Förlossningsberättelse Ellen

Det hela började söndagen den 3 april då jag vaknade med molande värk i mage och rygg. Den där molande känslan jag haft förut. Skillnaden var nu att den kom och gick och inte var ständigt ihållande som den varit tidigare. Vid lunch åkte Niclas och jag till Ikea för att köpa rullgardin till bebisrummet. Kl 12.10 stod vi vid rullgardinerna och då kom en obehaglig känsla i magen och jag kände mig yr, kallsvettig och vit som ett lakan. Jag gick snabbt (ja för att vara höggravid) rakt ut till bilen. Känslan klingade av när jag satt mig i bilen. Vi skulle sedan vidare till Hornbach men jag satt kvar i bilen för den där känslan kom och gick på vägen dit.

Vi kom hem och jag la mig uppe i vårt tv-rum och tittade på Homeland. Under eftermiddagen kom det sammandragningar till och från som gjorde ont. Så pass att jag fick stanna upp och pausa det jag sysslade med. Min bror och hans två döttrar kom förbi vid 16-tiden då flickorna ville se min mage. Jag kunde stå och prata med dom en kort stund sen fick jag halvligga ner på madrassen vi hade på golvet i vardagsrummet för sammandragningarna kom och gick och gjorde ondare när jag stod upp. Jag sa till min bror att jag nu var inställd på att gå till den 20 april och då bli igångsatt, för kroppen hade ju lurats lite förut. Dock kändes detta annorlunda. Men jag trodde ändå inte att det var på gång.

Under kvällen fick jag nog och sa till Niclas "Bebisen kommer inte komma förrän allt i bebisrummet är klart så nu tar vi tag i skötbordet och sätter upp rullgardinen". Sagt och gjort. Vi ägnade hela kvällen åt detta. Rullgardinen var ett helvete att sätta upp. Den skulle sågas till önskad längd och vi (Niclas) sågade 5 gånger innan vi fick dit den. Under tiden Niclas sågade gjorde jag hemmagjorda våtservetter.
Klockan 22.30 var vi klara så då gick jag på toa en sista gång innan jag la mig och då kom ännu en bit av slemproppen och var nu blodblandad istället för gul/grön som den varit under dagen (Den började lossna den 2 april). Jag vaknade till vid 00.30 för att kissa och då kändes det lugnt i kroppen.

Klockan 02.00 vaknade jag av värkar. Jag behövde bajsa och gick på toaletten. Då gjorde det så ont i magen att jag fick andas mig igenom värken. Det sista av slemproppen kom och det var levrat blod så nu trodde jag verkligen att det var igång. Jag smsade Anne kl 02.23 och skrev att det nog var på G nu. Jag värmde min värmekudde och ringde upp Anne och pratade en stund innan jag gick och la mig igen. Niclas var vaken och frågade om det var förlossningen jag pratade med. Han tyckte jag skulle ringa dit och förhöra mig om när vi skulle åka in. Jag visste det någonstans i bakhuvudet efter alla böcker jag läst men där och då var det blackout.

Kl 02.39 ringde jag förlossningen och frågade när jag skulle komma in. När värkarna var ca 1 min långa och kom med ungefär 5 minuters mellanrum skulle jag ringa tillbaka. Så jag började klocka dom med min värktimer.

Vid 03.30 kom dom ca var 8:e minut och varade i snitt i ca 53 sekunder. Dom var så pass starka varje gång att jag var tvungen att andas igenom dom. Men sålänge jag andades och slappnade av så var det inga problem och det var inga svårigheter att hantera dom.

Kl. 03.53 hade dom tilltagit och kom nu med nästan 6 minuters mellanrum. Jag ringde förlossningen 03.55 och dom sa då att jag gärna fick komma in om jag kände att det inte var bekvämt att vara hemma längre.

Kl 04.00 väckte jag Niclas igen och sa att vi skulle åka in, men att han kunde ta det lugnt för jag skulle duscha först.

Niclas: Kan du sätta på lite kaffe?

Jag: Jaja, det är klart.

Niclas: Jag skojade bara.
Sån panik var det inte och jag visste att han behövde sitt kaffe för att orka och vakna till. Jag satte på kaffet och gick in och duschade och Niclas packade ner det sista i BB-väskan. Sen hoppade han in i duschen och jag gick och packade och andades genom värkar.

Kl 04.20 tog jag sista bilden på magen.

