v.30
När man passerat 20-någonting och går över på v.30 känns det nära på något sätt. Min mentala milstolpe är v.36. Även om jag inte haft några som helst tecken på att förlossningen är nära har ändå oron över en för tidigt född bebis funnits där. Når jag bara v.35 vet jag att bebisen kommer klara sig bra om den nu skulle välja att titta ut.
Idag gick jag en första "lång" promenad på några veckor. 3,7 km utan smärta. Det var en sån lättnad och jag trodde nästan inte det var sant. Den senaste tiden har 1 km räckt för att smärtan ska ta över. Hoppas innerligt jag kan göra det några gånger i veckan för jag saknar mina promenader. Även om det bara är 10 veckor kvar så är 10 veckor lång tid om man ska vara rörelsebegränsad och efter förlossningen väntar ytterligare några veckor med ett lugnt tempo. Men sen så. Då blir det fart på denna kroppen. Som jag längtar efter ett aktivt liv och kunna träna på riktigt! Nu är jag i det läget att jag inte minns hur man mår som icke gravid, det känns som att det är så här livet ska vara. Krämpor, humörsvängningar och konstant trötthet. Nu vet jag att det inte är så, men det känns ändå ljusår bort. Längtar efter en lätt och stark kropp som orkar med ett aktivt liv med allt vad det innebär.
Det som rört sig i huvudet den senaste tiden är att jag lite sörjer att tiden med endast Ellen snart är över. Just nu vill jag inte dela min uppmärksamhet med fler barn. Det känns övermäktigt. Jag har inte funderat över att jag inte ska kunna älska ett barn till lika mycket, för det tror jag inte blir några problem. Jag är mer rädd för att känna mig otillräcklig och "uppäten". Jag klarar just nu vissa dagar dåligt med endast ett barn, hur ska jag då klara två? Skillnaden är väl att jag då inte är gravid längre och slipper gravidkrämpor och får förmodligen LITE ordning på hormonerna även om amningen kommer ställa till med sitt. Och jag har Niclas hos mig dygnet runt. Jag kommer inte vara ensam med två barn. Tack och lov. Försöker intala mig att det kommer gå hur bra som helst. Det blir ju vad man gör det till. Det är jättelätt att säga när man är mitt i kaoset också....... ;-)
Var hos barnmorskan i förra veckan och gjorde sockerbelastning. Ingen graviddiabetes. Hade inte misstänkt det heller och ville egentligen hoppa över det, men orkade inte vara Fröken motsträvig så jag gjorde det för enkelhetens skull (har en bror med diabetes typ1 så det skulle bara bli en massa ifrågasättande om jag valt att inte göra sockerbelastningen pga ev ärftlighet osv).
SF-måttet ligger just nu på 28 cm. 2 cm större mage än med Ellen i samma vecka. Hjärtslagen låg runt 140. Mitt blodtryck är fortsatt lågt men inget alarmerande lågt. 110/60. Järnvärde på 105. Det bör inte påverka min yrsel men jag vet inte var den annars kommer ifrån då socker inte hjälper när attackerna hjälper. Jag är fortsatt sjukskriven och kommer gå direkt på graviditetspenning den 10 juli, så inget mer jobb för min del. Det känns skönt att veta då jag precis klarar vardagen hemma och inte hade klarat av det fysiska mitt jobb kräver.
Idag gick jag en första "lång" promenad på några veckor. 3,7 km utan smärta. Det var en sån lättnad och jag trodde nästan inte det var sant. Den senaste tiden har 1 km räckt för att smärtan ska ta över. Hoppas innerligt jag kan göra det några gånger i veckan för jag saknar mina promenader. Även om det bara är 10 veckor kvar så är 10 veckor lång tid om man ska vara rörelsebegränsad och efter förlossningen väntar ytterligare några veckor med ett lugnt tempo. Men sen så. Då blir det fart på denna kroppen. Som jag längtar efter ett aktivt liv och kunna träna på riktigt! Nu är jag i det läget att jag inte minns hur man mår som icke gravid, det känns som att det är så här livet ska vara. Krämpor, humörsvängningar och konstant trötthet. Nu vet jag att det inte är så, men det känns ändå ljusår bort. Längtar efter en lätt och stark kropp som orkar med ett aktivt liv med allt vad det innebär.
Det som rört sig i huvudet den senaste tiden är att jag lite sörjer att tiden med endast Ellen snart är över. Just nu vill jag inte dela min uppmärksamhet med fler barn. Det känns övermäktigt. Jag har inte funderat över att jag inte ska kunna älska ett barn till lika mycket, för det tror jag inte blir några problem. Jag är mer rädd för att känna mig otillräcklig och "uppäten". Jag klarar just nu vissa dagar dåligt med endast ett barn, hur ska jag då klara två? Skillnaden är väl att jag då inte är gravid längre och slipper gravidkrämpor och får förmodligen LITE ordning på hormonerna även om amningen kommer ställa till med sitt. Och jag har Niclas hos mig dygnet runt. Jag kommer inte vara ensam med två barn. Tack och lov. Försöker intala mig att det kommer gå hur bra som helst. Det blir ju vad man gör det till. Det är jättelätt att säga när man är mitt i kaoset också....... ;-)
Var hos barnmorskan i förra veckan och gjorde sockerbelastning. Ingen graviddiabetes. Hade inte misstänkt det heller och ville egentligen hoppa över det, men orkade inte vara Fröken motsträvig så jag gjorde det för enkelhetens skull (har en bror med diabetes typ1 så det skulle bara bli en massa ifrågasättande om jag valt att inte göra sockerbelastningen pga ev ärftlighet osv).
SF-måttet ligger just nu på 28 cm. 2 cm större mage än med Ellen i samma vecka. Hjärtslagen låg runt 140. Mitt blodtryck är fortsatt lågt men inget alarmerande lågt. 110/60. Järnvärde på 105. Det bör inte påverka min yrsel men jag vet inte var den annars kommer ifrån då socker inte hjälper när attackerna hjälper. Jag är fortsatt sjukskriven och kommer gå direkt på graviditetspenning den 10 juli, så inget mer jobb för min del. Det känns skönt att veta då jag precis klarar vardagen hemma och inte hade klarat av det fysiska mitt jobb kräver.
Kommentarer
Skicka en kommentar