v.41

Det blev ett veckobyte trots allt. Just nu är vi i v.40+3 och det känns som att jag kommer vara gravid för alltid. Ser inget ljus i tunneln alls. Och idag är jag riktigt less på det hela. Sover urdåligt och vaknar pigg kl 03 för att sedan ligga och vrida och vända mig i timmar och varva det med sjuttioelva toabesök. Härom dagen blev det inte mer sömn än väldigt hackigt mellan 23-03 och nu inatt var jag vaken mellan 03-05.30 och sedan sov jag till och från och vaknade inte ordentligt förrän kl 11. Känner mig nästan bakis idag.

Jag känner mig och ser ut som popcornmannen i "Hipphipp".

I torsdags när vi gick in i BF+1 kändes det inte så jättejobbigt och det gör det väl fortfarande inte. Inte just att gå över tiden, men det jobbiga är att kroppen inte samarbetar längre och att jag inte får sova ordentligt. Hade jag bara fått det och kunnat gå mer än 300 m utan att få ont så hade jag kunnat stå ut med att vara gravid längre, men när man i stort sett är handikappad och bara mår bra i liggande tillstånd är det inte roligt längre.

Jag mår hyfsat bra så länge jag är stilla men så fort jag rör mig och är igång får jag ont i magen och bäckenet skriker. Även om bebis lurat mig och jag trott att det varit på gång några gånger nu så är jag inställd på att gå till den 20 april (v.42+6) och bli igångsatt då. Bäst att ställa in sig på det värsta så kan det bara bli bättre.

Jag har som ogravid aldrig förstått hur man mot slutet bara kan längta så extremt och hoppas på att bebis tittar ut. Jag har tänkt att man borde njuta av sin sista tid som två och ta vara på tiden att ta det lugnt och bara ha sig själv att tänka på. Men nu förstår jag. Framförallt om man har ont i kroppen och inte får sova. Nu slutar jag klaga! Bebis rör sig och lever i allra högsta grad och den verkar ju trivas och vara lycklig där inne, får glädja mig med det.