Kl 04.30 körde vi hemifrån. Precis när vi skulle svänga på motorvägen frågar Niclas om det gör så ont som alla säger att det gör. Och om det är värre än halvmaran i Prag. Jag fick en värk precis då och var tvungen att andas genom den innan jag svarade "Nej, så illa är det inte, så länge jag andas och slappnar av så är det inte så farligt. Och halvmaran kan jag inte jämföra med för den var inte särskilt jobbig. Men detta kommer jag nog få äta upp senare för detta är ju bara början". 

Under dom 20 minuter det tog att köra till förlossningen höll Niclas koll på värkarna och dom kom var tredje minut hela vägen men var inte lika långa som innan.

Niclas frågade om han skulle släppa mig utanför förlossningen men jag sa att jag kunde gå den biten så vi ställde oss i parkeringshuset. Det var kanske 400 m till ingången och den biten var väl inte jätterolig att gå men det gick. Stannade och andades igenom mina värkar medan folk cyklade till jobb.

Väl inne på förlossningen blev vi omhändertagna av barnmorskan Maria och undersköterskan som jag glömt namnet på men som var fantastiskt trevlig. Ja, Maria var också fantastisk. Jag blev uppkopplad med CTG för att kolla värktätheten. Efter 20 min (Kl. 05.30) kom Maria tillbaka för vaginal undersökning. Jag var öppen 4, nästan 5 cm och värkarna kom med ca 90 sekunders mellanrum. En klapp på axeln fick jag för att jag kämpat på så bra hemma. Det kändes skönt. Vi blev inskrivna och skulle inte få åka hem utan bebis. Niclas trodde inte vi skulle få stanna så han blev glad och jag var inte inställd på annat än att stanna så det kändes skönt! Maria frågade om jag ville bada, vilket jag absolut ville.

Så kl 06 kom vi in i badrummet och det var helt fantastiskt. Värkarna kom och gick men jag kände dom knappt. Spolade magen med riktigt hett vatten och det lindrade smärtan otroligt bra. Maria kom in med jämna mellanrum för att lyssna på bebis hjärtljud. Hon tyckte det var varmt som en bastu i badrummet och var rädd att jag skållade bebisen. Men nejdå, bebis mådde så bra så! Sålänge jag låg i vattnet mådde jag jättebra, så fort jag skulle upp på toa fick jag jätteont så jag ville inte gå upp. Jag drack mängder av röd saft. Det var så gott! Och åt lite banan. Niclas satt bredvid och läste upp "rolig fakta". Typ saker som: Världens längsta snopp, världens starkaste vagina, kvinnan som fött flest antal barn osv. Ganska underhållande faktiskt :-D Och så lyssnade vi på vår countrylista på Spotify. Kändes nästan som ett litet spa, hehe. Kl. 06.45 var det skiftbyte och innan usk:en gick kom hon in och sa "Det är strålande sol idag, en perfekt dag att föda barn på! Lycka nu till!". Hon var en riktigt go människa. En sån man bara känner trygghet med direkt så det var ledsamt att byta.

Det nya gänget var också jättegoa! Barnmorskan hette Karolina, usk:en Pernilla och en läkarstudent jag glömt namnet på.

Här fick han sitta i 3 timmar. Stackare!

3 timmar senare, kl 9.00 gick jag upp ur badet. Jag ville komma in på rummet innan värkarna tilltog. Niclas hämtade ett gåbord för jag kunde inte gå för egen maskin. Kl 9.30 blev jag undersökt igen. Öppen 6 cm. Det tog sig inte riktigt så snabbt som dom hoppats på så Karolina sa att dom tar hål på hinnorna om en timme om det inte hänt något tills dess. Hon ville också att jag skulle vara uppe och röra på mig lite så bebis kunde åka ner en bit. Jag ville bara ligga i sängen.

Precis kommit in i sängen efter badet. Blött papper i pannan för att kyla ner. Min älskade värmekudde som värmde skönt under värkarna.

Men jag gav med mig. Niclas peppade mig till att gå ett varv runt avdelningen. Det blev två. Bara för att. Det var väldigt tomt på avdelningen. Många tomma rum där personal bäddade och grejade. Kändes märkligt att vara där på dagen. Jag hade ju varit så inställd på att föda på natten. För "det gör man ju". Men nej, man kan visst även föda mitt på ljusa dagen ;-).

Tjock och gla'! Var så förbaskat vattenfylld och svullen.

