189 dagar...
Jag minns det så väl. Det var en dag i slutet av september. Jag stod och tittade ut genom fönstret från familjens Holms sommarstuga. Gräset utanför var högt och blött. Ellen hade tidigare samma dag vaggat omkring där i sina röda galonbyxor och vi försökte spela lite fotboll men det slutade bara med att vi frös och allting blev blött. Himlen påminde oss om att snart var det höst då tunga moln rullade in över åsen. Träden hade inte riktigt påbörjat sin transformation till höstskrud men det var inte många dagar bort. Jag hade en känsla i kroppen där och då. Jag kunde inte riktigt ta på den men oro beskriver väl känslan bäst. En oro över vad som komma skall. Jag hade sen några månader bakåt fått för mig att ta hela min familj med ett nyfött barn till Spanien och leva där med dem i en stad vi aldrig satt vår fot i tidigare. Vårt nyrenoverade hus som bara månader tidigare stått färdigt hade redan fått nya hyresgäster vid det här laget och papperna var skrivna så att ångra oss fanns inte på kartan. Spanienäventyret skulle bli av vare sig vi ville det eller inte. Det började regna. Regnet smattrade på rutorna och vattendroppar rann längs glaset. De samlades längst nere på fönsterbrädan tills tillräckligt många droppar hamnat där och kunde sedan rinna vidare ut i ovissheten. Där och då tänkte jag "vad fan har jag gett mig in på". Jag vet att tidsresor inte är möjligt mer än i fantasin och i Hollywood, men hade jag idag med 189 dagars erfarenhet av att bo i Spanien kunnat åka tillbaka till mitt dåtida jag i just den stunden, ja då hade jag gjort det. Jag hade satt mig bredvid honom, tittat en stund på regnet innan jag lagt en arm på hans axel och sagt. Du, inte ens i din vildaste fantasi kan du föreställa dig hur bra det blev.
Dagarna gick och vi sa adjö till sommarstugan som vi inte varit i sedan den dagen. En tids mellanlandning hos mina föräldrar och sedan bar det av. Mina föräldrar hade redan veckan innan åkt före oss till Spanien. Vi skulle följa efter och umgås med dom en vecka innan det tårfyllda avskedet skulle ske. Dom åkte norrut, vi längre söderut. Veckan i Benidorm bara försvann och plötsligt stod vi där. Jag hade samma dag hämtat ut en bil hos uthyraren och hade påbörjat det rigorösa arbetet med att få in alla våra saker plus två barn och en fru. Antonio, mannen som var vaktmästare i huset mina föräldrar hyrde lägenhet i, tittade storögt på packningen, sedan på bilen, sedan på packningen igen. Ungefär så var det. Det skulle egentligen inte gå, men det gick. Mamma grät, Paulina likaså. Min pappa var rörd och jag... Jag satte mig i förarsätet och sa, det är dags att åka nu. Avsked är inte min melodi..
Bilen rattades och gps:en tog oss 11 mil söderöver. Plötsligt öppnade sig två stora saltsjöar framför våra ögon. Några höghus här och där och trafiken blev tätare. Gps:en tog oss inte alls dit vi skulle så vi fick stanna bilen nere i centrala Torrevieja och leta oss fram via min telefon istället. Snart hade vi hamnat enda nere i småbåtshamnen, Spaniens största om man ska tro vad man hört. Vi hade hyrt ett rum på ett hotell då vårt boende i Punta Prima inte var ledigt fören dagen efter vår ankomst till Torrevieja. Detta resulterade i att vi fick tömma hela bilen på saker och släpa in det på rummet eftersom vi inte ville att någon annan skulle tömma bilen åt oss under natten. Samma kväll grät Paulina. Hon ville hem. Vi visste båda två vad vi hade hemma i Sverige. Vi hade vårt hus, våra jobb och vårt umgänge. Men vi hade också en längtan. En törst som inte skulle släckas om vi fortsatte i samma hjulspår som tidigare. Innerst inne visste vi att det fanns något mer där ute, inte nödvändigtvis bättre, men något. När man vet vad man har, kan man aldrig upptäcka vad man kan få om man inte vågar släppa taget. Vi vågade.
Dagen efter packade vi återigen bilen och satte sikte på Hotell Masa i La Mata. Där skulle vi kvittera ut nycklarna till vårt hus i Punta Prima. Vi tog en svängom med bilen i La Mata, körde längs stranden och sedan upp till porten av det hus vi bor i idag. Samma sekund vi stannade utanför grinden kom förälskelsen sköljande över oss likt vågorna dagarna i ända slår in mot stranden bara några fåtal meter bort. Hade vi fått nycklarna till huset hade vi tagit dom och skippat månaden i Punta Prima, utan att blinka. Men nu var det till Punta vi skulle, La Mata skulle komma senare. Och vilken present värd att vänta på det skulle bli...
