Det här med att amma

För mig har det gått som en dans att amma från det att Ellen tog sitt första tag. Jag tänkte inte på amningen alls under graviditeten och tänkte inte ens tanken att det kunde krångla eller vara svårt att få igång den. Tur var väl det för allt bara flöt på som det skulle. Dock kände jag mig bortglömd på BB. Även om Ellen hade rätt sugteknik och fick i sig mjölk och jag inte behövde tips och hjälp så hade det inte varit fel om dom frågat hur det gick. Mest för att jag ville känna mig sedd när jag var så sårbar och var mitt i det största som någonsin hänt mig. Lite vilsen kände jag mig eftersom jag inte hade Niclas där. Men men. Det gick bra ändå. Ellen föddes på måndagen och på onsdagen var vi på återbesök och då hade redan mjölken runnit till och det första "senapsbajset" hade kommit. Hon kämpade på så bra dom första dygnen. Jag är så tacksam att det gick så lätt i början och att Ellen var nöjd.

Sen kom ju det där med att amma offentligt eller inför andra. Många sitter och skyler och har filtar över, stoppar in bebisen under tröjan, går till ett rum där ingen är osv. Det är tråkigt att alla inte kan vara trygga med att amma fritt och strunta i alla andra. Jag har faktiskt inget problem överhuvudtaget med att amma bland folk. Det är snarare att jag skulle gå till ett annat rum eller ha en filt över av "respekt" för andra. Men finns det något mer naturligt än att mata sitt barn? Tror inte det faktiskt. Så då tänker jag inte skyla eller gömma mig. Att någon ser en bit av mitt bröst eller rentav ser min bröstvårta när jag matar mitt barn, det struntar jag fullständigt i. Vad är det att skämmas över? Vi är ju skapta till att mata våra barn genom våra bröst. Men det är samhället som gjort våra bröst så "hemlighetsfulla" och något vi ska dölja. Våga amma öppet! Strunta i idioter som tycker det är "äckligt" för det är det sista det är. Det är något av det finaste jag vet. Det ser så rogivande ut!

Jag trodde kanske jag skulle känna mig lite obekväm med att amma bland andra men är faktiskt överraskad över att jag känner mig så pass bekväm med det som jag gör. Jag skulle kunna amma mitt ute i ett köpcentrum utan problem. Men av bekvämlighetsskäl och för Ellens skull går jag till ett amningsrum. 

Det var precis som att hela den där "skämmas-över-min-kropp"-känslan försvann när jag fick henne. Innan kunde jag tycka att det var lite jobbigt att gå på gynundersökningar och var inte alls bekväm med det. Men att bli undersökt vaginalt x antal gånger under förlossningsförloppet av både barnmorska och studerande läkare och sedan ihopsydd gjorde att jag till slut kunde slappna av och nästan se det som lika naturligt som ett besök hos tandläkaren. Jo, faktiskt. Precis innan vi skulle bli utskrivna från BB ville barnmorskan kolla en sista gång "down there" för att jag sa att jag hade så fruktansvärt ont. Då blev jag undersökt av både barnmorskan och en studerande. Där och då kände jag "är det fler studerande som vill se, så bara titta". Att det blödde och var blod lite överallt struntade jag fullkomligt i.

Det är så befriande att känna så här. Att inte skämmas över sin kropp (sen att jag är obekväm med hur jag ser ut just nu är en annan femma).