag besökte vi en flygplats. Vi gick in till busstationen i Torrevieja tidigt i morse och betalade sedan 7 pengar för att få åka med bussen upp till flygplatsen. Bussen var nästan helt tom på folk så Ellen kunde sitta bredvid mig i eget säte. Barn under 2 år åker gratis här i Torrevieja men ska enligt dom finstilta reglerna då sitta i en vuxens knä om det råder platsbrist. Nu var det snarare brist på passagerare så vi slapp den biten med knähundar. Noah åkte på mammas mage i bärselen från Stokke och somnade strax efter avfärd som en stock.
Ellen har verkligen vuxit sedan vi kom ner här. Hon satt som en duktig flicka alldeles ypperligt fint i sätet. Inget ställa sig upp eller klänga rundor. Bara satt där och pillade i sina böcker med katter, ankor och i "Ellens bok" Då och då tittade hon ut genom fönstret och lekte titt-ut med sig själv genom att dra gardinen fram och tillbaka. Det var en fröjd att skåda henne.
Väl framme på flygplatsen slog både mitt och Paulinas "nu är vi på flygplats mode" igång. Det är ungefär motsatsen till flightmode på mobilen där allting stängs av och ligger vilande till planet är framme. Vårt flightmode innebär att alla sinnen skärps. Eventuellt gnälliga barn, långsamma pensionärer och stressade barnfamiljer med 4 bagagevagnar bara försvinner ur vårt synfält. Allt som spelar roll är att kolla efter var vi ska checka in. Har det blivit några ändringar på gaten, är planet försenat och hur lång kö är det till incheckningen av väskor. Efter några sekunder letandes efter "Copenhagen" på tavlorna i avresehallen insåg vi att planet var i tid, gaten oförändrad och väskorna skulle lämnas på band 157-162. Men det var först efter denna information som vi insåg att vi inte skulle åka med något plan idag. Vi var ju bara här för att insupa stämningen och dricka kaffe.
Vi såg blickarna hos folk. Många skärpta, inne i sina flightmode. Andra på väg ut mot bussarna, skönt avslappnade efter en flygresa, hämtning av väskor och en känsla av äntligen vara framme. Någon sitter och sover på en bänk i väntan på conectionflight och en vilsen turist går med sin mobil, tittar upp, tittar ner, tittar på tavlan över flyg, tittar ner igen. Det är härligt att för en gångs skull själv vara hundra procent avslappnad och bara studera. Nu var vi inte bara här för att studera folk och dricka dyrt kaffe. Vi hade även ett uppdrag att utföra.
En god vän hade anförtrott mig till att hämta upp en klocka på flygplatsen i Alicante. Uppdraget var välskrivet och planen minutiöst. När jag knackade på dörren till rummet vars dörr med slitna bokstäver gick att utläsa "PERDIDO Y ENCONTRADO" hördes ett "step forward"
På andra sidan dörren satt en kvinna och knappade på sitt tangentbord.
- Yes?
- I'm the one, the one with the watch..
Kvinnan studerade mig från topp till tå med en blick som om jag var huvudmisstänkt vid en mordutredning. Hon bläddrade bland sidorna i en hög med papper på skrivbordet, gjorde en notering. Frågade mig sedan vad det var för märke på klockan. Svaret kom snabbt ur min mun och var även korrekt då hon gjorde en antydan till att nicka instämmande. Kvinnan rörde sedermera inte en min utan återgick till sitt knappande. Sekunderna kändes som minuter. Tangenternas ljud fyllde rummet. tapp tapp tapp tapp tapp.. Jag började bli obekväm och var på väg att säga något för att bryta munkavlen som kvinnan utan att yttra ett ord ålagt mig med.
- Are you Carl Gustav? sade hon till slut utan att lyfta huvudet från datorskärmen.
- Yes, but my given name is Niclas.
- It says. Carl Gustav.
- I have my passport with me if you'd like to check.
