Förlossningsberättelse Noah
Här kommer min förlossningsberättelse med lillebror, Noah.
Vi fick några falska alarm innan det var dags på riktigt. I tisdags, den 5 september lossnade det sista av slemproppen vid 13-tiden. Vi skulle precis gå ner på stan och bland annat köpa ett par byxor till Ellen. Jag har trott att slemproppen lossnat tidigare men den kan återbildas vilket den måste ha gjort för det var första gången den varit blodblandad så jag var helt säker på att det var just slemproppen. Under promenaden kom en del molvärkar i magen och ryggen. Vi gick en hel timme och köpte med oss fika hem. Ännu mer av slemproppen lossnade och molvärkarna kom och gick fram till kl 19.
Niclas och hans mamma gick ut och gick en promenad vid 19-tiden och under den timmen fick jag två stycken värkar med en halvtimmes mellanrum. Jag mådde märkligt fram till kl 21 då värkarna började komma mer regelbundet. Jag visste då någonstans innerst inne att det var dags på riktigt men var ändå lite beredd på att det skulle avta. Jag började klocka dom och dom kom med ca 6 min mellanrum fram till kl 22. Jag sa att jag ville ringa in för att höra hur läget såg ut. Kl 22.17 ringde jag till förlossningen och dom ville jag skulle vänta lite till men inte för länge, men tills det var ca 5 min mellan värkarna. En halvtimme senare hade jag 5 min mellan värkarna så jag ringde in igen. Vi var välkomna men jag hörde i bakgrunden att dom egentligen inte hade plats för barnmorskan sa "Jag kan inte neka henne, hon är omföderska och har 5 min mellan värkarna, vi får skicka vidare någon eller lösa det på något sätt". Då hann jag tänka att det är ju väldigt pinsamt om vi kommer in och det avtar.
Vid 23-tiden började vi gå mot förlossningen. Det tar normalt sett ca 5-7 min att gå dit, men det tog nog närmare 20 min då värkarna började komma med 3 min mellanrum och jag fick stanna till några gånger för att andas genom dom. Nu kände jag att det faktiskt måste vara på riktigt. Jag kan inte inbilla mig.
Vi kom in och blev mottagna av barnmorskan M, (vidare nämnd som Bm M) samma som jag pratat i telefon med, upplevde henne som för "sträng" för mig. Men jag ville ge henne en chans. Hon frågade hur jag ville ha det och jag sa att jag ville ha det så naturligt som möjligt och hon började läsa mitt förlossningsbrev. Hon bekräftade att jag inte ville bli uppkopplad med CTG men på min begäran satte hon det ändå. En gång tyckte jag kändes okej, det var mer att jag inte ville vara ständigt uppkopplad som jag var med Ellen, vilket hon förstod helt och hållet och tyckte var väldigt onödigt. Jag bad henne undersöka mig vaginalt också när vi kom in för jag ville veta hur det stod till. 4-5 cm öppen så det blev inskrivning. Redan här hade M växt i mina ögon. Hon lyssnade verkligen på mig och jag kände förtroende för henne.
