Borta bra men hemma bäst?..
Idag är det en månad sedan vi flög hit. Vi satt vid frukosten idag och pratade om hur skönt det ska bli att snart få komma hem till huset igen. Trodde aldrig jag skulle få hemlängtan då jag aldrig upplevt det tidigare när jag rest. Har visserligen inte varit iväg så här länge någon gång förut. Vi längtar efter frisk luft, kunna gå vagnpromenader (hallelujah efter en månad med bärsjal), gå runt i vår älskade trädgård, sova i vår egen säng, få in rutiner på Ellen, andas lantluft. Vi var fruktansvärt trötta på Sverige och vårt hus när vi åkte hit, nu känns det som att man kommer komma till himmelriket den 19 april. Inte för att vi inte har det bra här för vi har det fantastiskt och det är helt underbart att se solen varje dag och kunna bada när man vill.
Hade vi rest ensamma utan barn hade nog inte längtan hem varit lika stark. Det går inte att sticka under stol med att allt blir lättare på hemmaplan med ett litet barn. Vi saknar spjälsängen och en del andra bekvämligheter vi inte har tillgång till här. Efter Niclas två sjukdagar och mina två, i stort sett, ensamma dagar med Ellen känner jag ingen ångest över att behöva lämna paradiset utan tvärtom lite skönt att få komma hem och låta alla som saknat ungen ta över några timmar. Min rygg strejkar totalt och idag har jag extremt illamående så nu vill jag bara ta en paus som mamma.
Just nu är vi är lite oroliga över att vi kommer ha lika mycket hemlängtan efter en månad i Spanien... Men vi inbillar oss att det kommer kännas lättare där då vi både kan vara ute på dagtid (här får vi ju tyvärr vara mycket inne i ett rum på 15 kvadrat med Ellen pga den extrema värmen) I Spanien kommer vi kunna gå med vagnen (vilket vi inte kan här), vi kan gå till lekplatser (som inte existerar här) och vi kan röra oss i en västerländsk stad med alla bekvämligheter det innebär, trottoarer exempelvis.. Slutligen KAN vi åka hem och besöka nära och kära om vi får akut hemlängtan och likaså kan dom besöka oss snabbt och smidigt. Vi vet ännu inte hur vi kommer känna, men vi får hoppas att vi känner att vi föredrar livet i Spanien framför livet hemma i Sverige. Annars kommer vi i alla fall vara en erfarenhet rikare.
Hade vi rest ensamma utan barn hade nog inte längtan hem varit lika stark. Det går inte att sticka under stol med att allt blir lättare på hemmaplan med ett litet barn. Vi saknar spjälsängen och en del andra bekvämligheter vi inte har tillgång till här. Efter Niclas två sjukdagar och mina två, i stort sett, ensamma dagar med Ellen känner jag ingen ångest över att behöva lämna paradiset utan tvärtom lite skönt att få komma hem och låta alla som saknat ungen ta över några timmar. Min rygg strejkar totalt och idag har jag extremt illamående så nu vill jag bara ta en paus som mamma.
Just nu är vi är lite oroliga över att vi kommer ha lika mycket hemlängtan efter en månad i Spanien... Men vi inbillar oss att det kommer kännas lättare där då vi både kan vara ute på dagtid (här får vi ju tyvärr vara mycket inne i ett rum på 15 kvadrat med Ellen pga den extrema värmen) I Spanien kommer vi kunna gå med vagnen (vilket vi inte kan här), vi kan gå till lekplatser (som inte existerar här) och vi kan röra oss i en västerländsk stad med alla bekvämligheter det innebär, trottoarer exempelvis.. Slutligen KAN vi åka hem och besöka nära och kära om vi får akut hemlängtan och likaså kan dom besöka oss snabbt och smidigt. Vi vet ännu inte hur vi kommer känna, men vi får hoppas att vi känner att vi föredrar livet i Spanien framför livet hemma i Sverige. Annars kommer vi i alla fall vara en erfarenhet rikare.
Kommentarer
Skicka en kommentar