Första dagen på jullovet

Första dagen på jullovet idag och samtliga barn är hemma. Jag vaknade på jordens sämsta humör efter ännu en kväll med noll egentid och en natt med stök och bök. Tyvärr är det Ellen och Noah som får lida av mitt sura humör eftersom det är dom som testar mig konstant. Jag kände efter ett par timmar imorse att så här kan vi inte ha det. Det är JAG som väljer att vara sur och vresig. För ett par veckor sedan läste jag den bästa bok jag läst hittills i ämnet "personlig utveckling/andlighet". "Jag var död i 8 minuter och kom tillbaka med livets nycklar" heter den. Jag sträckläste den på två dagar. Det som påverkat mig mest från den boken var att enligt vad han fått med sig från "andra sidan" så är våra barn en spegel av oss. Barn gör inte som vi säger, barn gör som vi gör, har nog dom flesta hört. Inte nog med det, barn läser av oss telepatiskt och känner in vår energi. Är jag på dåligt humör läser mina barn av detta direkt, det vet jag redan för mitt dåliga humör smittar av sig som pesten på dom. Likaså dagar då jag har glatt humör, då når inte deras utbrott in, för den positiva energin står långt högre än den jag har när jag är sur och vresig och den låga energin matchar fint med barnens utbrott vilket gör att jag går igång på det och blir förbannad. Detta får mig att bli ännu mer medveten om hur viktigt det är att jag väljer mitt humör och mitt agerande mot barnen. Jag vill ju innerst inne inte vara en surkärring men något händer i en när man är sur, man blir som ett litet barn igen och tänker "jag tänker bannemej inte vara glad nu". Men jag försöker att inte skuldbelägga mig för det, jag är medveten om hur mitt humör och mitt agerande mot barnen påverkar både dom och mig och det känner jag är halva grejen, att jag ens är medveten. Jag har i mååånga år agerat och betett mig på sätt jag inte ens reflekterat över förrän flera år senare. Numera för jag en ständig dialog i mitt inre och i denna extremt påfrestande familjesituation med tre barn på tre år måste jag vara förlåtande mot mig själv och inse att jag gör mitt bästa utifrån förutsättningarna. Dock är det aldrig fel att reflektera över sig själv och sitt beteende ändå. Och det bästa är att det kommer ett nytt ögonblick varje sekund och då har jag en chans att göra om, göra rätt. (Vilket ordbajseri detta blev... ).

Dagens kaos. Det kliar i kroppen men jag har lärt mig att stänga av. Barnen får leva rövare bäst dom vill, städa kan man göra när dom sover, även om dom är otroligt bra på att hjälpa till att städa självmant innan läggning på kvällen. 

Så med det sagt fick jag nog av mig själv och satte i öronproppar för att sortera bort det värsta ljudet av utbrotten och syskonbråken och var medveten om varenda reaktion jag gav. Det är värsta är inte utbrotten i sig utan ljudnivån som skär i öronen och går in i varenda cell och skapar en enorm inre stress hos mig. Jag fick Alma att somna redan kl 8 och sedan la jag mig i soffan fortfarande lite muttrande men på betydligt lugnare humör. Då kom Ellen först och la sig hos mig och pratade om att hon ville åka till stora barnen. 3 veckors ledigt först, sen min kära dotter ska du äntligen få vara hos stora barnen! En liten parantes (Ellen gick sista dagen hos Isa igår och fick med sig bland annat en fantastisk bok som Isa gjort till henne med samlade minnen från sitt 1,5 år i Isas småbarnsgrupp. Jag grät och log omvartannat igår när jag tittade i den, lägger in lite bilder här nere) Så mysigt det var att hon kom självmant och la sig intill mig. Och sen kom Noah och la sig. Jag började berätta sagor, helt plockade ur intet. Väldigt torftiga enligt mig men barnen älskade det. En om Grodan Boll, en om en snigel, en om en stor traktor, tant lila och Bengt och en om troll som spelade boll. Dom satt som ljus och sa "igen mamma, igen!". Och sedan sa jag att jag frös och ville ha filtar, så dom bäddade ner mig i soffan. Vilken fantastisk lek, jag får ligga ner och dom får öva på omhändertagande. Det var en så mysig timme, den som Alma sov. Sen vaknade hon och stressen var ett faktum igen.

Noah är glad för att vara nära henne och är oftast alldeles för hårdhänt och Alma vill inte ha honom nära så hon skriker rakt ut och får panik när han ska kramas. Och då blir jag irriterad och försöker skydda Alma och surkärringen i mig har fått fäste igen. "Låt henne vara" är nog den mening som upprepas flest gånger här hemma nu.

Kl 11.15 sov alla barnen och jag kunde pusta ut. Hann få i mig mat och precis sätta mig här och skriva innan jag hörde Noah kl 12.. Suck! Det var den egentiden det. Tänkte att dom får roa sig en stund där uppe. Hörde "jag har bajsat mamma" och jag svarade "jag kommer strax Noah". Någon minut senare hör jag "jag har tagit av blöjan". Och jag rusar upp och hittar en naken Noah med en bajstolle i rumpan och en bajsig blöja i ena handen. Dubbelsuck på den. Ibland biter man sig själv i rumpan när man inte tar tag i problemet direkt.

Jag bad barnen leka med Kaplastavarna en stund så jag kunde skriva klart här tänkte jag. Och dricka upp mitt varma kaffe ifred. Men det låter som dom river ovanvåningen just nu och byrålådor och linneskåpsdörrarna smäller. Vill inte veta vad som väntar på mig där uppe när jag orkar ta mig ur soffan... Men jag känner mig något gladare nu i alla fall och Alma sover än, tack o lov!
Snart kommer mormor hit och ska passa Ellen och Alma ett par timmar. Jag ska åka till Tyringe med Noah, han ska till sin "magdoktor". Får berätta mer om det en annan gång :-) Nu ska jag ta tjuren vid hornen och se vad dom åstadkommit där uppe... Fortsättning följer!

Vilket fantastiskt minne Ellen kommer ha med sig från tiden hos Isa! Denna boken ska sparas i Ellens låda. Har en låda till varje barn där allt från förlossningsjournaler, journaler från MVC, ultraljudsbilder och diverse saker som kan vara av värde för dom i vuxen ålder ligger sparade.