Uffe och Viveka
Igår blev vi inbjudna till våra grannar ovan. Ni vet dom äldre personerna som vi bondat med som jag skrev om i förra inlägget och som vi drack skumpa med på takterrassen för några dagar sedan då Uffe, mannen i sällskapet fyllde 71. Eller rättare sagt så bjöd jag egentligen in både mig själv, Paulina och ett av barnen. Vi satt nere på vår terrass och Uffe kom förbi och skulle gå till affären. Vi snickesnacka en stund och Uffe nämnde att han skulle köpa räkor till middagen. Hur ska du tillaga dom eller något sådant frågade jag varpå på Uffe berättar en historia om vitlök och bröd. Jag frågar skämtsamt att "det där låter ju fantastiskt gott, vilken tid skulle vi komma upp?" Då ropar frun Viveka att vi gärna får komma upp på middag om vi inte har några middagsplaner på lut. Nu hade vi inte det och även om vi haft det så hade vi inte tackat nej till en inbjudan med så trevliga människor som dessutom innefattar räkor och vitlök. Nu går räkor, vitlök och en flaska vin hand i hand så det där med vinet behövde han inte ens förtälja. Kl 18.30 var vi välkomna vilket passade ypperligt då Ellen somnar för natten ungefär då. Eftersom vi bor vägg i vägg kunde vi låta Ellen somna gott i sin säng och vi kunde således sitta på andra sidan väggen och veta att om minsta knyst i babyvakten hördes hade jag varit inne i rummet på under 2 sekunder. Nu sov hon som brukligt som en stock hela aftonen så det behövdes aldrig iscensättas en räddningsauktion. Det vankades alltså räkmacka, och herre min je vilken räkmacka Uffe trollade fram. Stora fina spanska räkor marinerade i vitlök, olja, vinäger och dijonsenap. Så enkelt, så genialiskt och så gott!
Och vilken kväll vi hade! Paulina och jag är vän av spontana besök och det visade sig att Uffe och Viveka är av samma skrot och korn. Uffe skålade flera gånger under kvällen för hur trevligt det är att stifta nya kontakter. Flera flaskor vin gick åt men inte är jag den som spottar i glaset när det bjuds in till festligheter. Det kändes som sådana personer som vi känt i 40 år trots att jag knappt är 30 år fyllda. Allt mellan himmel och jord togs upp och Uffe visade bilder från när dom i knappa 20-års ålder köpte plantskolan som dom sedermera drev i över 40 år. Hur dom reste USA runt i en sprillans ny Camaro som Uffe köpte på plats och sedermera spenderade 2 år i Connecticut - vad som hände med Camaron efter resan glömde jag dock fråga. Och hur dom rest runt i Asien med sina barn och levt lite det livet vi lever nu med våra barn. Jag tror för en stund att både Uffe och Viveka såg sig själva i Paulina och mig då mycket det vi berättade om varför vi väljer att leva det liv vi lever på pricken stämde in med hur dom valt att leva sitt. Kanske är Uffe och Viveka ett framtida Niclas och Paulina och i själva verket satt vi igår i 5 timmar och 15 minuter och åt middag och drack vin med vårt framtida jag.
Vi trivs verkligen i äldre personens sällskap. Det finns ett djup och ett sant intresse för det man har att säga hos äldre personer. Det blir ofta samtal som man aldrig vet var dom slutar och historier om saker och ting man bara kan drömma om att få vara med om själv. En äldre person har så mycket att berätta och både Paulina och jag lyssnar mer än gärna. Att lyssna är ofta en stor gåva och att lyssna på en människas livshistoria och öde är den bästa ljudbok som finns. Inget redigerat eller tillagt och skulle det vara tillagd så ger det bara historian mer krydda. Jag har aldrig varit en person som velat bo i korridor eller så men jag tror att skulle vi leva studentliv eller bo i ett kollektiv så skulle det vara i ett kollektiv utav pensionärer.
Uffe tog när kvällen närmade sig sitt slut fram en sliten dagbok ur fickan. Han hade fört dagbok i decennier, varje dag en liten notering om vad som hänt och hur vädret varit. Igår skrev han "Åt middag med Niclas och Paulina Dovander, mycket trevlig kväll. Sol, 17 grader" Idag gick Paulina och jag till affären och köpte varsin liten almanacka. Idag börjar vi också föra små anteckningar för varje dag. Om 40 år kommer vi kunna berätta detsamma för den som idag ännu ej är född och kanske kan vi föra traditionen vidare. Vi kan berätta historier om när vi flyttade med två små barn till Spanien och drack vin med Uffe och Viveka som sedan länge dessvärre kommer vara döda då. Men det är en kväll som igår som kommer leva vidare i minnet för alltid. I minnet du lever, där finns du alltid kvar. I minnet vi ser dig, precis som du var. Jag kommer alltid se Uffe solbränd i vit linneskjorta, höjande ett glas rödvin och utbringa en skål.