Jag gick några trevande steg fram och la med van hand fram mitt pass på bordet framför kvinnan. Hon synade det likt hon synade mig någon minut tidigare. Hon bläddrade bland sidorna, antecknade att jag bara för någon månad sedan rest till Thailand. Passet kom tillbaka i min hand och jag stoppade det i innerfickan på jackan.
- So Niclas. Are you friend with Mr Holm.
-Yes, Martin is my friend. He's at home. In Sweden and sent me to collect to watch.
På spanska kallade hon på en kollega i rummet bredvid.
-Please, sit down.
Jag satte mig i stolen framför. En skrivare gick igång och kvinnan reste sig från stolen. Passerade min vänstra sida och gick bort mot en skrivare som surrade i hörnet. Hennes klackar dånade i golvet alla 6 steg fram till skrivaren. Likaså på väg tillbaka mot bordet hon nyss lämnat. En stämpel plockades fram ur en skrivbordslåda. Stämpel for med full kraft ner på pappret hon nyss skrivit ut. "Approved" stod med stor text på dokumentet framför. Bland högen av papper fanns dokument som styrkte att klockan mycket riktigt tillhörde Mr Holm. Även min egen nuna fanns på bild som ett bevis att just jag var kurir för dagen. Dörren från rummet bredvid slogs upp. Ut kom en liten kvinna i vitt hår med kutad rygg, rutig kjol och välpolerade lågskor. I handen höll hon en plastpåse och i den fanns Mr Holms klocka. Kvinnan som nyligen stämplat dokumenten tog emot påsen. Gjorde en handgest till den gamla damen som om hon redan innan överlämnande av klockan var i vägen och genast skulle återgå till sitt rum. Kvinnan studerade klockan och räckte sedan över den till mig och sa "You can leave now, Mr Niclas."
Ja, sen åkte jag hissen upp till Paulina och barnen. Vi drack svindyrt flygplatskaffe och tittade på folk. Kl 13 tog vi sedan bussen tillbaka till Torrevieja. När vi närmade oss staden och åkte genom alla rondeller med välskötta palmer och nyklippt gräs sa vi till varandra att det kändes som om vi satt på turistbussen första semesterdagen. Känslan när man närmar sig sitt hotell. Man ser hur grönt och fint allting är. Palmerna, blommorna, människorna ser lyckliga ut och det luktar varmt. Det var då vi sa att vi är snart hemma. Hemma i La Mata.
Ellen har verkligen vuxit sedan vi kom ner här. Hon satt som en duktig flicka alldeles ypperligt fint i sätet. Inget ställa sig upp eller klänga rundor. Bara satt där och pillade i sina böcker med katter, ankor och i "Ellens bok" Då och då tittade hon ut genom fönstret och lekte titt-ut med sig själv genom att dra gardinen fram och tillbaka. Det var en fröjd att skåda henne.
Väl framme på flygplatsen slog både mitt och Paulinas "nu är vi på flygplats mode" igång. Det är ungefär motsatsen till flightmode på mobilen där allting stängs av och ligger vilande till planet är framme. Vårt flightmode innebär att alla sinnen skärps. Eventuellt gnälliga barn, långsamma pensionärer och stressade barnfamiljer med 4 bagagevagnar bara försvinner ur vårt synfält. Allt som spelar roll är att kolla efter var vi ska checka in. Har det blivit några ändringar på gaten, är planet försenat och hur lång kö är det till incheckningen av väskor. Efter några sekunder letandes efter "Copenhagen" på tavlorna i avresehallen insåg vi att planet var i tid, gaten oförändrad och väskorna skulle lämnas på band 157-162. Men det var först efter denna information som vi insåg att vi inte skulle åka med något plan idag. Vi var ju bara här för att insupa stämningen och dricka kaffe.
Vi såg blickarna hos folk. Många skärpta, inne i sina flightmode. Andra på väg ut mot bussarna, skönt avslappnade efter en flygresa, hämtning av väskor och en känsla av äntligen vara framme. Någon sitter och sover på en bänk i väntan på conectionflight och en vilsen turist går med sin mobil, tittar upp, tittar ner, tittar på tavlan över flyg, tittar ner igen. Det är härligt att för en gångs skull själv vara hundra procent avslappnad och bara studera. Nu var vi inte bara här för att studera folk och dricka dyrt kaffe. Vi hade även ett uppdrag att utföra.
