Att uppfostra en 1-åring

Att ha en bebis vet ni att jag tyckte var lätt som en plätt. Jag är glad att vi fick den starten vi fick, med en otroligt lätt unge som var nöjd med allt. Hon har ju tagit igen det med råge nu som ni också vet. Det är inte lika lätt längre. Det svåraste tycker jag är det här med uppfostran. Hur uppfostrar man en liten person som inte kan prata, men förstår mer än man kan tro?

Vi har en vision om hur vi vill att Ellen ska bli som person och Niclas och jag har faktiskt makten att prägla henne till att bli just den personen. Frågan är bara hur man gör... Nu skulle jag önska mig en manual att följa. En bok som hade hetat "Så här gör du för att få en generös, omtänksam och självsäker dotter med ett stort hjärta och skinn på näsan" hade jag köpt direkt. Istället får man gå på känsla och ta till sig det bästa av tips och råd man kan få från nära och kära som har lyckats skapa otroligt fina barn, en hint till extramormor Ninne som har dom goaste och absolut trevligaste ungdomarna jag någonsin träffat! Ellens extramormor är en stor förebild för mig när det gäller uppfostran då det känns lite som att jag pratar med mig själv som 46-åring (jag hoppas det är så i alla fall). Jag tror inte det är något jag inte hållit med henne om när det gäller uppfostran. Hård men otroligt kärleksfull. Precis så jag vill bli som mamma. Jag hoppas jag har facit på mina barn i hennes söner. Det är mitt stora mål i alla fall!

Vad är vi då överens om? Konsekvens. Ett nej är ett nej och ett ja är ett ja. Inte säga nej när man menar ja. Det är nog mitt största mantra som mamma. Vik dig ALDRIG om du sagt en sak även om man ångrar sig när man väl sagt det. Mig kommer dom inte kunna köra med men jag kommer möta dom  Exempelvis:
Barnet "Kan jag få en glass?" 
Förälder "Ja, det kan du få men inte nu. Efter maten kan vi äta glass. Vad gott det ska bli!".
Det låter så mycket trevligare än att avfärda med ett nej direkt. "Nej det får du inte, vi ska äta mat nu". Genast låter det negativt.
Och vi är överens om få men tydliga regler och håll stenhårt på dom få reglerna.

Vi började med att "Aja" Ellen när hon tog fjärrkontrollerna, tog kattmat, hundmat, drog i sladdar, tryckte av och på xbox:et, petade i kontakter. Ja listan kan göras väldigt lång. Idag får hon ta fjärrkontrollerna, kattmaten står på köksbänken och finns inte i hennes värld längre, sladdarna hon oftast drog i drog vi ur och gömde, xbox:et får hon trycka av och på om hon vill, kontakter får hon såklart fortfarande inte peta i, men vi har tryckt in säkerhetsgrejer i dom hon varit mest intresserad av. Vad har detta resulterat i? Vi har nästan inget tjat här hemma. Ellen tycker varken fjärrkontrollerna eller xbox:et är särskilt roligt längre. Vi markerar fortfarande om hon gör något hon inte får, men vi behöver inte aja henne 100-tals gånger om dagen. Inget gensvar från oss i form av ajaj = inte lika roligt. Detta har fungerat super för oss!

Lilla trädgårdsmästaren som älskar att plocka i och ur stenar ur tomma krukor. Helt okej så länge dom är tomma.

Sen har vi det där med mammigheten. Hon är mammig i kvadrat. Fortfarande. (När släpper det???) Jag är nog en ganska avslappnad person där då det inte är något som sliter mitt hjärta i bitar - att hon gråter lite. Jag kan stänga av den känslomässiga biten, det är oftare att jag tycker det är irriterande att lyssna på OCH så kommer min svaghet. Jag är rädd att hon ska känna sig ignorerad och därmed inte sedd = sluta sig inåt och inte känna sig älskad. Det är en balansgång. Jag vill inte bekräfta ett beteende jag inte vill att hon ska ha = gråta så fort hon ser mig och komma till mig så fort hon bryter ihop eller sträcker sig efter mig, samtidigt vill jag inte ignorera henne med känslan av att hon kanske känner sig ignorerad. Denna biten tycker jag är absolut svårast just nu. Jag försöker att inte "se henne" när hon bryter ihop, men när hon väl tystnat - då tar jag upp henne isåfall. Annars sätter jag mig på golvet bredvid henne och försöker avleda gråtet och accepterar då också att hon kryper upp i knät och tankar närhet men utan att ömka henne utan tar fram någon leksak eller något annat som kan avleda. Jag vill att hon ska vara trygg i sig själv och därmed vara trygg oavsett om hon är i min famn eller någon annans. Det är dit jag vill komma, jag vet bara inte rätt väg dit. Jag gör det jag tror är mest rätt.

Har så mycket tankar kring detta med uppfostran och igår på Waldorf delade förskolechefen (som håller i öppna förskolan) mycket intressanta saker kring detta så det får bli fler inlägg annars kommer detta bli kilometerlångt.