I Punta var det varmt. Huset vi hyrt låg 2 kilometer från havet. Det kändes. Bilens temp visade på 32 grader och asfalten hade fungerat bra som stekjärn den dagen. Vi öppnade grinden till radhuset och tog några trappsteg upp till boningen. Huset var ok. Varken mer eller mindre utan ok. Dagarna i Punta bestod av att gå runt i områden som såg likadana ut och vi gick vilse många gånger. Vi kände redan efter några dagar att detta inte var vår kopp te. Men nu skulle vi bo där i en månad så vi försökte göra det bästa av det. Lekplatser avverkades på löpande band men vi längtade egentligen bara till La Mata. Stranden och den obefintliga strandpromenaden skänkte ingen glädje till den sammanlagda upplevelsen av Punta Prima.
En månad försvann och vi skulle nu få tillträde till huset i La Mata. Dagen vi åkte blev det strul med nycklar och taxin fick inte plats med våra saker. Men allting löser sig och efter lite om och men kom vi fram till grinden på Azul Beach 1. Förväntansfullt öppnade vi dörren till lägenheten och vi kände där och då. Nu är vi hemma. Kärleken har sedan vuxit sig större för varje dag som gått och vi är lyckligt lottade som funnit vårt andra hem på jorden.
Vad ska ni göra? Kommer ni inte bli uttråkade? Frågorna och de kritiska rösterna har varit många inför resan. Men svaret har för oss alltid varit enkelt. Vi ska inte göra någonting mer än att bara vara. Nej, vi inte har känt oss uttråkade en enda dag. Livet självt är fantastiskt nog och det finns massor att upptäcka, bara man stannar upp en stund. Det tog oss ca 3 månader att komma ner i varv. Då menar jag inte semesterlunk, för den infinner sig ganska snabbt. När man inte gör någonting särskilt, inte har någonting att tänka på mer än vad man ska äta för dagen, ja då händer det någonting med en och det är inget som kan förklaras utan det behöver upplevas.
Tiden i La Mata har varit bättre än vad vi någonsin kunnat föreställa oss. Vi har förälskat oss i stället. Paulina och jag har vuxit ihop till ett sammansvetsas team starkare i fogarna och vi vet att vi klarar av allt idag. Vi har spenderat varje dag, varje timme varje med och varje motgång ihop under de senaste 7 månaderna. Vi känner varandra djupare och vet exakt var den andra finns. Våra barn har fått sina båda föräldrars uppmärksamhet till 100 % varje dag. Det är den bästa gåvan vi kunnat ge. Tid.
Dagarna i La Mata är räknande. Vi har bestämt oss för att äventyret snart är slut. Vi kommer åka hem till Sverige med ett bagage som vi först över tid kommer veta att det var i La Mata som det hände. Det har inte bara varit en fysisk resa utan mer mentalt utvecklande än vad vi på förhand kunnat tro. Vi visste att vi inte skulle vara samma personer som åkte som nu kommer hem. När man är borta en längre tid och lever det liv vi lever här nere. Vad händer då? Vi har fått insikter om oss själva och landat i vad det är vi vill i livet. Har ni ångest över att åka hem? Frågan har vi fått från flera håll senaste veckorna. Svaret är entydigt. Nej, vi har ingen ångest. La Mata har skänkt oss glädje och sinnesro och vi kommer tillbaka hit redan i höst. Även om detta äventyret snart är slut kommer ett nytt påbörjas i samma stund vi kommer hem. Planerna är grandiosa och vi är inte kända för att göra något halvhjärtat. Än har vi några dagar kvar i palmriket. Men när vi väl hoppar på det där planet som tar oss norrut. Då säger vi på återseende La Mata.. Hej på dig framtiden...
Dagarna gick och vi sa adjö till sommarstugan som vi inte varit i sedan den dagen. En tids mellanlandning hos mina föräldrar och sedan bar det av. Mina föräldrar hade redan veckan innan åkt före oss till Spanien. Vi skulle följa efter och umgås med dom en vecka innan det tårfyllda avskedet skulle ske. Dom åkte norrut, vi längre söderut. Veckan i Benidorm bara försvann och plötsligt stod vi där. Jag hade samma dag hämtat ut en bil hos uthyraren och hade påbörjat det rigorösa arbetet med att få in alla våra saker plus två barn och en fru. Antonio, mannen som var vaktmästare i huset mina föräldrar hyrde lägenhet i, tittade storögt på packningen, sedan på bilen, sedan på packningen igen. Ungefär så var det. Det skulle egentligen inte gå, men det gick. Mamma grät, Paulina likaså. Min pappa var rörd och jag... Jag satte mig i förarsätet och sa, det är dags att åka nu. Avsked är inte min melodi..