Hon frågade om jag ville bada vilket jag ville. Hade eget badkar på rummet. Så skönt! Jag la mig i badet vid 00-tiden. Hade ställt in mig på att bada läääänge. Badade i 3 timmar med Ellen. Det blev en kort visit i badkaret. 00.34 gick jag upp då jag fick en kraftigare värk som jag inte kunde hantera i vattnet. La mig på sängen en kort stund men det kändes inte bra så jag bad om en pilatesboll och en saccosäck. På pilatesbollen satt jag sedan hela den aktiva fasen. Niclas satte på lugn musik och sen vad han gjorde vet jag faktiskt inte. Till en början klarade jag mig bra på egen hand och jag ville inte prata utan ville vara i min egna lilla värld och det räckte att jag visste att han var i närheten. Till en början klarade jag mig på bara andningen. Det som räddade mig var dykmetoden som jag läst om bara någon dag innan förlossningen startade. När en värk kommer - slappna av i käkarna och släpp ner axlarna. Slappnar man av i käkarna kan inte livmodern vara spänd. Andas. Jag andades in genom näsan och släppte ut all luft kraftigt genom munnen. När värken var som värst sa jag på utandningen "slappna av" till mig själv. Det funkade men det var svårt att verkligen slappna av. Där och då fick jag flashbacks till förlossningen med Ellen. Det gjorde verkligen så ont som det gjorde sist. Jag sa till Niclas att jag inte fattade att jag gjorde detta en gång till. Hur kunde jag vara så dum att göra det två gånger. Även om jag var 100% inställd på en naturlig förlossning sa jag till Niclas att jag Jag ville bara strunta i allt och gå hem. Jag sa att jag ville sövas och bli väckt när lillebror var ute. När värkarna avlöst varandra under en längre stund och var så intensiva att jag kände att jag inte riktigt kunde slappna av på toppen så jag bad om lustgas. Men munstyckena var i disken. Det sista jag ville höra men jag kämpade på ett tag till med dykmetoden och vid 01.30 fick jag lustgas. Gud vilken befrielse det var! Det var som en riktigt skön salongsberusning utan alkohol. Smärtan försvann inte men jag "struntade" i den. Jag fortsatte gunga höfterna på bollen och ville inte resa mig från den.
Vid 03.00 började jag känna att det tryckte på neråt rumpan och då visste jag direkt vad som var på gång. Jag sa till Niclas att det nog närmade sig så han kunde kalla in M. Jag klättrade upp i sängen och ställde mig på knä hängandes över sänggaveln med saccosäcken under överkroppen. Kl 03.07 startar krystvärkarna. Äntligen hann jag tänka! Nu får jag något att jobba med. Jag upplevde den aktiva fasen som absolut värst. Krystvärkarna kan man göra något med och inte bara anda sig igenom. Men dom orden fick jag ångra några minuter senare.
När jag hade några värkar kvar sa jag att jag ville gå hem. Då sa Bm M "Gud vad bra! Då vet vi att det är nära nu". Jag tryckte på allt vad jag kunde och hade sagt till Niclas att jag till 100% skulle bajsa på mig för jag var inte klar med den biten. Och visst gjorde jag det. Det är tur man känner sig trygg med varandra när man går igenom en förlossning tillsammans. Det är allt annat än romantiskt och mysigt. Det mest befriande är att man där och då struntar fullständigt i vilket. Det finns inget annat än JAG just där och då. På en krystvärk hör jag världens smäll. Det lät som om någon smällde en sprängfylld vattenballong. Det var hinnsäcken som sprack. Bm M blev helt nedsprutad och Niclas berättade att hon fick torka av sina glasögon och sa "Då är det nog dags att ta på sig förkläde".
Jag bad om ett glas saft när jag kände att "detta går snart inte". Jag visste att ju fler krystvärkar jag håller igen på desto större blir lidandet. Trycket neråt var så fruktansvärt, det kändes som det stod en stor tung sten och tryckte på precis innanför så efter jag druckit upp saften tog jag i allt vad jag kunde och ut "flyger" lillebror i ett svep kl 03.37. Bm M hjälpte till att dra ut honom medan jag krystade. Han skrek inte direkt utan det tog några sekunder innan jag hörde honom, jag blev inte orolig men Niclas hann bli. Jag frågade Niclas om det blev en pojke innan jag hunnit vända mig om och få honom i famnen. När jag fick upp honom i famnen fick jag tårar i ögonen. Jag kände mig 100% närvarande. Jag satt med lillebror i famnen medan vi inväntade moderkakan. Jag ville ju att moderkakan skulle få komma ut utan att någon tryckte på min mage eller på annat sätt försökte få den att släppa. Kl 03.55 kände jag att jag behövde krysta vilket jag gjorde och då kom hela moderkakan. Den fick ligga i en rondskål och navelsträngen fick pulsera klart och blev helt vit och slapp innan Niclas klippte den.
Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet denna gången. Nu visste jag vad som väntade och jag var inte alls så chockad som med Ellen. Nu var jag fullt närvarande och blev tårögd när han kom upp på mitt bröst. Han var så fin. Så perfekt. Det var så skönt att detta äntligen var över och att han kom ut levande och frisk!
Jag sprack på samma sätt som med Ellen och blev sydd med några stygn. Denna gången kändes det ingenting och M berättade att hon hade en annan syteknik, hon sydde endast invändigt så inga stygn syns eller känns utvändigt. Det var stor skillnad mot sist då jag blev sydd både in- och utvändigt.
Barnmorskan som jag från början var lite skeptisk till visade sig vara precis en sådan jag önskat. Hon gjorde denna förlossningen till min alldeles egna utan att hon kommenterade mina val eller försökte få mig på andra tankar. Usk H var också helt fantastisk och peppade mig när det var som jobbigast under krystvärkarna. Denna förlossningen var verkligen precis så som jag önskat att den skulle vara. Med det sagt vill jag inte uppleva det igen. Det är det absolut värsta jag rent smärtmässigt upplevt men det absolut häftigaste jag någonsin varit med om och känner nu efter en lyckad förlossning och ännu ett friskt barn att jag är så nöjd. Detta kunde inte blivit bättre!
Jag hade planerat att stanna två nätter på BB då jag var inställd på att vi skulle få ett familjerum. När Noah var ute och vi hade fått dom goda mackorna sa usk H att det var fullt på BB så vi fick stanna kvar i förlossningsrummet. Det var 3 st till som väntade på plats på BB och vid 13-tiden fick vi reda på att jag skulle få ligga i en två-sal, jag sa att jag hellre ville åka hem isåfall. Efter en lång väntan kom läkaren strax innan kl 15 och gjorde läkarundersökning på Noah. Han hörde antydan till ett litet blåsljud på hjärtat. Han trodde inte det var något utan bara omognad i klaffarna då Noah var 11 timmar när undersökningen gjordes och normalt sett vill man vänta minst 18 timmar. Men det resulterade i att dom ville ha kvar honom på observation över natten. Jag försökte deala till mig att få gå hem ändå då vi bara hade 1 minut med bil till sjukhuset. Efter att ha pratat med både barnmorskor och läkare fick vi kl 17 veta att jag inte får gå hem. Det var bara att acceptera läget och rulla in i två-salen.
Värre kunde det inte blivit. Mamman som låg där inne hade en bebis som skrek konstant och hade halva släkten inne hos sig. Det var det sista jag ville ha som nyförlöst. Massa spring fram och tillbaka och ständig ljudvolym. Jag ville vara i min lilla bubbla med Noah och Niclas. Jag låg dessutom i sängen som var först i rummet så dom gick förbi Noah och mig stup i kvarten och skötbordet stod vid min fotända. Jag var riktigt besviken och ledsen då jag visste att natten skulle innebära noll sömn och troligtvis vara lika kaotisk som första natten med Ellen.
Kl 21.30 kom två änglar till usk:or och frågade om jag ville byta rum till ett annat där en familj skulle åka hem. Jag blev inrullad i detta rummet och kl 01 åkte dom hem och jag blev ensam med Noah resten av natten. Dock kunde jag knappt sova ändå. Lilleman ville inte ligga själv så jag hade honom på mig hela natten så jag slumrade bara till korta stunder.
På morgonen den 7 september kom två fantastiskt trevliga läkare och lyssnade på Noahs hjärta igen - inget blåsljud. Jag hade utskrivningssamtal och sedan fick vi gå hem. Niclas kom och hämtade oss med Ellen. Hennes reaktion var inte som jag väntat. Jag trodde inte hon skulle bry sig ett skvatt. Hon pekade och klappade på honom och sa "bää" och "kisch" till honom. Precis vad vi misstänkt visserligen. Jag frågade var bebisen var, och konstigt nog pekade hon inte på min mage utan hon pekade på Noah. Så det blev ett väldigt fint förstamöte mellan syskonen :-)
Igårkväll ringde min bm M som förlöste mig och frågade hur det var och hur det gått den första veckan. Vi pratade i några minuter innan Noah skrek efter mat. Hon kom ihåg mig och önskade oss lycka till i Spanien. Sånt känns otroligt bra. Då känner man sig inte som en i mängden även om jag förstås är det på något sätt ändå. Men man känner sig sedd och det betydde mycket för mig. Det borde fler förlossningsavdelningar ta efter. Att ringa upp den dom förlöst efter någon vecka för att kolla läget.
