Vi säljer
Jag är en väldigt ärlig och öppen person och ibland får jag verkligen tänka mig för vad jag säger. Min pappa lärde mig att ALLTID tala sanning och aldrig ljuga. Jag var rädd att bli skälld på om jag gjorde något jag inte fick eller råkade ta sönder något, men var jag alltid ärlig så blev pappa aldrig sur eller arg på mig vilket resulterade i att jag alltid vågade tala sanning, oavsett vad det gällde. Detta har gjort att jag även i vuxna livet alltid är ärlig. Jag kan knappt dra vita lögner i krissituationer. Jag får dåligt samvete om jag inte är 100% ärlig. Men ibland passar det sig inte att säga precis som det är. Exempelvis om jag ska söka nytt jobb och börjar med att nämna att vi planerar barn nr 2 inom en snar framtid. Då är jag inte så het på gröten längre. Så ibland får jag helt enkelt lära mig att undanhålla sanningen och inte berätta ALLT. även om jag ibland råkar nämna mer än jag borde. Det gäller även här på bloggen. Jag vill vara 100% öppen men eftersom detta trots allt är internet så kan man inte dela med sig av allt då vem som helst kan läsa. Det är en fin gräns att vara personlig men inte för privat.
Så det jag hade velat berätta för ett tag sen kan jag nu droppa. Vi har tagit beslutet att lägga ut vårt hus till försäljning. En del tycker nog vi är helt galna. Efter att ha totalrenoverat nästan hela huset så säljer vi... Ja det är kanske lite galet. Det var Niclas som började dra upp detta och jag var då helt emot och ville inte sälja. Jag mådde jättedåligt och hade ont i magen dygnet runt och låg och grubblade på nätterna i en vecka över hur vi skulle lösa detta. En vill sälja, en vill stanna kvar. Sen tog vi en promenad på nästan 3 timmar och promenaden började med att jag gick till "attack" när Niclas sa att han vill bo närmre stan. Jag ville absolut inte bo i stan. Efter att ha stött och blött detta slutade promenaden med att Niclas bokade en visning på ett hus inne i stan. Ett hus jag inte alls kunde tänka mig, men titta kan man alltid. Jag ville komma in i karusellen och få in känslan i att kolla andra hus. Detta huset kände även Niclas var helt fel även om det utseendemässigt var helt i vår stil. Men där var alldeles för mycket att göra och haken för min del var området och även att tvättstugan låg i källaren som man endast nådde genom en ingång utifrån huset. Så nej, detta släppte vi direkt.
Hur går våra tankar och hur kan jag ha ändrat mig så tvärt?
- Niclas har känt länge att han saknar det sociala och saknar det spontana med att bo i stan. Allt blir projekt när man bor som vi gör. Att åka och fika i 2 timmar eller åka till Ystad över natten kräver samma packning. Och det är lite tråkigt faktiskt.
- Vi saknar båda två att inte kunna cykla överallt. Man kan cykla härifrån också, men det tar ändå en timme in till stan, det är inget man gör "bara sådär".
- Sedan Ellen kom har vi båda börjat känna att det hade varit bekvämt att bo så hon kan springa mellan kompisar när hon blir äldre och även kunna ta sig till och från aktiviteter utan att vara beroende av att vi skjutsar henne.
- Vi vill inte vara beroende av två bilar, vilket vi kommer vara så fort Ellen börjar på dagis.
- Vi är trötta på att alltid gå samma rundor dag ut och dag in.
- Vi vill kunna gå överallt. Spontant kunna göra en avstickare från en promenad för att plinga på hos någon och inte behöva planera varenda träff.
Ja, det är dessa punkter vi diskuterat fram och tillbaka och kommit fram till att så som vårt liv ser ut just nu, som småbarnsföräldrar, passar det oss bättre att bo närmre stan. Jag älskar landet och jag älskar vårt hus, men jag kan nu också se fler fördelar med att bo i ett bostadsområde. Vi har börjat resonera annorlunda nu. Förut ville jag att detta hus skulle vara vårt enda hus och att vi skulle bo här resten av våra liv. Men ett boende är ett boende. Det är inget bindande. Man kan flytta om man inte trivs. Landet finns kvar om vi inte skulle gilla stan! Jag vill bo på landet igen, men jag tror det passar oss bäst när vi inte längre har barn som bor hemma och bor halva året i Spanien. Det är stor skillnad på att bo här nu med Ellen än när det bara var jag och Niclas. Hade vi inte fått Ellen så tror jag inte vi gått i dessa tankebanor. Inte än i alla fall.
