La Mata
Vilka dagar vi haft senaste veckan. Spanien har visat sig från sin ljuvligaste sidan med 28 i skuggan om dagarna och kvällar som varit tropiskt ljumma. Paulina och jag har suttit ute till sena kvällen, spelat kort och druckit vin. En och annan räkmacka har också slunkit ner. Morgonpromenader till vårt ställe längst borta i La Mata i bara t-tröja och sedermera gott kaffe, tostada con aceite y tomate på det har gjort våra morgnar till sådana man ser i en reklamfilm från pampers där barnen uppför sig och bara skrattar. Föräldrarna tittar ömt på varandra och ler innan barnen gör något busigt och alla skrattar sådär tillgjort. Ungefär så har våra morgnar sett ut, fast utan det tillgjorda skratten. Dom har varit innerligt hjärtliga.
Det finns två platser i La Mata som känns lite mer i hjärtan än andra. Platsen närmst hjärtat är såklart på vårt hak där våra två kompisar som vi valt kallat Spanjoren och Ryssen arbetar. Där kan vi sitta i timmar, om vi inte hade haft barn. Så därför sitter vi där ungefär 40 minuter varvat med lek i sanden och promenad längs spångarna med en apa eller katt i Ellens barnvagn. Det är ganska bra ändå att ha med barnen för det hade lätt sprungit iväg i dineros annars..
Idag kom vi "sent" till frukosten då vi hade lite morgonbestyr som behövde fixas inför morgondagens hemfärd. När vi väl kom dit hade någon mage att sitta vid vårt bord. Det kändes inte alls bra. Idag är det onsdag tillika och då är det marknad bara 50 meter bakom där bilden ovan är tagen. Ett hundratal människor flanerar planlöst omkring och köper krims krams och bananer för billig peng. Men när dom är färdiga med sitt flanerande väljer 99 % att ta vägen via stranden hem eftersom det är så mycket vackrare att gå där än i gatan ovanför som dels ligger i skugga och dels huserar utlopp för alla restaurangers ventilation. Hur som haver. På onsdagar är det som värsta högsommaren med folk och nu var vårt bord tagit. Normalt sett sitter vi nästan ensamma och lyssnar på vågorna som sköljer in. Idag var det skrik och skrän och jag kommer få gå många timmar i KBT för min torgskräck till följd. Våra vänner Ryssen och Spanjoren klappade mig på axeln och frågade varför vi kom så sent och sedan frågade han "el usual?" Nix pix, svarade jag. Inte idag. Idag ska jag ha en kall öl och kaffe istället för kaffe och tostada. Efter en stressig öl och kaffe valde vi att betala och gå hem, för att få lite lugn och ro. "Manana vete en casa" sa jag till Spanjoren. Min ryska är inte så bra så jag sa detsamma till honom. Ett handskak och "hasta luego" senare lämnade vi våra vänner och stammishak. För denna gången.
Ställe nummer två som känns fint i hjärtat är torget i La Mata. För gemene turist kanske inget märkvärdigt men har man gått över det i 193 dagar får man en känsla till vissa platser. Torget är en sådan. Det är något med läget precis vid strandkanten och den lilla kyrkan som slår var 15.e minut. Kanten mot stranden kantas av palmer och sedan det oändliga medelhavet nedanför det. Många timmar har vi suttit här. Ellen har sprungit omkring där och lekt på lekplatsen och ensamma gubbar med käpp har hittat en kamrat i en annan gubbe med käpp vilket är fint att se.