Timmen mellan 9.30 och 10.30 började värkarna göra ondare och jag klarade mig inte längre med endast andningen. Jag bad Niclas säga till att jag ville testa lustgasen. Usk Pernilla kom in och satte igång lustgasen och erbjöd mig att prova sitta på en pilatesboll. Hon gav mig även en värmekudde att ha i ländryggen. Så jag hade min egen på magen och den andra i ryggslutet. Det lindrade skönt. Lustgasen gillade jag, men jag trodde den skulle tabort ännu mer av värkarna. Jag hade den på 30/70 till en början.

Niclas testade också den. Han tyckte den var rätt härlig!

Kl 10.30 kom Karolina tillbaka och undersökte mig. Hade bara öppnat mig till 7 cm så hon beslutade att ta hål på hinnorna och sätta skalpelektrod på bebis huvud, vilket skedde kl 10.38. Detta gjorde så fruktansvärt ont. Den värsta smärtan hittills under förloppet. Jag grät för första gången och andades lustgas för fullt. Och när hon väl fått dit elektroden och tagit hål på hinnorna frågar hon om läkarstudenten också får undersöka mig. Ja, svarar jag. Fast jag egentligen inte ville. Men jag ville ändå att hon skulle få ut något av sin praktik. Mitt dumma nöt. I detta läget är det ju högst godkänt att vara egoistisk och BARA tacka ja till det som känns bra. Hon var väldigt försiktig i alla fall. Det var en tröst i det hela.

Strax efter att Karolina grejat där nere, vid 11, började värkarna ta fart och jag hade svårt att hantera dom. Jag fick lite panik. Grät under värkarna och andades lustgas allt vad jag kunde. Niclas masserade mig och var världens bästa stöd. Vattnet kom i stötar och det var väldigt obehagligt att ligga i en pöl så jag larmade efter Pernilla som bäddade rent till mig. Vid 11.15 kallade Niclas på Karolina och sa att jag hade fruktansvärt ont. Lustgasen var nu på max men det hjälpte inte. Jag var lite hög när jag hörde Karolina säga "Är det inte dags för något starkare nu?" Jag nickar och hon svarar "Då kallar jag ner narkosläkaren". Jag hade där och då en liten inre dialog med mig själv "Nej, jag skulle ju inte ha epidural. INTE. Men jag skiter i vilket. Jag viker mig nu. Får inse att jag inte kan tackla detta utan". Jag kommer ihåg att Niclas sa till mig "Det finns ingen prestige i att föda utan smärtstillande". Det behövde jag höra. Karolina förklarade för mig vad som skulle ske och jag nickade och tog lustgasen under värkarna.

Narkosläkaren kom och satte epiduralen kl 11.30. Det kändes nästan ingenting. Jag andades lustgas under tiden så jag sket fullständigt i vad hon gjorde. Jag hörde allt som sades i rummet men jag orkade inte svara eller säga något. En riktigt härlig känsla.

Nu jäklar hände det grejer. Epiduralen skjutsade på förloppet och gjorde inte alls att värkarbetet stannade av som jag läst att den kan göra. Jag kände värkarna men EDA:n tog bort det allra värsta.

Så här såg det ut efter EDA:n. Överst är bebis hjärtljud och den nedre kurvan är mina värkar.

Kl. 12.30 började jag känna mig bajsig. Sa till Niclas flera gånger att det känns som om jag ska bajsa på mig. Jag bad honom kalla på Pernilla som kom in. Hon sa att det var helt normalt att jag kände så och att det troligtvis bara var en känsla och inte att jag verkligen var det. Jag sa att jag ville gå på toaletten så hon skulle kalla på Karolina. 20 minuter senare kommer Karolina och Pernilla och jag var nu RIKTIGT jäkla bajsig. Kände hur det tryckte på och kunde knappt hålla emot. Karolina undersökte mig och jag var nu 10 cm öppen och det var nu krystvärkar jag kände av. Dom hjälpte mig in på toaletten och där fick jag en rejäl krystvärk så jag skrek rakt ut och kunde knappt sitta på toaletten. Jag kunde såklart inte bajsa, det var som Pernilla sa. Jag ville tillbaka till sängen men kunde knappt stå på benen så jag hängde i deras famn och höll på att trilla rakt ner på golvet. Jag hann precis kasta mig i sängen och ställer mig då på knä med magen mot huvudgaveln.

Kl. 13.00 börjar krystvärkarna enligt min journal och jag kämpar på. Men jag tror att det var början på krystvärkar jag kände redan vid 12.30 när jag höll på att bajsa på mig. När krystvärkarna kom var det som någon urkraft kom och jag fick till ett riktigt mörkt vrål. Det gick inte att inte följa med. Det var som att åka på en våg och bara göra vad kroppen sa till mig. Krysta. Precis som när man bajsar. Jag stod på knä och hade lustgasen vid varje värk. Det jobbiga var bara att en slang från masken hoppade ur emellanåt och då började jag pilla med den istället för att koncentrera mig på att krysta.