Det är otroligt hur man kan vända så här... Framförallt jag som för 2 veckor sedan INTE ville sälja. Men nu känns det bra.
Så det jag hade velat berätta för ett tag sen kan jag nu droppa. Vi har tagit beslutet att lägga ut vårt hus till försäljning. En del tycker nog vi är helt galna. Efter att ha totalrenoverat nästan hela huset så säljer vi... Ja det är kanske lite galet. Det var Niclas som började dra upp detta och jag var då helt emot och ville inte sälja. Jag mådde jättedåligt och hade ont i magen dygnet runt och låg och grubblade på nätterna i en vecka över hur vi skulle lösa detta. En vill sälja, en vill stanna kvar. Sen tog vi en promenad på nästan 3 timmar och promenaden började med att jag gick till "attack" när Niclas sa att han vill bo närmre stan. Jag ville absolut inte bo i stan. Efter att ha stött och blött detta slutade promenaden med att Niclas bokade en visning på ett hus inne i stan. Ett hus jag inte alls kunde tänka mig, men titta kan man alltid. Jag ville komma in i karusellen och få in känslan i att kolla andra hus. Detta huset kände även Niclas var helt fel även om det utseendemässigt var helt i vår stil. Men där var alldeles för mycket att göra och haken för min del var området och även att tvättstugan låg i källaren som man endast nådde genom en ingång utifrån huset. Så nej, detta släppte vi direkt.
Vårt hus när vi köpte det i maj 2014
Hur går våra tankar och hur kan jag ha ändrat mig så tvärt?
- Niclas har känt länge att han saknar det sociala och saknar det spontana med att bo i stan. Allt blir projekt när man bor som vi gör. Att åka och fika i 2 timmar eller åka till Ystad över natten kräver samma packning. Och det är lite tråkigt faktiskt.
- Vi saknar båda två att inte kunna cykla överallt. Man kan cykla härifrån också, men det tar ändå en timme in till stan, det är inget man gör "bara sådär".
- Sedan Ellen kom har vi båda börjat känna att det hade varit bekvämt att bo så hon kan springa mellan kompisar när hon blir äldre och även kunna ta sig till och från aktiviteter utan att vara beroende av att vi skjutsar henne.
- Vi vill inte vara beroende av två bilar, vilket vi kommer vara så fort Ellen börjar på dagis.
- Vi är trötta på att alltid gå samma rundor dag ut och dag in.
- Vi vill kunna gå överallt. Spontant kunna göra en avstickare från en promenad för att plinga på hos någon och inte behöva planera varenda träff.
Ja, det är dessa punkter vi diskuterat fram och tillbaka och kommit fram till att så som vårt liv ser ut just nu, som småbarnsföräldrar, passar det oss bättre att bo närmre stan. Jag älskar landet och jag älskar vårt hus, men jag kan nu också se fler fördelar med att bo i ett bostadsområde. Vi har börjat resonera annorlunda nu. Förut ville jag att detta hus skulle vara vårt enda hus och att vi skulle bo här resten av våra liv. Men ett boende är ett boende. Det är inget bindande. Man kan flytta om man inte trivs. Landet finns kvar om vi inte skulle gilla stan! Jag vill bo på landet igen, men jag tror det passar oss bäst när vi inte längre har barn som bor hemma och bor halva året i Spanien. Det är stor skillnad på att bo här nu med Ellen än när det bara var jag och Niclas. Hade vi inte fått Ellen så tror jag inte vi gått i dessa tankebanor. Inte än i alla fall.
Det är otroligt hur man kan vända så här... Framförallt jag som för 2 veckor sedan INTE ville sälja. Men nu känns det bra.
Huset i maj 2016
Vi har haft en mäklare här och han var överraskad över att ett så här litet hus kan vara så välplanerat. Han sa att detta hus är lättsålt då många söker ett mindre hus på landet. Och vi säljer såklart bara om vi får rätt pris och skulle aldrig sälja bara för säljandets skull. Vi har inte bråttom. Men får vi rätt pris så säljer vi. Jag trodde det skulle kännas jobbigt att ha mäklaren här, men det gjorde det inte och det såg jag som ett tecken på att vi gör rätt val. Vi letar efter ett mindre hus alt parhus precis i början av stan, Ramlösa. Vi må vara väldigt ombytliga, men som vi båda sagt, vågar man inte, vinner man inte! Det kanske blir hur bra som helst. Vi kommer inte bli lyckligare - vi söker inte lycka, men vi tror att vi kommer få mer livskvalitet. Om det blir så får vi se. Så nu väntar en spännande höst!
Kommentarer
Skicka en kommentar