En längtan tillbaka

Jag har sedan säkert minst en vecka tillbaka gått och "sörjt" att förlossningen är över. Jag har inte känt av någon baby blues direkt men detta gnager inom mig. Jag har känt mig lite nerstämd och tänkt tillbaka på den 4 april med vemod över att inte få uppleva den dagen igen. Direkt efter förlossningen sa jag att det inte blir fler barn. Det där skulle jag ALDRIG göra om. Men nu skulle jag vilja ha 20 barn till. Bara för att få uppleva det igen. Det var så stort. Jag vill resa tillbaka till den morgonen när vi satt i bilen på väg in. Om jag bara visste då vad jag skulle vara med om. Jag vill bara blunda och vakna upp i badkaret på förlossningen och göra om det igen. När ska den här känslan försvinna?

Jag njuter varje sekund av vår älskade lilla flicka och älskar livet med henne, men jag saknar ändå känslan av spänning och förväntan som det var att vara höggravid och inte veta när det skulle sätta igång. Där och då njöt jag inte, men nu ser jag tillbaka på den tiden med ren glädje. Tänk vad som väntade.

Jag ser inte särskilt exalterad ut. Där och då vet jag inte riktigt vad jag kände, det var så mycket känslor att jag var lite nollad. Jag skulle vilja uppleva det ögonblicket igen och då vara helt "klar i huvudet". Jag önskar att jag hade skrivit ner mina känslor under det första dygnet med Ellen. Även om jag kommer ihåg vad som hände och vad jag gjorde så kommer jag inte ihåg hur jag kände och vad jag tänkte.

Ja det är detta jag går runt och grubblar på om dagarna nu. En längtan tillbaka till det största jag någonsin upplevt! Detta hoppas jag definitivt att jag får uppleva en gång till i mitt liv. 

Missförstå mig inte. Jag älskar livet med Ellen utanför magen och varje dag med henne och som familj är underbar men den där känslan av att veta att det största i livet står runt hörnet och inte veta hur det ska kännas eller hur det ska bli var så häftigt. Det är kanske detta som blev mitt "baby blues". Får tårar i ögonen och hade kunnat börja gråta på studs nu medan jag skriver detta. Amningshormonerna har ersatt graviditetshormonerna. Definitivt.

Just nu sover min lilla tuss i min famn och bara jag tittar på henne börjar jag gråta. Och där kom tårarna. Nu får jag sluta skriva innan jag stortjuter.