När jag ändå spårat in på mina favoritplatser här i byn så får jag även nämna stranden. Den kilometer långa, breda och mjuka sandstranden som sträcker sig ända upp till Santa Pola i norr har skänkt oss mycket glädje. Till skillnad från hemma på västkusten där solen går ner i havet gör den precis tvärtom här och reser sig ur havet. Många soluppgångar har avverkats och det är något man aldrig tröttnar på. I morse begav jag mig ut på min sista löprunda och hade som tanke att köra något med fartlek. Efter 210 meter när jag kom ner till strandkanten ångrade jag mig och körde istället 2,5 kilometer strandjogg i sakta mak. Havet låg blankt och solen gnistrade i vattnet. Jag styrde sedan kosan in mot nationalparken och tittade till vinstockarna som vuxit upp till meterstora buskar och några har även gått i blom. En runda runt sjön och sedan ner till havet igen. Sista 2,5 kilometerna i sand avslutades med bar överkropp, barfota och ett dopp i böljan blå. Jag och en kvinna med blått linne i 60 årsåldern var i stort sett dom enda som trafikerade stranden denna tidiga stund. Vattnet kändes skönt mot mina varma ben och glädjen gick inte att ta miste på. Sedan tog jag skorna i handen och vandrade barfota hem och jag kunde konstatera att när vi köper vårt kommande hus i La Mata ska det ligga på "springa och sedan doppa sig i havet för att spontant gå hem utan att behöva handduk-avstånd"
Det finns två platser i La Mata som känns lite mer i hjärtan än andra. Platsen närmst hjärtat är såklart på vårt hak där våra två kompisar som vi valt kallat Spanjoren och Ryssen arbetar. Där kan vi sitta i timmar, om vi inte hade haft barn. Så därför sitter vi där ungefär 40 minuter varvat med lek i sanden och promenad längs spångarna med en apa eller katt i Ellens barnvagn. Det är ganska bra ändå att ha med barnen för det hade lätt sprungit iväg i dineros annars..
Idag kom vi "sent" till frukosten då vi hade lite morgonbestyr som behövde fixas inför morgondagens hemfärd. När vi väl kom dit hade någon mage att sitta vid vårt bord. Det kändes inte alls bra. Idag är det onsdag tillika och då är det marknad bara 50 meter bakom där bilden ovan är tagen. Ett hundratal människor flanerar planlöst omkring och köper krims krams och bananer för billig peng. Men när dom är färdiga med sitt flanerande väljer 99 % att ta vägen via stranden hem eftersom det är så mycket vackrare att gå där än i gatan ovanför som dels ligger i skugga och dels huserar utlopp för alla restaurangers ventilation. Hur som haver. På onsdagar är det som värsta högsommaren med folk och nu var vårt bord tagit. Normalt sett sitter vi nästan ensamma och lyssnar på vågorna som sköljer in. Idag var det skrik och skrän och jag kommer få gå många timmar i KBT för min torgskräck till följd. Våra vänner Ryssen och Spanjoren klappade mig på axeln och frågade varför vi kom så sent och sedan frågade han "el usual?" Nix pix, svarade jag. Inte idag. Idag ska jag ha en kall öl och kaffe istället för kaffe och tostada. Efter en stressig öl och kaffe valde vi att betala och gå hem, för att få lite lugn och ro. "Manana vete en casa" sa jag till Spanjoren. Min ryska är inte så bra så jag sa detsamma till honom. Ett handskak och "hasta luego" senare lämnade vi våra vänner och stammishak. För denna gången.
 |
| En kaktus står i full blom i fönstret precis ovanför våra huvuden vid vårt bord |
När jag ändå spårat in på mina favoritplatser här i byn så får jag även nämna stranden. Den kilometer långa, breda och mjuka sandstranden som sträcker sig ända upp till Santa Pola i norr har skänkt oss mycket glädje. Till skillnad från hemma på västkusten där solen går ner i havet gör den precis tvärtom här och reser sig ur havet. Många soluppgångar har avverkats och det är något man aldrig tröttnar på. I morse begav jag mig ut på min sista löprunda och hade som tanke att köra något med fartlek. Efter 210 meter när jag kom ner till strandkanten ångrade jag mig och körde istället 2,5 kilometer strandjogg i sakta mak. Havet låg blankt och solen gnistrade i vattnet. Jag styrde sedan kosan in mot nationalparken och tittade till vinstockarna som vuxit upp till meterstora buskar och några har även gått i blom. En runda runt sjön och sedan ner till havet igen. Sista 2,5 kilometerna i sand avslutades med bar överkropp, barfota och ett dopp i böljan blå. Jag och en kvinna med blått linne i 60 årsåldern var i stort sett dom enda som trafikerade stranden denna tidiga stund. Vattnet kändes skönt mot mina varma ben och glädjen gick inte att ta miste på. Sedan tog jag skorna i handen och vandrade barfota hem och jag kunde konstatera att när vi köper vårt kommande hus i La Mata ska det ligga på "springa och sedan doppa sig i havet för att spontant gå hem utan att behöva handduk-avstånd"
Kommentarer
Skicka en kommentar