Jag är tjock hur jag än ser ut

Att jag har något slags problem med hur jag ser på mig själv har jag förstått sedan länge. Jag satt och kollade igenom bilder från 2013 för några dagar sedan och hittade denna bilden från när jag var i Spanien med Therese i augusti 2013. Ganska precis 3 år sedan.

Där och då kände jag mig tjock. Jag var jättemissnöjd med hur jag såg ut. Jag tyckte min mage var för putig och för stor. Idag blir jag förbannad på mig själv. HUR kunde jag se mig själv på det viset? Idag skulle jag mer än gärna ha tillbaka den kroppen. Jag är ju jättesmal! Varför spelar hjärnan spratt med mig? Hur smal jag än blir ser jag mig själv som "tjock". Eller är det helt enkelt att man aldrig är nöjd? Min målbild är kanske inte ens möjlig för mig att uppnå då jag inte dragit den lotten i genlotteriet?! Varför kan man inte vara nöjd fastän magen delas i två delar när man sitter ner? HUR många magar är fullständigt platta när man sitter ner? Varför är det så svårt att förstå?

Oavsett vad som är problemet hoppas jag att jag denna gången ska kunna se mig i spegeln och vara nöjd med hur jag ser ut när jag väl uppnått mitt mål. Vill inte säga att jag ska vara nöjd när jag uppnått 62 kg som är mitt mål just nu, för det har jag ingen aning om, men jag hoppas jag kan se mig själv med andra ögon när jag kommit en bit på vägen. Min kropp kanske aldrig blir sig lik med tanke på att Ellen bott i min mage i 9 månader. Men jag hoppas jag kommer vara nöjd med min kropp framöver. Jag är på god väg. Jag har nu gått ner 3,5 kg sedan jag tog tag i mitt liv i juli. Idag sa grannen till mig "Jag måste bara säga att du blivit jätteliten. Jag fick titta två gånger häromdagen om det verkligen var du!". Det gjorde min dag. Det är inte bara kläderna det märks på utan även någon som ser mig några gånger i veckan ser skillnad. Det är roligt!