Vi fick några falska alarm innan det var dags på riktigt. I tisdags, den 5 september lossnade det sista av slemproppen vid 13-tiden. Vi skulle precis gå ner på stan och bland annat köpa ett par byxor till Ellen. Jag har trott att slemproppen lossnat tidigare men den kan återbildas vilket den måste ha gjort för det var första gången den varit blodblandad så jag var helt säker på att det var just slemproppen. Under promenaden kom en del molvärkar i magen och ryggen. Vi gick en hel timme och köpte med oss fika hem. Ännu mer av slemproppen lossnade och molvärkarna kom och gick fram till kl 19.
 |
| Sista bilderna på magen. Under eftermiddagen den 5 september. Bilderna är tagna ca 10 timmar innan Noah tittade ut. |
Vid 23-tiden började vi gå mot förlossningen. Det tar normalt sett ca 5-7 min att gå dit, men det tog nog närmare 20 min då värkarna började komma med 3 min mellanrum och jag fick stanna till några gånger för att andas genom dom. Nu kände jag att det faktiskt måste vara på riktigt. Jag kan inte inbilla mig.
Vi kom in och blev mottagna av barnmorskan M, (vidare nämnd som Bm M) samma som jag pratat i telefon med, upplevde henne som för "sträng" för mig. Men jag ville ge henne en chans. Hon frågade hur jag ville ha det och jag sa att jag ville ha det så naturligt som möjligt och hon började läsa mitt förlossningsbrev. Hon bekräftade att jag inte ville bli uppkopplad med CTG men på min begäran satte hon det ändå. En gång tyckte jag kändes okej, det var mer att jag inte ville vara ständigt uppkopplad som jag var med Ellen, vilket hon förstod helt och hållet och tyckte var väldigt onödigt. Jag bad henne undersöka mig vaginalt också när vi kom in för jag ville veta hur det stod till. 4-5 cm öppen så det blev inskrivning. Redan här hade M växt i mina ögon. Hon lyssnade verkligen på mig och jag kände förtroende för henne.
Hon frågade om jag ville bada vilket jag ville. Hade eget badkar på rummet. Så skönt! Jag la mig i badet vid 00-tiden. Hade ställt in mig på att bada läääänge. Badade i 3 timmar med Ellen. Det blev en kort visit i badkaret. 00.34 gick jag upp då jag fick en kraftigare värk som jag inte kunde hantera i vattnet. La mig på sängen en kort stund men det kändes inte bra så jag bad om en pilatesboll och en saccosäck. På pilatesbollen satt jag sedan hela den aktiva fasen. Niclas satte på lugn musik och sen vad han gjorde vet jag faktiskt inte. Till en början klarade jag mig bra på egen hand och jag ville inte prata utan ville vara i min egna lilla värld och det räckte att jag visste att han var i närheten. Till en början klarade jag mig på bara andningen. Det som räddade mig var dykmetoden som jag läst om bara någon dag innan förlossningen startade. När en värk kommer - slappna av i käkarna och släpp ner axlarna. Slappnar man av i käkarna kan inte livmodern vara spänd. Andas. Jag andades in genom näsan och släppte ut all luft kraftigt genom munnen. När värken var som värst sa jag på utandningen "slappna av" till mig själv. Det funkade men det var svårt att verkligen slappna av. Där och då fick jag flashbacks till förlossningen med Ellen. Det gjorde verkligen så ont som det gjorde sist. Jag sa till Niclas att jag inte fattade att jag gjorde detta en gång till. Hur kunde jag vara så dum att göra det två gånger. Även om jag var 100% inställd på en naturlig förlossning sa jag till Niclas att jag Jag ville bara strunta i allt och gå hem. Jag sa att jag ville sövas och bli väckt när lillebror var ute. När värkarna avlöst varandra under en längre stund och var så intensiva att jag kände att jag inte riktigt kunde slappna av på toppen så jag bad om lustgas. Men munstyckena var i disken. Det sista jag ville höra men jag kämpade på ett tag till med dykmetoden och vid 01.30 fick jag lustgas. Gud vilken befrielse det var! Det var som en riktigt skön salongsberusning utan alkohol. Smärtan försvann inte men jag "struntade" i den. Jag fortsatte gunga höfterna på bollen och ville inte resa mig från den.