En god vän hade anförtrott mig till att hämta upp en klocka på flygplatsen i Alicante. Uppdraget var välskrivet och planen minutiöst. När jag knackade på dörren till rummet vars dörr med slitna bokstäver gick att utläsa "PERDIDO Y ENCONTRADO" hördes ett "step forward"
På andra sidan dörren satt en kvinna och knappade på sitt tangentbord.
- Yes?
- I'm the one, the one with the watch..
Kvinnan studerade mig från topp till tå med en blick som om jag var huvudmisstänkt vid en mordutredning. Hon bläddrade bland sidorna i en hög med papper på skrivbordet, gjorde en notering. Frågade mig sedan vad det var för märke på klockan. Svaret kom snabbt ur min mun och var även korrekt då hon gjorde en antydan till att nicka instämmande. Kvinnan rörde sedermera inte en min utan återgick till sitt knappande. Sekunderna kändes som minuter. Tangenternas ljud fyllde rummet. tapp tapp tapp tapp tapp.. Jag började bli obekväm och var på väg att säga något för att bryta munkavlen som kvinnan utan att yttra ett ord ålagt mig med.
- Are you Carl Gustav? sade hon till slut utan att lyfta huvudet från datorskärmen.
- Yes, but my given name is Niclas.
- It says. Carl Gustav.
- I have my passport with me if you'd like to check.
Jag gick några trevande steg fram och la med van hand fram mitt pass på bordet framför kvinnan. Hon synade det likt hon synade mig någon minut tidigare. Hon bläddrade bland sidorna, antecknade att jag bara för någon månad sedan rest till Thailand. Passet kom tillbaka i min hand och jag stoppade det i innerfickan på jackan.
- So Niclas. Are you friend with Mr Holm.
-Yes, Martin is my friend. He's at home. In Sweden and sent me to collect to watch.
På spanska kallade hon på en kollega i rummet bredvid.
-Please, sit down.
Jag satte mig i stolen framför. En skrivare gick igång och kvinnan reste sig från stolen. Passerade min vänstra sida och gick bort mot en skrivare som surrade i hörnet. Hennes klackar dånade i golvet alla 6 steg fram till skrivaren. Likaså på väg tillbaka mot bordet hon nyss lämnat. En stämpel plockades fram ur en skrivbordslåda. Stämpel for med full kraft ner på pappret hon nyss skrivit ut. "Approved" stod med stor text på dokumentet framför. Bland högen av papper fanns dokument som styrkte att klockan mycket riktigt tillhörde Mr Holm. Även min egen nuna fanns på bild som ett bevis att just jag var kurir för dagen. Dörren från rummet bredvid slogs upp. Ut kom en liten kvinna i vitt hår med kutad rygg, rutig kjol och välpolerade lågskor. I handen höll hon en plastpåse och i den fanns Mr Holms klocka. Kvinnan som nyligen stämplat dokumenten tog emot påsen. Gjorde en handgest till den gamla damen som om hon redan innan överlämnande av klockan var i vägen och genast skulle återgå till sitt rum. Kvinnan studerade klockan och räckte sedan över den till mig och sa "You can leave now, Mr Niclas."
Ja, sen åkte jag hissen upp till Paulina och barnen. Vi drack svindyrt flygplatskaffe och tittade på folk. Kl 13 tog vi sedan bussen tillbaka till Torrevieja. När vi närmade oss staden och åkte genom alla rondeller med välskötta palmer och nyklippt gräs sa vi till varandra att det kändes som om vi satt på turistbussen första semesterdagen. Känslan när man närmar sig sitt hotell. Man ser hur grönt och fint allting är. Palmerna, blommorna, människorna ser lyckliga ut och det luktar varmt. Det var då vi sa att vi är snart hemma. Hemma i La Mata.
Kommentarer
Skicka en kommentar