Vår på åsen

Förra våren och halva sommaren försvann i ovisshet som följdes av renovering, flytt och allmänt kaos både känslomässigt och fysiskt. Jag kommer ihåg en dag i maj när jag satt utanför bastun med en kopp kaffe och tittade ut över fälten, över blommorna, växthuset och allt det vackra som både vi och naturen skapat på den platsen under 10 år. Kommer ihåg sorgen över att lämna men någonstans en nyfikenhet över vad som väntade. Paulina var drivande till denna flytt. Till skogen. Jag var drivande till flytten till landet. Der var min tur att ge med mig och våga prova något annat. 

Senaste dagarna har vädret var riktigt skönt. Solen skiner och der blåser inte. Inte här, inne i skogen. Men uppe i topparna susar det och nedanför åsen hugger det tag i bilen när man kör. Det är den största och mest märkbara skillnaden vi har. Vi kan vara ute mer här i skogen eftersom blåsten inte förstår. På landet tittade vi ut över vidsträckta fält, Solen gassade mot fönsterna men så fort vi gick ut kom den isandd vind och förstörde allt. Den slipper vi här. Idag har barnen varit ute i bara tröjan. Kreativiteten kommer fram och lusten att skapa väcks till liv. Barnen har fixat med sina cyklar och gjort dom redo för vårens bromsspår i gruset. Noah ville sätta upp en fågelholk så det blev 3 och ett fågelbord till den ena där nötter, frukt och frön lades på för att locka småfåglar och kanske en och annan ekorre. Skogen sjuder av liv. Tidig morgon vibrerar skogen av alla fåglar som snackar. Igår mötte vi en stor vacker räv på morgonpromenaden. Allt är så nära och mer äkta. Naturen har skapat landskapet, inte människan. Trodde aldrig jag skulle älska detta så mycket som jag idag gör. Såret från landet har inte läkt, det hugger fortfarande till  när jag tittar på bilder eller åker förbi. Det får ta sin tid för utanför dörren är det vår och allting känns hoppfullt.