Idag har vi gått av oss kepsen vi ådrog oss igår. En härlig dag i La Mata med lite krispigt väder och en sol som lyser allt starkare för varje dag som går. 30 grader i solen på eftermiddagen och vi bara njuter i fulla drag av det liv vi lever. Total balans råder även om barnen ibland gråter, skriker, vaknar tidigt om morgnarna så är det här i Spanien med min lilla familj jag vill leva. Gråt, skratt, glädje och sorg definierar till viss del livet. Hade alla dagar varit som igår kväll hade vi tillslut tröttnat på det. Livet behöver sina uppförsbackar för att man ska kunna njuta av utsikten på toppen och av vägen utför innan nästa backe väntar. Just nu njuter vi för fullt av vår nedförsbacke.
Och vilken kväll vi hade! Paulina och jag är vän av spontana besök och det visade sig att Uffe och Viveka är av samma skrot och korn. Uffe skålade flera gånger under kvällen för hur trevligt det är att stifta nya kontakter. Flera flaskor vin gick åt men inte är jag den som spottar i glaset när det bjuds in till festligheter. Det kändes som sådana personer som vi känt i 40 år trots att jag knappt är 30 år fyllda. Allt mellan himmel och jord togs upp och Uffe visade bilder från när dom i knappa 20-års ålder köpte plantskolan som dom sedermera drev i över 40 år. Hur dom reste USA runt i en sprillans ny Camaro som Uffe köpte på plats och sedermera spenderade 2 år i Connecticut - vad som hände med Camaron efter resan glömde jag dock fråga. Och hur dom rest runt i Asien med sina barn och levt lite det livet vi lever nu med våra barn. Jag tror för en stund att både Uffe och Viveka såg sig själva i Paulina och mig då mycket det vi berättade om varför vi väljer att leva det liv vi lever på pricken stämde in med hur dom valt att leva sitt. Kanske är Uffe och Viveka ett framtida Niclas och Paulina och i själva verket satt vi igår i 5 timmar och 15 minuter och åt middag och drack vin med vårt framtida jag.
Vi trivs verkligen i äldre personens sällskap. Det finns ett djup och ett sant intresse för det man har att säga hos äldre personer. Det blir ofta samtal som man aldrig vet var dom slutar och historier om saker och ting man bara kan drömma om att få vara med om själv. En äldre person har så mycket att berätta och både Paulina och jag lyssnar mer än gärna. Att lyssna är ofta en stor gåva och att lyssna på en människas livshistoria och öde är den bästa ljudbok som finns. Inget redigerat eller tillagt och skulle det vara tillagd så ger det bara historian mer krydda. Jag har aldrig varit en person som velat bo i korridor eller så men jag tror att skulle vi leva studentliv eller bo i ett kollektiv så skulle det vara i ett kollektiv utav pensionärer.
Uffe tog när kvällen närmade sig sitt slut fram en sliten dagbok ur fickan. Han hade fört dagbok i decennier, varje dag en liten notering om vad som hänt och hur vädret varit. Igår skrev han "Åt middag med Niclas och Paulina Dovander, mycket trevlig kväll. Sol, 17 grader" Idag gick Paulina och jag till affären och köpte varsin liten almanacka. Idag börjar vi också föra små anteckningar för varje dag. Om 40 år kommer vi kunna berätta detsamma för den som idag ännu ej är född och kanske kan vi föra traditionen vidare. Vi kan berätta historier om när vi flyttade med två små barn till Spanien och drack vin med Uffe och Viveka som sedan länge dessvärre kommer vara döda då. Men det är en kväll som igår som kommer leva vidare i minnet för alltid. I minnet du lever, där finns du alltid kvar. I minnet vi ser dig, precis som du var. Jag kommer alltid se Uffe solbränd i vit linneskjorta, höjande ett glas rödvin och utbringa en skål.
Idag har vi gått av oss kepsen vi ådrog oss igår. En härlig dag i La Mata med lite krispigt väder och en sol som lyser allt starkare för varje dag som går. 30 grader i solen på eftermiddagen och vi bara njuter i fulla drag av det liv vi lever. Total balans råder även om barnen ibland gråter, skriker, vaknar tidigt om morgnarna så är det här i Spanien med min lilla familj jag vill leva. Gråt, skratt, glädje och sorg definierar till viss del livet. Hade alla dagar varit som igår kväll hade vi tillslut tröttnat på det. Livet behöver sina uppförsbackar för att man ska kunna njuta av utsikten på toppen och av vägen utför innan nästa backe väntar. Just nu njuter vi för fullt av vår nedförsbacke.
 |
| Sprillans ny lekplats invigdes idag |
Kommentarer
Skicka en kommentar