 |
| Sitter på pilatesbollen och andas |
 |
| Lustgasen - min bästa vän även under denna förlossningen. Och det bästa var att jag denna gången fick använda den som jag ville och inte blev styrd av barnmorskan som jag blev under Ellens förlossning. |
Niclas var nu dödstrött men jag försökte engagera honom genom att han fick massera mig i ländryggen. Tidigare ville jag inte att han rörde mig men ju tätare och kraftigare värkarna blev kände jag att jag behövde massage. Hade hela tiden värmekudde runt magen och i ryggslutet som jag fäst där med hjälp av mitt foglossningsbälte. Den gjorde susen. Värme som smärtlindring är min favorit.
Vid 03.00 började jag känna att det tryckte på neråt rumpan och då visste jag direkt vad som var på gång. Jag sa till Niclas att det nog närmade sig så han kunde kalla in M. Jag klättrade upp i sängen och ställde mig på knä hängandes över sänggaveln med saccosäcken under överkroppen. Kl 03.07 startar krystvärkarna. Äntligen hann jag tänka! Nu får jag något att jobba med. Jag upplevde den aktiva fasen som absolut värst. Krystvärkarna kan man göra något med och inte bara anda sig igenom. Men dom orden fick jag ångra några minuter senare.
När jag hade några värkar kvar sa jag att jag ville gå hem. Då sa Bm M "Gud vad bra! Då vet vi att det är nära nu". Jag tryckte på allt vad jag kunde och hade sagt till Niclas att jag till 100% skulle bajsa på mig för jag var inte klar med den biten. Och visst gjorde jag det. Det är tur man känner sig trygg med varandra när man går igenom en förlossning tillsammans. Det är allt annat än romantiskt och mysigt. Det mest befriande är att man där och då struntar fullständigt i vilket. Det finns inget annat än JAG just där och då. På en krystvärk hör jag världens smäll. Det lät som om någon smällde en sprängfylld vattenballong. Det var hinnsäcken som sprack. Bm M blev helt nedsprutad och Niclas berättade att hon fick torka av sina glasögon och sa "Då är det nog dags att ta på sig förkläde".
Jag bad om ett glas saft när jag kände att "detta går snart inte". Jag visste att ju fler krystvärkar jag håller igen på desto större blir lidandet. Trycket neråt var så fruktansvärt, det kändes som det stod en stor tung sten och tryckte på precis innanför så efter jag druckit upp saften tog jag i allt vad jag kunde och ut "flyger" lillebror i ett svep kl 03.37. Bm M hjälpte till att dra ut honom medan jag krystade. Han skrek inte direkt utan det tog några sekunder innan jag hörde honom, jag blev inte orolig men Niclas hann bli. Jag frågade Niclas om det blev en pojke innan jag hunnit vända mig om och få honom i famnen. När jag fick upp honom i famnen fick jag tårar i ögonen. Jag kände mig 100% närvarande. Jag satt med lillebror i famnen medan vi inväntade moderkakan. Jag ville ju att moderkakan skulle få komma ut utan att någon tryckte på min mage eller på annat sätt försökte få den att släppa. Kl 03.55 kände jag att jag behövde krysta vilket jag gjorde och då kom hela moderkakan. Den fick ligga i en rondskål och navelsträngen fick pulsera klart och blev helt vit och slapp innan Niclas klippte den.
Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet denna gången. Nu visste jag vad som väntade och jag var inte alls så chockad som med Ellen. Nu var jag fullt närvarande och blev tårögd när han kom upp på mitt bröst. Han var så fin. Så perfekt. Det var så skönt att detta äntligen var över och att han kom ut levande och frisk!
Jag sprack på samma sätt som med Ellen och blev sydd med några stygn. Denna gången kändes det ingenting och M berättade att hon hade en annan syteknik, hon sydde endast invändigt så inga stygn syns eller känns utvändigt. Det var stor skillnad mot sist då jag blev sydd både in- och utvändigt.
Barnmorskan som jag från början var lite skeptisk till visade sig vara precis en sådan jag önskat. Hon gjorde denna förlossningen till min alldeles egna utan att hon kommenterade mina val eller försökte få mig på andra tankar. Usk H var också helt fantastisk och peppade mig när det var som jobbigast under krystvärkarna. Denna förlossningen var verkligen precis så som jag önskat att den skulle vara. Med det sagt vill jag inte uppleva det igen. Det är det absolut värsta jag rent smärtmässigt upplevt men det absolut häftigaste jag någonsin varit med om och känner nu efter en lyckad förlossning och ännu ett friskt barn att jag är så nöjd. Detta kunde inte blivit bättre!
 |
| Noah tog bröstet direkt när jag la honom till det och hade perfekt sugteknik från första sekunden. |
Jag hade planerat att stanna två nätter på BB då jag var inställd på att vi skulle få ett familjerum. När Noah var ute och vi hade fått dom goda mackorna sa usk H att det var fullt på BB så vi fick stanna kvar i förlossningsrummet. Det var 3 st till som väntade på plats på BB och vid 13-tiden fick vi reda på att jag skulle få ligga i en två-sal, jag sa att jag hellre ville åka hem isåfall. Efter en lång väntan kom läkaren strax innan kl 15 och gjorde läkarundersökning på Noah. Han hörde antydan till ett litet blåsljud på hjärtat. Han trodde inte det var något utan bara omognad i klaffarna då Noah var 11 timmar när undersökningen gjordes och normalt sett vill man vänta minst 18 timmar. Men det resulterade i att dom ville ha kvar honom på observation över natten. Jag försökte deala till mig att få gå hem ändå då vi bara hade 1 minut med bil till sjukhuset. Efter att ha pratat med både barnmorskor och läkare fick vi kl 17 veta att jag inte får gå hem. Det var bara att acceptera läget och rulla in i två-salen.
 |
| En trött pappa med en trött lillebror |
Kl 21.30 kom två änglar till usk:or och frågade om jag ville byta rum till ett annat där en familj skulle åka hem. Jag blev inrullad i detta rummet och kl 01 åkte dom hem och jag blev ensam med Noah resten av natten. Dock kunde jag knappt sova ändå. Lilleman ville inte ligga själv så jag hade honom på mig hela natten så jag slumrade bara till korta stunder.
På morgonen den 7 september kom två fantastiskt trevliga läkare och lyssnade på Noahs hjärta igen - inget blåsljud. Jag hade utskrivningssamtal och sedan fick vi gå hem. Niclas kom och hämtade oss med Ellen. Hennes reaktion var inte som jag väntat. Jag trodde inte hon skulle bry sig ett skvatt. Hon pekade och klappade på honom och sa "bää" och "kisch" till honom. Precis vad vi misstänkt visserligen. Jag frågade var bebisen var, och konstigt nog pekade hon inte på min mage utan hon pekade på Noah. Så det blev ett väldigt fint förstamöte mellan syskonen :-)
Igårkväll ringde min bm M som förlöste mig och frågade hur det var och hur det gått den första veckan. Vi pratade i några minuter innan Noah skrek efter mat. Hon kom ihåg mig och önskade oss lycka till i Spanien. Sånt känns otroligt bra. Då känner man sig inte som en i mängden även om jag förstås är det på något sätt ändå. Men man känner sig sedd och det betydde mycket för mig. Det borde fler förlossningsavdelningar ta efter. Att ringa upp den dom förlöst efter någon vecka för att kolla läget.
Kommentarer
Skicka en kommentar