v.27 - bitterfittan

Jag känner så igen gravidfokuset just nu från när jag var gravid med Ellen. Det som varit annorlunda denna gång är att graviditeten länge var i skymundan eftersom Ellen upptar allt mitt fokus om dagarna. Nu går den dock inte att undvika längre. Från denna veckan har jag känt mig som jag gjorde när jag var höggravid med Ellen. Foglossningen har vissa dagar varit fruktansvärd. Jag har gått som om jag haft en värdefull check i baken som absolut inte får tappas = myrsteg med spända skinkor. Jag kan inte längre gå promenader utan att få jätteont, även om jag har foglossningsbälte. Jag testade indoor walking igår och spinning idag och båda två kändes bra. Tack och lov! Det får rädda mig även denna gång.

Jag fasar dock för hur resterande 13 veckor ska bli när jag redan nu har så här ont. Jag hoppas innerligt att det ger med sig lite eller inte blir värre i alla fall. Jag hade glömt hur ont det gör. Dom senaste dagarna har jag känt mig allmänt less på att vara gravid. Känt mig precis som när jag var höggravid med Ellen. Otymplig, svullen, ful, svettig, lökig. Ja allt. Vill inte ha åtsittande kläder. Gärna morgonrock med kasslertrosor från förlossningen. Då känns det som bäst. Min mage är i uppror och jag får magknip om jag sitter för länge eller håller in fisar vilket resulterar i att jag nästan gasar ihjäl Niclas här hemma. Det känns inte alls roligt. Den där glammiga gravidkänslan existerar inte någonstans. En klumpig illaluktande flodhäst är vad jag känner mig som.

Som jag klagar... Det fina i klagosången är att bebben är väldigt aktiv och rotar och grejar rundor väldigt mycket och den känslan älskar jag. Den njuter jag av i fulla drag och det är såklart värt alla medföljande krämpor och allt därtill men ibland är man bara less och trött på eländet.

Lite skillnad är det allt. Magen är betydligt större och mer rund denna gången i samma vecka.