Niclas masserade mig konstant med en sådan massagegrej med tre "ben" med kulor på. Det var så skönt! Han peppade vid varje krystvärk och fick mig att ta i lite lite extra.  

Vid 13.45 var det skiftbyte och den nya personalen kom in för att ta över, men jag hör Karolina säga "Jag stannar här tills bebisen är ute". Det kändes tryggt. Jag var hög på lustgas men jag stördes ändå av deras dialog fram och tillbaka. Tänkte att jag skulle be dom hålla käften (rent ut sagt) för jag var så uppe i mitt krystarbete. Men jag ville inte vara otrevlig så jag försökte stänga av.

Mot slutet ber Karolina mig att krysta ordentligt och inte sluta när jag slutar utan trycka på lite till. Jag säger att jag inte kan. Det gör så djävulskt ont. Det kändes som att vara rejält bajsig men att det inte kommer något. En frustrerande känsla. Jag minns när huvudet stod och tryckte. Det sved och brände. Jag frågade om bebisen hade hår. Men innan Karolina hann svara hade huvudet glidit in igen. Hon höll en varm papperstuss i rumpan och det var så skönt. Plötsligt försvann den och jag skrek "TA INTE BORT DEN FÖR FAN". Det var nog det mest otrevliga jag råkade vräka ur mig. Hon sa att hon bara skulle byta tuss och jag sa förlåt för jag fick dåligt samvete över att ha fräst till så utan anledning.

Efter ett antal krystvärkar där jag inte kunnat krysta det sista fastän dom sagt åt mig att ta i lite till blev Karolina nästan arg på mig och sa högt och bestämt (Enligt Niclas, jag minns inte detta) "Nu lyssnar du på mig. När jag säger åt dig att krysta så MÅSTE du krysta". Jag hörde att dom sa att det inte är långt kvar och när Niclas säger något i stil med "Det är bara en krystvärk kvar nu om du tar i. Bebisen är nästan ute. Kom igen nu!", trycker jag på allt vad jag har och lite till. Det kändes som att jag skulle spricka från Ystad till Haparanda men då sa det PLOPP och ut kom bebis och även ett hav av vatten och blod (kändes det som). Klockan var då 13.58 bebis skriker för full hals. Jag försöker vända mig rätt i sängen för att få upp bebisen i famnen.

Varken Niclas eller jag grät. Jag trodde jag skulle storgråta. Det var så omvälvande att jag inte riktigt var med på vad som hände. Bebbe vrålade i säkert 20 minuter. Och inte förrän efter kanske 2-3 minuter frågade jag vad det blev. Karolina sa åt mig att titta själv så jag virade upp handduken och såg att det var en flicka!

17 minuter efter hon tittat ut kom moderkakan. Hel och "fin". Det var galet att se var hon bott i 9 månader. Jag fick sys med 4 stygn utvändigt och 3 stygn invändigt. Jag hade fasat för att spricka och behöva sy, men det var inte så farligt som jag väntat mig.

Det var ny personal som sydde mig. En fantastisk barnmorska som hette Sirpa tror jag. Hon sa att det var lite tråkigt att hon bara hann se "finalen" och inte var med under hela förloppet. Och tillade "Men det var omöjligt att inte HÖRA vad som pågick". Mina vrål hördes säkert utanför dörren.

Efter några timmar vägdes och mättes vår lilla flicka. 3210 g och 49 cm lång.

En liten tuss i förlossningssängen innan vi blev överflyttade till BB.

Jag och bebis blev kvar på BB en natt och Niclas fick tyvärr inte plats. Han stannade och höll oss sällskap till kl 20.

Två trötta älsklingar.

Så här tillbringade vår tuss den första natten i livet. 

Den första natten var tuff. Jag sov sammanlagt 1,5 timme utspritt på hela natten. Mycket amning och en del gråt från tussen men också mitt eget fel då jag inte kunde slita min blick från vårt underverk.

Min nedre region skrek och värkte. Kunde inte sitta och knappt ta mig upp till sittandes. Hade behövt Niclas mer än något annat den natten så jag ville bara hem.

På förmiddagen den 5 april var det dags för läkarkontroll och hörseltest. Tussen blev godkänd så vi blev utskrivna från BB och fick åka hem och äntligen få börja vårt liv som en liten familj. 

I babyskyddet på väg hem.