Hemma i Sverige igen

Så var vi hemma i Sverige igen. Gårdagen gick i ett från kl 05.30 till 23.00. Niclas var uppe och stekte ägg och kokade kaffe redan vid 05, pigg som en lärka. Det är så han fungerar under dagar då psyket behöver vara extra skärpt. Han är pigg och fokuserad oavsett omständigheter. Vi har rest mycket ihop och även flera gånger med bebis, olika längd på resor och nu även med två stycken barn så vi vet hur vi fungerar bäst. Niclas sköter all logistik och allt praktiskt, jag tar barnen. Alla yttre saker som ska klaffa lämnar vi över till högre makter och hoppas att det löser sig. Igår startade allt perfekt. Vi stod redo och väntade på taxin 5 minuter före avtalad tid med två mätta och glada barn. Vi stod där i en kvart utan att det kom någon. Tjoho, resan börjar med en försenad taxi vilket i värsta fall kan innebära att vi missar planet, men sådana tankar får pressas undan för vi kan inte påverka något i det läget. Taxin kom efter ett samtal och mannen hade glömt vilken tid vi skulle bli hämtade.

Familjen packåsna.

Taxin tog 1 timme istället för 30-40 min som vi räknat med så vi kom fram knappt två timmar innan planet skulle gå. Lugnt, tänker många men med två små barn, storbagage och x antal väskor som ska transporteras fram är det inte så värst lugnt. Taxichauffören släppte oss på bottenplan och där fanns inga bagagevagnar så det fick han springa och jaga. Det blev meck vid incheckningen av bagaget men till slut fick vi iväg både väskor och vagn. Airshells som tillhandahåller stora förvaringsväskor till vagnar slutade samarbeta med Alicante flygplats för 3 veckor sedan så vi fick ett litet problem att ta tag i för några veckor sedan. Hur får man hem en dubbelvagn oskyddad och oskadd? Omöjligt trodde vi, men vi hade inget val, vagnen skulle med hem och vi köpte buntband, flytkorvar, badrumsmattor och bilsvampar som vi klädde in vagnen i. La den i en stor plastpåse på flygplatsen och hoppades att vår 10 000 kronors skatt skulle komma fram hel. I annat fall är det bara pengar. Så tänkte vi.

Två nöjda barn, en i eget säte och en i knät.

Vi hann med planet! Men något blöjbyte, toalettbesök eller någon matbit hanns inte med. Det var bara att gå raka vägen på planet och sätta oss. Ellen hann inte rasta benen heller vilket inte bådade så gott. Men med lite olivkex, toast och ägg räddades resan. Inte ens en bok eller iPad behövdes för att sysselsätta henne. Hon åt och sen sov hon resten av biten. Glad som en speleman. Noah då, han var glad han med. Åt lite och sen sov han halva resan. Båda barnen får högsta betyg. En fröjd att resa med!

Det stora ögonblicket. Vagnen skulle packas upp och den var hel! Vi drog en lättnadens suck att vi slapp lägga fler tusenlappar på barnvagnar. Inte ens en skruv lös. Alla väskor kom fram så vi begav oss ut till nästa taxi. För första gången bokade vi en taxi som körde oss från Kastrup och hela vägen hem till grinden. 1 timme senare var vi hemma. Dyrt men värt varenda krona! Genom att vara äventyrliga som barnfamilj lär man sig vad som är värt att betala extra för. För några månader sedan skulle vi aldrig betala tusenlappar på taxi om vi kunnat åka billigare med tåg och buss. Man blir klok av alla misstag man gjort för att spara in pengar. 

Det var en märklig känsla att komma hem. Vädret var fantastiskt, men trädgården såg ut som kom-och-hjälp-mig och huset var lika tomt som när vi lämnade det. Det såg ut som i en inredningstidning när vi kom in. Inte en pinal, bara möbler. Själlöst. Vi gick runt och utbrast båda två "Oj vad stort det är!". När man bott i ett halvår på 65 kvadrat upplevs 86 kvadrat som väldigt stort. Vi hade beställt mat på nätet så en kille knackade på dörren och levererade en veckas mat direkt när vi kom hem. Också guldvärt att slippa ta sig till affären direkt efter en dag på resande fot.

Hur kändes det att komma hem då? Skönt? Jag vet faktiskt inte. Det kändes hemma men ändå inte. Vi pratade om det imorse på morgonpromenaden, det känns som att vara gäst i sitt gamla liv. Vi lämnade huset i augusti som Niclas och Paulina, nu i april kom vi tillbaka som Niclas och Paulina 2.0 men till vårt gamla liv. Noah har inte ens varit i huset så det är en ny miljö för vår nuvarande familjekonstellation. Det går inte riktigt att beskriva och är nog svårt för er att relatera till om ni aldrig varit med om något liknande. Vi har utvecklats otroligt mycket på detta halvåret och fått andra insikter och ändrat tankesätt på många plan. Det går inte att sätta fingret på vad som hänt, men något har hänt med oss båda. Dessa jagen föddes i Spanien och har helt plötsligt flyttats till ett annat land i en annan miljö men i en miljö vi varit i förut. Ja det känns märkligt. 

Imorse gick vi morgonpromenad, precis som vi gjort alla andra dagar, men denna gång längs åkrar. Fint det också på sitt sätt även om inget kan mäta sig med havsbrus och värmande sol.

Våra grannar längre ner på grusvägen fick barn 3 veckor innan Noah föddes och vi stötte på Karl som nu är pappaledig, i trädgården och snickesnacka lite. Vi tog en spontankaffe och barnen fick bekanta sig med varandra igen. Dom sågs nere i Spanien för 2 månader sedan men det har dom glömt. Noah var väldigt glad för Ebba.

Resten av dagen spenderades ute i trädgården till barnens stora glädje. Sandlådan och gungan var mycket omtyckta. Att äta gräs var också gott, tyckte Noah. 

Nu ska vi försöka hitta tillbaka till rutiner här hemma och det går nog ganska snabbt. Vi är vana vid tvära kast och förändringar så vi ska nog fixa detta också.

Soluppgång i La Mata