v.24 med Stina-Kalle

Den här graviditeten kommer lite i skymundan. Inte så konstigt då vi har fullt upp med Ellen, men för mig är graviditeten högst närvarande. Alla dygnets timmar. Magen har exploderat dom två senaste veckorna och krämporna och tröttheten kryper sig på. Jag är ju sjukskriven sedan 3 veckor tillbaka och än går det inte åt rätt håll. Jag blir ju inte mindre direkt. Jag har börjat känna av lite foglossning när jag ansträngt mig eller stått upp för länge. Tröttheten börjar bli ganska jobbig eftersom jag inte kan vila som jag vill. Det positiva är att jag är rörlig och kan gå långa promenader utan problem. Jag är ute och går varje dag, minst 45 min, ibland blir det två promenader eller en längre. Jag hoppas innerligt att jag kan gå promenader länge till, det är lite av en räddning. Jag slipper jaga Ellen, jag kan prata med Niclas ostört, går jag själv kan jag lyssna på ljudbok och jag mår fantastiskt bra av att komma ut - oavsett väder.

Lyfta tungt från konstiga positioner går inte. Att lyfta tunga matkassar ur kundvagnen eller lyfta i och ur hela vagnen från bilen går inte heller. Jag får dela den på två för att kunna lyfta. Det hugger i magen när jag lyfter. Det ska enligt läkaren inte vara någon fara, det är ligamentssmärt som är vanligt v.20-25, men det är obehagligt och därför vill jag undvika det. Yrsel har jag också haft en del dom senaste dagarna, värst var det i onsdags då jag inte kunde köra bil. Skulle till Waldorfs öppna förskola med Ellen men fick vända efter 4 km då jag inte kunde fästa blicken på vägen. Det blev soffläge i stort sett hela dagen efter det.

V.24 (23+0) med bebis nr 2

Med Ellen kom inte magen förrän strax efter v.30, så jag är i chock att jag redan nu har fått mage. Men det är skönt att inte längre endast se fläskig ut, utan nu kan nog även ovetandes ana att någon bor där inne.
Jag njuter så av denna graviditeten även om jag längtar efter att få tillbaka min kropp. Det är min sista graviditet och känslan av att aldrig vara helt ensam är mysig. Sedan v.20 har jag känt buffar och det blir bara mer och mer. Stina-Kalle är mer aktiv än Ellen, ännu inget som gör ont men det verkar vara en sprallig bebis detta.

Nu ska vi äta nybakade rågrutor och titta i bonden Bengts stora gröna pärm som innehåller information om bygdens alla boende från typ 17-1800-talet någongång. Varför detta? - Jo, vi behöver namninspiration. Pojknamn har vi inte ett enda och åtminstone ETT bör vi kunna hitta i den tjocka pärmen. Flicknamn var vi överens om innan Stina-Kalle flyttade in.