8-9 månadersfasen

Vi har garanterat en liten Ellen som är i den typiska 8-9 månadersfasen. Herreminje vilken unge hon kan vara. Vi som är vana vid en solstråle har nu fått erfara hur det är att ha ett väldigt instabilt åskmoln till bebis. Föredrar solen faktiskt. Ganska så rejält. Mitt tålamod är inte gjort för att handskas med denna fasen. Önskar man kunde beställa mer tålamod. Hur får man bättre tålamod? Bara genom att "bita ihop" och inte bryta ihop? Låter lätt men är fantastiskt fruktansvärt svårt.
Hon har varit främmad ett bra tag nu och bryter ofta ihop när hon träffar folk hon inte sett på ett tag. Det räcker att det gått två veckor sedan hon såg människan sist så bryter hon ihop och tycker det är såå läskigt och vill bara till min famn. Är hon i min famn igen så kan hon skratta och vara glad mot människan igen. Niclas och jag funkar tack och lov lika bra än så länge. Hon har också börjat bli mer känslig. Gråter så fort hon trillar omkull, gråter när hon råkar slå till sig lite med en leksak. Har också en gång blivit tosig när vi tagit en leksak ifrån henne. Det har hon aldrig brytt sig om tidigare. Vi märker tydligt att hon håller på att utvecklas massor just nu.
En sak som gör henne överlycklig är när vi säger heeeej heeeej och vinkar. Då skiner hon upp som en sol och handen åker upp lite, precis som om hon ska börja vinka tillbaka. Läsa böcker är också en bra avledare när hon är sur och tvär. Hon älskar titt-ut-böcker där man ska vända på en flik. Får försöka leta upp fler sådana på Erikshjälpen.

Förresten, innan jag glömmer det. Vi var på BVC i fredags. Hon väger nu 6645 g och är 68 cm lång. 43 cm i huvudomfång.

Svårt att tro att denna söta människa kan vara så sur, gnällig och tvär. Tur att ETT leende kan få en att glömma flera timmars gnäll.

Niclas hade haft ett litet helvete här hemma senaste dygnet. Jag jobbade. Det var ljuvligt. Det bästa av allt var att jag fick sova en hel natt. 8.18 vaknade jag med ett ryck. En lång dusch och en låååång frukost i min ensamhet innan det var dags att plocka upp hon jag jobbar hos. Att jobba helg är både positivt och negativt. För att få mer tid med nära och kära som jobbar vardagar hade jag gärna skippat helgerna men rent jobbmässigt jobbar jag absolut hellre helg. Min brukare älskar sovmorgon och vill gärna sova till 11 när hon är ledig, ibland ännu längre om vi inte ska iväg någonstans. Jobbar jag vardagar är det upp kl 06 som gäller. Ni förstår nog varför jag hellre jobbar helg...
Åter till Niclas kaotiska dygn här hemma. Natten hade varit helt ok. Stök och gråt mellan 23-01.30, men sen sov Ellen till 06.30. Längsta sammanhängande sömnen på jag-vet-inte-när. Men sen hela dagen, tills jag kom hem vid 15-tiden hade hon gnällt, varit missnöjd, gråtit, hungrig men inte velat äta, trött men inte velat sova och Niclas var nästan i upplösningstillstånd när jag kom hem. Jag vet precis hur det känns. Det är det absolut jobbigaste med att vi jobbar så långa pass -att vara ensam i minst ett dygn med en missnöjd bebis. Då hade det varit skönt med lite avlastning efter 8 timmar. Men i gengäld har vi varandras hjälp många hela dagar istället.

Det verkar som hennes förkylning eller vad det nu har varit, är på väg bort i alla fall. Hon har varit feberfri i 5 dagar och snoret är nu genomskinligt istället för gult. Hosta gör hon dock som om hon rökt i 40 år. Ibland så pass att hon klöks och kräks. Vi beställde hem lite homeopatmedel som ska vara bra vid förkylning och vi har faktiskt märkt en förbättring sedan hon fick det. Polysan heter det och är i flytande form. Man tar 1-2 droppar i armväck och på bröstet och halsen - där huden är som tunnast och lättast kan ta upp det. Te kokt på timjan får hon varje dag. Det är bra mot hosta. Och silver i vattnet. Resten får hennes immunförsvar fixa.