Bilen rattades och gps:en tog oss 11 mil söderöver. Plötsligt öppnade sig två stora saltsjöar framför våra ögon. Några höghus här och där och trafiken blev tätare. Gps:en tog oss inte alls dit vi skulle så vi fick stanna bilen nere i centrala Torrevieja och leta oss fram via min telefon istället. Snart hade vi hamnat enda nere i småbåtshamnen, Spaniens största om man ska tro vad man hört. Vi hade hyrt ett rum på ett hotell då vårt boende i Punta Prima inte var ledigt fören dagen efter vår ankomst till Torrevieja. Detta resulterade i att vi fick tömma hela bilen på saker och släpa in det på rummet eftersom vi inte ville att någon annan skulle tömma bilen åt oss under natten. Samma kväll grät Paulina. Hon ville hem. Vi visste båda två vad vi hade hemma i Sverige. Vi hade vårt hus, våra jobb och vårt umgänge. Men vi hade också en längtan. En törst som inte skulle släckas om vi fortsatte i samma hjulspår som tidigare. Innerst inne visste vi att det fanns något mer där ute, inte nödvändigtvis bättre, men något. När man vet vad man har, kan man aldrig upptäcka vad man kan få om man inte vågar släppa taget. Vi vågade.
Dagen efter packade vi återigen bilen och satte sikte på Hotell Masa i La Mata. Där skulle vi kvittera ut nycklarna till vårt hus i Punta Prima. Vi tog en svängom med bilen i La Mata, körde längs stranden och sedan upp till porten av det hus vi bor i idag. Samma sekund vi stannade utanför grinden kom förälskelsen sköljande över oss likt vågorna dagarna i ända slår in mot stranden bara några fåtal meter bort. Hade vi fått nycklarna till huset hade vi tagit dom och skippat månaden i Punta Prima, utan att blinka. Men nu var det till Punta vi skulle, La Mata skulle komma senare. Och vilken present värd att vänta på det skulle bli...
 |
| Azul beach, La Mata |
 |
| Punta Prima |
Vad ska ni göra? Kommer ni inte bli uttråkade? Frågorna och de kritiska rösterna har varit många inför resan. Men svaret har för oss alltid varit enkelt. Vi ska inte göra någonting mer än att bara vara. Nej, vi inte har känt oss uttråkade en enda dag. Livet självt är fantastiskt nog och det finns massor att upptäcka, bara man stannar upp en stund. Det tog oss ca 3 månader att komma ner i varv. Då menar jag inte semesterlunk, för den infinner sig ganska snabbt. När man inte gör någonting särskilt, inte har någonting att tänka på mer än vad man ska äta för dagen, ja då händer det någonting med en och det är inget som kan förklaras utan det behöver upplevas.
Tiden i La Mata har varit bättre än vad vi någonsin kunnat föreställa oss. Vi har förälskat oss i stället. Paulina och jag har vuxit ihop till ett sammansvetsas team starkare i fogarna och vi vet att vi klarar av allt idag. Vi har spenderat varje dag, varje timme varje med och varje motgång ihop under de senaste 7 månaderna. Vi känner varandra djupare och vet exakt var den andra finns. Våra barn har fått sina båda föräldrars uppmärksamhet till 100 % varje dag. Det är den bästa gåvan vi kunnat ge. Tid.
Dagarna i La Mata är räknande. Vi har bestämt oss för att äventyret snart är slut. Vi kommer åka hem till Sverige med ett bagage som vi först över tid kommer veta att det var i La Mata som det hände. Det har inte bara varit en fysisk resa utan mer mentalt utvecklande än vad vi på förhand kunnat tro. Vi visste att vi inte skulle vara samma personer som åkte som nu kommer hem. När man är borta en längre tid och lever det liv vi lever här nere. Vad händer då? Vi har fått insikter om oss själva och landat i vad det är vi vill i livet. Har ni ångest över att åka hem? Frågan har vi fått från flera håll senaste veckorna. Svaret är entydigt. Nej, vi har ingen ångest. La Mata har skänkt oss glädje och sinnesro och vi kommer tillbaka hit redan i höst. Även om detta äventyret snart är slut kommer ett nytt påbörjas i samma stund vi kommer hem. Planerna är grandiosa och vi är inte kända för att göra något halvhjärtat. Än har vi några dagar kvar i palmriket. Men när vi väl hoppar på det där planet som tar oss norrut. Då säger vi på återseende La Mata.. Hej på dig framtiden...
 |
| Vårt stamhak! Svensken på hörnet, längst borta på stranden i La Mata. Får gåshud bara jag tänker på det. |
Kommentarer
Skicka en kommentar