Löparglädje

Mars 2014. Löpningsmässigt stod jag på toppen av vad jag någonsin presterat. Jag hade nyss avverkat seedningsloppet i Helsinborg, ett lopp på 10k där man kan seeda sig till en bättre plats i Göteborgsvarvet. Tiden var den bästa jag presterat i modern tid och känslan i kroppen var att jag hade kunnat springa ännu fortare. Där och då kände jag att nu... Nu äntligen tar det fart under dojorna. Två månader senare stod jag på startlinjen till mitt andra maraton. Efter 21 km bröt jag. Glädjen till löpningen var totalt bortblåst. Sedan dess har den inte återkommit. En emotionell berg- och dalbana har det varit i 2,5 års tid. Under åren 2012-2014 åt jag inget annat än 4 kg kyckling, 3 kg broccoli och 2 burkar Lohmanders bearnaisesås varje vecka. Övrig tid sprang jag. Jag sprang till jobbet, jag sprang hem från jobbet, på den tiden ca 13 km enkel väg. En episod jag kommer ihåg var när jag skulle åka till London dagen efter mitt arbetspass. Jag sprang såklart med väskorna på ryggen till jobbet. Paulina ringde mig en bit in i löpningen och nästan ursäktade sig och sa "Du... jag glömde min laddare i din lägenhet. Du kommer ju inte hem fören på måndag. Kan du springa hem igen och låsa upp?" Absolut svarade jag. Extra kilometer på löparkontot tänkte jag. Jag tog även tåget till mina föräldrar som bor i Ystad och hoppade av 2 mil innan för att sedan springa sista biten. Ja, så såg min vardag ut. När glädjen till sporten försvann utan att egentligen veta varför. Vilket jag än idag inte vet. Blev det lite av en personlig kris. Eller snarare brist på identitet.

Ett av mina stora mål inför flytten till Spanien var att återfå glädjen till löpningen. Pränta in den om så behövas trots att jag vet att glädje inte går att pränta in. Under åren som gått sedan den försvann har jag försökt att hitta den. Gett mig ut på en 12a då och då för att känna efter. Ställt upp i något lopp för att redan på startlinjen veta att det kommer inte gå. Ibland har den visat sig för att snabbt försvinna igen. Under de senaste 14 dagarna har jag nu sprungit 7. Det är ungefär 2,5 år sedan jag hade den frekvensen. De första två passen var kämpiga. Blodsmakskämpiga. Man är aldrig bättre än vad man presterar för dagen. Det spelar således ingen roll vilka distanser jag sprungit eller på vilka tider. Människan är inte designad för att leva i dåtid. Just nu är jag så bra som jag presterar för dagen, inget annat.

Igår kväll lyssnade Paulina och jag på Kjell Enhager via podcast. Kjell är en av världens främsta inom personlig coaching. Vi har lyssnat på honom många gånger förr och tänkt att "sådär ska vi börja tänka" Dagarna går, tänket försvinner och på slentrian återgår jag till mitt s.k vanliga tänkande. Inför morgonens löppass hade jag hans ord färskt i huvudet. Jag började i samma stund som när jag tog på mig strumporna med att säga "Nu jävlar Niclas, Idag blir det bästa passet" högt för mig själv. Det känns jättefånigt. Men värt att prova. Efter 2 km hade andra andningen infunnit sig, svetten lackade och jag började tröttna på detta. Det var då jag sa till mig själv (i huvudet, inte högt då det känns konstigt med folk som pratar med sig själv ute på gatan) "Lyft blicken. Du lever din dröm. Morgonen är ljummen, palmerna vajar och du kan springa hur långt du vill" Det funkade perfekt. Jag peppade mig själv och följande 2 km flöt på bra. Sedan kom tröttheten igen. Steget blev långsammare, hälkicken försvann och blicken fördes längre och längre ner i backen. Jag upprepade mantrat och tänkte att från och med nu ska jag också börja hälsa glatt på alla jag möter. "Buenos Dias" flåsade jag till några pensionärer som klappade åt mig när jag sprang förbi. "Fyfan vad bra jag är" tänkte jag och steget kändes lätt. Så här flöt några kilometer på och från ingenstans blippade klockan till och jag uppmärksammade att jag vid detta laget höll ett snittempo på 4.40. Ca 30 sekunder snabbare per kilometer än vad jag gjort på hela veckan. Det kändes inte ens jobbigt. För en stund tänkte jag snabbt. "4.40.. det gjorde du i sömnen förr om åren". För att snabbt kasta den tanken bakom axeln och istället tänka. Det är såhär bra jag är just nu. Inte snabbare, inte långsammare utan precis så som jag springer just nu.

Cala Capitán i bakgrunden

När jag sprang utmed havet längs Cala Capitán och vidare mot Cala las Estacas och såg vågorna slå mot klipporna infann sig en känslan som jag letat efter. Löparglädjen. Jag ökade takten och sprang ett hundratal meter så fort att jag till slut inte orkade mer. Sen började jag asgarva. Ett skratt som man inte vet var det kommer ifrån men som bara inte går att stoppa. Sista kilometerna hem svävade jag som på moln. Ett ljus i ett långt mörker har tänts. Det är nu det vänder. Attityd - en liten sak som gör stor skillnad.