En slutkörd mammas bekännelser

Tro det eller ej, men vi lever. Jag har bara helt och hållet glömt bort att skriva här. Vi har nu också haft veckor där vi jobbat om varandra mycket = mycket egentid med Ellen = nära till sammanbrott. Ja just nu är hon inte den roligaste människa att umgås med. Mycket gnäll och många veckor av dålig sömn. Sömnen har börjat räta till sig lite, sa jag igår. Tji fick jag inatt. Hela förmiddagen idag var jag nära att bara lägga mig på golvet och skrika och gråta. Jag är så TRÖTT. Kroppen har verkligen släppt ner garden totalt och jag tar nu varje chans jag kan för att samla några minuters sömn. Nästan 10 månader med umgås-med-bebis-dygnet-runt (med undantag för när jag jobbar) har tagit ut sin rätt. Jag hade kunnat betala ganska mycket för att få en barnfri helg. Är så förbannat trött på att vara mamma just nu. En vecka utan bebis hade inte heller skadat. En vecka i en solstol UTAN barn, bara Niclas och jag. Fy faaa-aaan vad skönt. Ett problem är att hon fortfarande är inne i separationsångestfasen så vi kan inte lämna henne till vem som helst just nu, för då bryter hon ihop fullständigt. Det känns inte rätt i hjärtat även om min hjärna skiter i vilket av ren överlevnad.

Det har aldrig varit så skönt att åka till jobbet som det var idag. Det var räddningen från mitt totala sammanbrott. Hade jag inte jobbat idag så hade jag lagt mig på golvet och brutit ihop. Jag beundrar dom som är ensamstående med så här små barn. Jag hade nog inte fixat det utan att lägga in mig på psyket. Just nu vill jag inte ha en enda unge till. Och just nu är det inte roligt att vara en mamma och ha en bebis. Jag älskar henne mer än något annat, men ändå känner jag just nu att jag mer än något annat behöver tid ifrån denna lilla minimänniska för att samla kraft och tålamod att kunna vara en bra mamma. Niclas längtar efter att sluta jobba och gå på pappaledighet och jag längtar efter att få jobba mer än jag gör nu! Jag hade aldrig velat vara mammaledig på heltid i över 1 år även om vi haft möjligheten. Det är jobbet som räddar mig under denna perioden. Jag får andrum och 19,5 timme gnällfritt.

Nu känns det skönt. Jag behövde lätta på mitt hjärta. Jag vet att jag inte är ensam med dessa känslor, tyvärr är det bara inte många som pratar öppet om det. Man ska ju vara tacksam över att man har ett friskt barn, och det är jag självklart! Det finns många som skulle göra vad som helst för att få min vardag med Ellen då dom har det så mycket värre, med sjuka barn osv. Men man kan inte tänka så. Det finns alltid någon som har det värre, men i min värld är detta tillräckligt jobbigt för att jag just nu ska vara nära bristningsgränsen. Men jag älskar mitt barn ändå. Om några dagar kommer säkert denna perioden vara över och istället får ni läsa om hur mycket jag älskar alla dagar med henne istället... ;-)