Varför det då?

Att vara en fisk som simmar mot strömmen i dom flesta lägen är tufft. Nu som gravid tycker jag det är ännu jobbigare. Vet inte om det är alla hormoner? Jag känner mig inte lika mentalt stark som annars och har svårare att stå på mig. Känner mig oerhört skör och tycker det är jobbigt att bli ifrågasatt. Dock är jag fullt medveten om att våra val (av alla dess slag) väcker många tankar och frågeställningar hos andra och jag vill så gärna berätta hur vi tänker men tycker ändå det är lite jobbigt varenda gång. Just nu hade det varit skönt att simma medströms och bara flyta med för att psyket ska få vila.

Att bli medveten och vara en ifrågasättande individ kräver mycket. Det kräver att man är påläst och inte sväljer allt med hull och hår. Samtidigt är jag inte ett uppslagsverk och kan inte allt utantill - vilket jag många gånger tycker att det nästan förväntas av oss motsträvare. Eller så är det bara en känsla jag har.

Att leva efter det vi tror på är lätt när man är två vuxna men när man får barn blir det genast svårare för man har ansvar för en annan individ och samhället och människor i övrigt har SÅ mycket pekpinnar, tips, åsikter osv att det blir jobbigt till slut. Mammor är duktiga på att tillrättavisa andra mammor (jisses vad man läst mycket i grupper på nätet och på instagram. Varför är inte pappor så? Inte för att jag önskar det men jag undrar varför det bara är kvinnor). Vi tillhör en "udda" skara barnfamiljer om man ser till barnfamiljer överlag och känner inte till någon som valt att gå samma väg som vi. Vi vet och känner till folk som har likadant synsätt på många plan, men den ena har inte samma tänk ang läkemedelsindustrin, den andra har inte det ekologiska tänket, samma uppfostringstänk, pengar- och investeringstänk. Ja vi har många områden där vi har starka åsikter inom. Jag är glad att vi har olika människor i vår närhet som delar olika områden av våra åsikter. Alla i vår närhet fyller sin lilla funktion och vi är glada att vi har så fina nära och kära, dock längtar jag ändå efter någon som har allt. Finns det? Jag tror inte det... Det är Niclas isåfall. Det ska jag iofs vara väldigt glad över. Att den jag lever med ser på saker på precis samma sätt som jag. I alla fall alla viktiga saker (för mig), sedan har vi väldigt många olikheter som gör att vi oftast kompletterar varandra bra. Men en till hade inte skadat. Samtidigt är det kanske inte så utvecklande att ha någon som är en kopia av en själv? Det är ju egentligen olikheterna som skapar diskussion och som utvecklar en som person.

Precis vad jag behövde läsa nu. Så rätt!

Nu i slutet av graviditeten (nåja, med bara en fjärdedel kvar är det nära slutet) har jag känt större behov av medhåll än jag gjort tidigare. Jag har alltid gillat att diskutera, argumentera och höra andras åsikter även om jag inte hållt med. Tyckt det varit spännande med folk som tänker helt annorlunda mot vad jag gör. Och det gör jag fortfarande men just idag vill jag bara vara ett litet barn som bara ÄR utan att behöva ha någon åsikt. Behöver kanske en paus från mig själv ett tag ;-) Hur det nu ska gå till...

Avlutar detta flummiga gravidhormonsinlägget med att uppdatera om vårt avslut med BVC. Har ju inte berättat hur det gick. Vi trodde vi skulle bli inkallade till ett möte och bli övertalade att fortsätta, men AC svarade kort och trevligt att vi var välkomna när vi själva kände att vi behövde deras hjälp. Det var en sån lättnad. Varför gjorde vi inte det tidigare när det var så lätt?

PS. Ni i min närhet, var inte rädda att prata om våra livsval efter att ha läst detta inlägget, det är helt okej även om jag stundvis känner som jag skrivit ovan :-)