Drömmar om Spanien
Vardagen har börjat krypa sig på och göra sig påmind. Efter 41 dagar tillsammans dygnet runt har Paulina idag åkt till jobbet. Kvar är jag och Ellen i huset. Det var så längesedan jag var själv med henne att jag glömt "hur man gör". Byta alla blöjor själv, värma mat, sova middag och sådant. När man hela tiden är två blir det automatiskt att någon gör det ena och någon det andra. Sällan att bara en gör allt. Det är riktigt skitväder tillika idag så inte ens hunden vill gå ut. Halv storm och regn från sidan i rikliga mängder. Jag trodde vi skulle åka hem i slutet av april för att våren skulle vara långt gången..
Ellen sover eftermiddagslur och det enda ljud som just nu hörs i huset är regnet som smattrar på rutorna och elden som sprakar i spisen. Det är råkallt på landet så brasan får gå på högvarv idag. Före Thailand var jag övertygad om att det var sista gången på månader, kanske år som jag eldade. Så fel jag hade.
Idag drömmer jag mig även bort till livet som väntar runt hörnet. Jag ser på väderkartan att ett högtryck ligger över sydöstra Spanien och dagstemperaturen på 23 grader är för mig alldeles ypperligt. För en vecka sedan satt jag i 40- gradig värme och längtade hit till där jag sitter just nu. Nu har jag fått några dagar i mitt älskade hus. Jag har rensat i rabatterna, kollat vattenståndet i brunnen och sparkat grus längs vägen. Mycket mer än så behöver jag egentligen inte för att vilja röra på mig igen. Rastlös vill jag inte kalla det, men jag har vant mig vid tanken att jag för alltid kommer vara en sökare och det är ok. De senaste veckorna har jag även kommit fram till att jag vill ha en plats att återkomma till. Något jag innan inte trott varit av större betydelse, så länge jag har tak över huvudet. Paulina delar denna insikt och vår plats att komma tillbaka till och hämta energi ifrån kommer troligen vara vårt lilla hus på landet. Men när depåerna är påfyllda och lugnet i själen lagt sig kommer vi söka oss till en varmare plats igen för att sedan återupprepa proceduren om och om igen. Återigen, det är ok. Inget som stör oss och inget flyktbeteende utan bara sådana vi är. Rotfasta med drömmande själar.
Nu hör jag Ellen vakna till på ovanvåningen. Några timmar som lekpappa står på lut. Först en pinne i brasan bara så den behagliga värmen inte försvinner. Just nu känns det långt till vår.
Ellen sover eftermiddagslur och det enda ljud som just nu hörs i huset är regnet som smattrar på rutorna och elden som sprakar i spisen. Det är råkallt på landet så brasan får gå på högvarv idag. Före Thailand var jag övertygad om att det var sista gången på månader, kanske år som jag eldade. Så fel jag hade.
Idag drömmer jag mig även bort till livet som väntar runt hörnet. Jag ser på väderkartan att ett högtryck ligger över sydöstra Spanien och dagstemperaturen på 23 grader är för mig alldeles ypperligt. För en vecka sedan satt jag i 40- gradig värme och längtade hit till där jag sitter just nu. Nu har jag fått några dagar i mitt älskade hus. Jag har rensat i rabatterna, kollat vattenståndet i brunnen och sparkat grus längs vägen. Mycket mer än så behöver jag egentligen inte för att vilja röra på mig igen. Rastlös vill jag inte kalla det, men jag har vant mig vid tanken att jag för alltid kommer vara en sökare och det är ok. De senaste veckorna har jag även kommit fram till att jag vill ha en plats att återkomma till. Något jag innan inte trott varit av större betydelse, så länge jag har tak över huvudet. Paulina delar denna insikt och vår plats att komma tillbaka till och hämta energi ifrån kommer troligen vara vårt lilla hus på landet. Men när depåerna är påfyllda och lugnet i själen lagt sig kommer vi söka oss till en varmare plats igen för att sedan återupprepa proceduren om och om igen. Återigen, det är ok. Inget som stör oss och inget flyktbeteende utan bara sådana vi är. Rotfasta med drömmande själar.
 |
| 285an |
Kommentarer
Skicka en kommentar