v.38
(Gick in i v.39 igår)
V.38 var en tung vecka. Vi lämnade huset och jag städade och var igång extremt mycket. Det kändes i kroppen minst sagt. Foglossningen denna veckan har varit väldigt jobbig. Jag har inte kunnat gå några längre sträckor. Nu snackar vi inte ens 1 km. I fredags hade jag mycket sammandragningar och molvärkar kom under natten till igår. Igår morse hade jag mensvärks liknande molande i mage och rygg i flera timmar så vi beslöt oss hastigt för att packa ihop det mesta av våra saker och åka ner till Ystad ifall något var på G. Självklart avtog allt kring lunchtid. Suck! Bara för att vi var på plats och redo så skulle det minsann inte bli någon bebis. Fick ställa in flera roliga saker som var planerade i helgen vilket kändes riktigt surt när det sedan avtog.
Men nu är Ellen och jag stationerade här och bara det gör att jag kan slappna av och finna en helt annan ro i kroppen. Jag har varit väldigt orolig senaste veckan att det skulle sätta igång innan vi hunnit hit. Niclas har några jobbpass kvar och är just nu i stugan. Han kommer på tis förmiddag om allt går enligt plan och det inte blir någon bebis innan.
Annars är tillvaron mest fylld av stånk och stön. Herregud så otymplig jag känner mig. Har gått upp nästan 16 kg och har spräckt 80-sträcket nu. Brydde mig inte ett skvatt denna gången jag såg siffrorna på vågen. Med Ellen fick jag ångest. Nu vet jag att dom försvinner igen tids nog. Med Ellen i famnen har jag 25 extra kilon att bära på. Inte konstigt jag får ont i ryggen och bäckenet.
Jag har fortfarande mycket sammandragningar och har nog haft ett tag för magen blir ofta hård men det gör inte ont som det gjorde kring v.25 så jag har inte ens kopplat att det varit sammandragningar jag haft. Bebisen borrar fortfarande sig neråt. Snart bör huvudet snart trilla ut så som det trycks på neråt. Ska till en barnmorska här på tisdag. Får se vad hon säger om fixering. Hoppas innerligt bebbe ligger så långt ner det går nu för borrningarna är hemska.
Psykiskt mår jag bra och ser fram emot förlossningen för det mesta. Tänker på den flera gånger om dagen men ibland blir jag livrädd när jag plötsligt kommer på att jag omöjligt kan ta mig ur detta nu. Jag har inget val. Jag måste föda ut det som finns i magen och det är omöjligt att göra det smärtfritt. Gulp.
Läser för fullt om andningstekniker och försöker öva så jag ska vara så beredd det bara går och inte spänna mig. Jag vill vara mer förberedd denna gången (vilket jag säkert redan är eftersom jag kommer känna igen smärtan när den väl kommer) och kräva hjälp om jag kommer av mig. Det gjorde jag inte sist och det var den största missen jag gjorde.
V.38 var en tung vecka. Vi lämnade huset och jag städade och var igång extremt mycket. Det kändes i kroppen minst sagt. Foglossningen denna veckan har varit väldigt jobbig. Jag har inte kunnat gå några längre sträckor. Nu snackar vi inte ens 1 km. I fredags hade jag mycket sammandragningar och molvärkar kom under natten till igår. Igår morse hade jag mensvärks liknande molande i mage och rygg i flera timmar så vi beslöt oss hastigt för att packa ihop det mesta av våra saker och åka ner till Ystad ifall något var på G. Självklart avtog allt kring lunchtid. Suck! Bara för att vi var på plats och redo så skulle det minsann inte bli någon bebis. Fick ställa in flera roliga saker som var planerade i helgen vilket kändes riktigt surt när det sedan avtog.
Men nu är Ellen och jag stationerade här och bara det gör att jag kan slappna av och finna en helt annan ro i kroppen. Jag har varit väldigt orolig senaste veckan att det skulle sätta igång innan vi hunnit hit. Niclas har några jobbpass kvar och är just nu i stugan. Han kommer på tis förmiddag om allt går enligt plan och det inte blir någon bebis innan.
Annars är tillvaron mest fylld av stånk och stön. Herregud så otymplig jag känner mig. Har gått upp nästan 16 kg och har spräckt 80-sträcket nu. Brydde mig inte ett skvatt denna gången jag såg siffrorna på vågen. Med Ellen fick jag ångest. Nu vet jag att dom försvinner igen tids nog. Med Ellen i famnen har jag 25 extra kilon att bära på. Inte konstigt jag får ont i ryggen och bäckenet.
Jag har fortfarande mycket sammandragningar och har nog haft ett tag för magen blir ofta hård men det gör inte ont som det gjorde kring v.25 så jag har inte ens kopplat att det varit sammandragningar jag haft. Bebisen borrar fortfarande sig neråt. Snart bör huvudet snart trilla ut så som det trycks på neråt. Ska till en barnmorska här på tisdag. Får se vad hon säger om fixering. Hoppas innerligt bebbe ligger så långt ner det går nu för borrningarna är hemska.
Psykiskt mår jag bra och ser fram emot förlossningen för det mesta. Tänker på den flera gånger om dagen men ibland blir jag livrädd när jag plötsligt kommer på att jag omöjligt kan ta mig ur detta nu. Jag har inget val. Jag måste föda ut det som finns i magen och det är omöjligt att göra det smärtfritt. Gulp.
Läser för fullt om andningstekniker och försöker öva så jag ska vara så beredd det bara går och inte spänna mig. Jag vill vara mer förberedd denna gången (vilket jag säkert redan är eftersom jag kommer känna igen smärtan när den väl kommer) och kräva hjälp om jag kommer av mig. Det gjorde jag inte sist och det var den största missen jag gjorde.
Kommentarer
Skicka en kommentar