BVC-besök och fundering över att gå emot strömmen

Igår var det BVC-besök igen. 6 veckor sedan sist. Lilla tussen väger nu 5380 g och är 62,5 cm lång. Huvudomfång 40,5 cm. 655 g upp på 6 veckor. Hon tar det lugnt men går upp och det är det jag bryr mig om. Kurvor hit och dit kan slänga sig i väggen. Hon följer sin egen just nu. Jag helammar fortfarande och vill amma ett tag till men kan tänka mig lite introducering av gröt. Lagom till Spanien om en månad vill jag ha bytt ut kvällsmålet till gröt. Sen börjar jag jobba lite smått från och med oktober så då får jag trappa ner amningen. Jag kommer pumpa ut på jobb så det finns bröstmjölk i frysen. Får vänja henne ännu mer vid flaska nu så det funkar utan problem när Niclas har henne själv.

Lite lite ångestladdat är det att jag ska börja jobba igen. Mest för att det då är slut på 100%ig mammaledighet. Jag tycker avslut är jobbiga. Anledningen att jag går in och jobbar är för att jag vill dra ut på mammaledigheten. Går jag in och börjar jobba ca 50% från och med oktober så kan jag jobba halvtid i ett halvår tills Niclas går på pappaledighet den 1 april och då går jag tillbaka och jobbar 82% igen. Jag vill inte gå från att vara mammaledig till 100% till att gå på min fulla tjänst direkt. Det hade gett större ångest, så detta upplägget passar mig bättre. Dessutom vet jag att dom nätter jag jobbar får jag sova ostört. Bara det är ju helt underbart. Det gäller att se det positivt.

Lilla älsklingen nu under sommaren när det var som allra varmast.

Tillbaka till BVC-besöket. Fick med mig en broschyr från Livsmedelsverket. Tycka vad man vill om den instansen. Jag är inget stort fan. Bara genom att ögna igenom och se ordet "margarin" i samband med mat till en bebis får mig att vilja slänga den. Och när AC igår sa att det finns gröt att köpa i affären från 4 månader. Min första tanke var bara NEJ NEJ NEJ. Misstänker att innehållsförteckningen inte är något jag gillar. Men jag sa ingenting, jag bara tackade och tog emot informationen. Och när jag körde hem funderade jag över detta. Jag känner mig besvärlig som inte vill göra som "alla andra". Jag känner att jag måste ursäkta mig för att jag inte vill att Ellen har vanlig silikonnapp med plast runt om. Att jag måste ursäkta mig för att jag valt nappflaskor i glas istället för plast, att jag inte vill använda våtservetter, inotyol och andra klassiska rumpkrämer, att vi inte kommer ge henne välling som "alla andra" barn får, att vi inte kommer ge henne färdig barnmat eller värma maten i micron, att vi valt tygblöjor istället för engångs, att jag vill ha henne på en Waldorfförskola mm. Men det jag vill komma fram till är att jag känner att jag är besvärlig och "krånglig", när det egentligen handlar om att jag vill ge Ellen så ren start i livet som det bara går. Jag har intresse för allt sånt här och har läst på massor om allt jag valt att ta ställning till. Och eftersom jag är påläst och vet "för mycket" är det svårt att ge efter. Jag kan inte smörja min bebis med en kräm jag vet innehåller allergiframkallande ämnen som kan ge henne utslag. Och att vaccinera henne när jag läst på vad vaccin kan göra med mitt barn går bara inte. Ibland är det jobbigt att vara så påläst för innerst inne vill jag bara rymma till en värld där det inte finns något skit alls. Jag VET att hon kommer få i sig dumma ämnen förr eller senare, men jag vill ha gjort mitt yttersta för att inte ha gett henne mer strunt än nödvändigt.

Och egentligen är det sjukt att jag känner mig besvärlig när jag vet att dom valen jag gör är för Ellens bästa. Men det är väl det här med att man inte vill vara den som sticker ut som en "besvärlig typ". Och det gör jag kanske inte. Men jag känner att mina val som för mig är så självklara, får andra att höja på ögonbrynen och kanske tänka "men snälla nån, ge dig". Eller kanske att "ja hon orkar hålla på nu när hon har ett barn sen kommer hon inse att det blir för jobbigt". Och egentligen, vad gör det att någon tänker så om mig? - INGENTING. Det är det jag stör mig på. VARFÖR BRYR JAG MIG????
Ett exempel var när jag var och fotograferade Ellen och hon bajsade ner sig. Fotografen tog fram en paket med ICA basic's våtservetter. Jag torkade henne motvilligt med dessa. Istället för att bara säga att jag gärna blöter upp mina pappersservetter istället. Idioti. Tror inte direkt att hon hade blivit stött eller tänkt "vilken besvärlig jäkel" om jag blött upp mina pappersservetter.

Ibland önskar jag att det vi gör var lika självklart som det som "alla andra" gör och inte den där familjen som sticker ut som "speciell". För i samhället som det ser ut just nu är vi den där klicken som inte vill göra som alla andra och det är absolut inget fel med det men jag kan ibland känna att det är jobbigt. Känner mig som en revolterande tonåring som SKA göra tvärtemot alla andra BARA FÖR ATT.

(Missförstå mig inte. Jag tycker ALLA föräldrar ska göra det dom tycker känns bäst. Vårt sätt är bäst för oss men kanske inte för andra. Andra kanske inte heller funderar över sina val så som jag gör, utan bara kör på ;-). Så mycket lättare det hade varit om jag varit likadan...)

Varför funderar jag över sånt här? Antagligen för att det finns en sorts osäkerhet inom mig. Att jag vill vara en som "alla tycker om"?! Jag vet faktiskt inte. Var bara tvungen att få det ur mig.