Förbjudna tankar
Jag är hemskt ledsen att dom flesta inläggen handlar om graviditeten just nu, men hela min värld kretsar kring detta. Ganska förståeligt kanske. Idag är det 9 dagar kvar till BF. Det är så obegripligt. Jag har varit gravid i 271 dagar. Jag börjar få lite kalla fötter. Jag väljer att vara 100% ärlig. Någon kommer det säkert sticka i ögonen på och någon tänker säkert "sådär kan man ju inte säga" och någon kanske har känt precis likadant.
Känslorna kring detta lilla barn åker verkligen berg-och-dalbana nu mot slutet. Igår kände jag en sån stark längtan och kärlek efter bebisen att jag kunde le så fort jag fick en liten buff. För att i morse känna att jag inte vill att den ska komma ut. Jag kände mig inte ett dugg redo för att bli mamma. Däremot var jag så extremt trött på att vara otymplig och inte kunna sova ordentligt utan att få ont överallt. Jag ville ha bort magen men jag ville inte ha ut innehållet. Det låter grymt. Men det var den bittra sanningen. Nu har känslorna svängt ännu en gång och nu längtar jag lite efter bebisen. Inte lika mycket som jag gjorde igår, men lite i alla fall.
Det är inte roligt att slitas mellan längtan och fruktan inför vad som komma skall. Läser man om andra som också har BF nu i dagarna så längtar allihop. Dom vill bara ha ut bebisen och ser såå fram emot första mötet. Känner dom inte som jag ibland? Borde jag längta ännu mer? Jag vill längta efter den varje sekund, jag vill älska bebisen redan nu. Men så är inte verkligheten. Jag hoppas innerligt att det uppstår kärlek vid första ögonkastet när bebisen kommer ut. Det hade lugnat mig. Men jag vet att det kan dröja några dagar innan den där känslan infinner sig och det är jag beredd på.
Känslorna kring detta lilla barn åker verkligen berg-och-dalbana nu mot slutet. Igår kände jag en sån stark längtan och kärlek efter bebisen att jag kunde le så fort jag fick en liten buff. För att i morse känna att jag inte vill att den ska komma ut. Jag kände mig inte ett dugg redo för att bli mamma. Däremot var jag så extremt trött på att vara otymplig och inte kunna sova ordentligt utan att få ont överallt. Jag ville ha bort magen men jag ville inte ha ut innehållet. Det låter grymt. Men det var den bittra sanningen. Nu har känslorna svängt ännu en gång och nu längtar jag lite efter bebisen. Inte lika mycket som jag gjorde igår, men lite i alla fall.
Det är inte roligt att slitas mellan längtan och fruktan inför vad som komma skall. Läser man om andra som också har BF nu i dagarna så längtar allihop. Dom vill bara ha ut bebisen och ser såå fram emot första mötet. Känner dom inte som jag ibland? Borde jag längta ännu mer? Jag vill längta efter den varje sekund, jag vill älska bebisen redan nu. Men så är inte verkligheten. Jag hoppas innerligt att det uppstår kärlek vid första ögonkastet när bebisen kommer ut. Det hade lugnat mig. Men jag vet att det kan dröja några dagar innan den där känslan infinner sig och det är jag beredd på.
Du har fel rubrik på ditt inlägg. :-) Dina tankar är helt normala och sunda, något som många gravida kvinnor tänker. Skillnaden är bara att du är modig nog att skriva dem.❤️ :-) Kram Åsa
SvaraRaderaJa det finns säkert fler än jag som dragits med dessa tankar. Det är dock få som delar med sig. Kanske för att många är rädda att upplevas som "otacksamma" över sitt barn om man erkänner att sådana tankar finns... Kram
Radera