Kroppsbekännelse
Jag är läser ungefär 17 bloggar (Ja, jag är lite galen) och en av dom är Camilla Läckbergs och Simon Skölds, "Stjärnfamiljen". Igår la hon upp ett inlägg som satte ord på precis samma känslor jag bär på. HÄR kan du läsa det. Hon skrev om känslan kring sin mammakropp och om förväntningarna att vara nöjd med sin kropp för att man burit på ett litet mirakel men att känna precis tvärtom. Att inte alls trivas i sin kropp och känna sig som en "dålig förebild".
Precis så känner jag. Jag har försökt tycka om det jag ser i spegeln men jag kan inte. Jag trivs inte alls i denna nya kropp med en mage som mest känns som en dallrig vattenballong. Mina kläder sitter inte bra utan trycker och spänner. Dom som passar. 98% passar inte. Det är inte konstigt att jag ser ut som jag gör eftersom jag födde barn för 5 veckor sedan och det är OKEJ att se ut så här. Men det hjälper inte mig att vara mer nöjd med min kropp för den sakens skull. Jag känner mig inte hemma i denna nya kroppshydda. Jag känner mig extremt obekväm.
Jag önskar att jag kunde säga att jag struntar i vad alla andra tycker, men det gör jag inte. Bara att jag tänkte när jag idag skulle på mitt första träningspass på Filborna att jag tar med mig Ellen bara för att folk ska förstå varför jag ser ut som jag gör, är lite galet. Så ska jag inte känna, jag vet. Speciellt inte när man går på ett mamma-barn-pass. Men det är den bittra sanningen.
Så vad gör man åt detta då? Att klaga och muttra hjälper inte och det finns inga genvägar, det ända sättet är att äta BRA mat och sätta igång med träningen och det är precis vad jag ska göra. Jag är motiverad till tusen. Bra mat äter vi till 90% men det är det där onyttiga som åker ner var-varannan dag som måste bort. Lite chips och lite glass här och där. Jag har inget direkt sötsug och jag kan lätt vara utan chips men äter det likförbannat ändå för att Niclas äter. Mörk choklad har vi som godkänd sötsak här hemma för att inte strypa åt helt. Jag kan inte tabort allt för då struntar jag i allt om jag väl faller dit en gång, så för mig funkar det bäst att ta ett steg i taget.
Och på träningsfronten ska jag ha som mål att komma iväg på dom två mamma-barn-passen som Filborna har varje vecka. Tisdagar och torsdagar. Idag var premiären och det kändes jättebra men Ellen var såklart vaken hela passet och bajsade ner sig totalt och ville amma och greja så det blev inte så fokuserad träning, men all träning är bättre än ingen. Imorgon gör jag premiär på IW igen. Kroppen känns jättebra så jag vill testa. Och då får jag lite egentid. Niclas har lovat mig att ta Ellen några kvällar i veckan så jag kan gå ut på en PW och få ännu mer egentid. Det är det lilla andrummet som gör skillnad för min del.
Nu vill jag tillägga att jag inte är ute efter några "Men du är fin som du är", "Du är inte tjock, hur kan du känna så?" osv. JAG känner mig obekväm och inte alls bekväm med hur jag ser ut och det räcker för mig. Det hjälper inte att få höra komplimanger när man inte är nöjd själv. Tyvärr.
Så här ser jag ut idag. Jag tänkte köra på Camillas spår och lägga upp en bild om en månad igen för att se om det skett någon förändring. Jag tillägger än en gång att jag INTE kommer banta. Jag ammar och behöver näringsrik mat och det är där fokuset ska ligga. Jag ska hitta en hållbar livsstil och få in träningen som en del av vardagen igen. Det är mitt mål!
Precis så känner jag. Jag har försökt tycka om det jag ser i spegeln men jag kan inte. Jag trivs inte alls i denna nya kropp med en mage som mest känns som en dallrig vattenballong. Mina kläder sitter inte bra utan trycker och spänner. Dom som passar. 98% passar inte. Det är inte konstigt att jag ser ut som jag gör eftersom jag födde barn för 5 veckor sedan och det är OKEJ att se ut så här. Men det hjälper inte mig att vara mer nöjd med min kropp för den sakens skull. Jag känner mig inte hemma i denna nya kroppshydda. Jag känner mig extremt obekväm.
Jag önskar att jag kunde säga att jag struntar i vad alla andra tycker, men det gör jag inte. Bara att jag tänkte när jag idag skulle på mitt första träningspass på Filborna att jag tar med mig Ellen bara för att folk ska förstå varför jag ser ut som jag gör, är lite galet. Så ska jag inte känna, jag vet. Speciellt inte när man går på ett mamma-barn-pass. Men det är den bittra sanningen.
Så vad gör man åt detta då? Att klaga och muttra hjälper inte och det finns inga genvägar, det ända sättet är att äta BRA mat och sätta igång med träningen och det är precis vad jag ska göra. Jag är motiverad till tusen. Bra mat äter vi till 90% men det är det där onyttiga som åker ner var-varannan dag som måste bort. Lite chips och lite glass här och där. Jag har inget direkt sötsug och jag kan lätt vara utan chips men äter det likförbannat ändå för att Niclas äter. Mörk choklad har vi som godkänd sötsak här hemma för att inte strypa åt helt. Jag kan inte tabort allt för då struntar jag i allt om jag väl faller dit en gång, så för mig funkar det bäst att ta ett steg i taget.
Och på träningsfronten ska jag ha som mål att komma iväg på dom två mamma-barn-passen som Filborna har varje vecka. Tisdagar och torsdagar. Idag var premiären och det kändes jättebra men Ellen var såklart vaken hela passet och bajsade ner sig totalt och ville amma och greja så det blev inte så fokuserad träning, men all träning är bättre än ingen. Imorgon gör jag premiär på IW igen. Kroppen känns jättebra så jag vill testa. Och då får jag lite egentid. Niclas har lovat mig att ta Ellen några kvällar i veckan så jag kan gå ut på en PW och få ännu mer egentid. Det är det lilla andrummet som gör skillnad för min del.
Nu vill jag tillägga att jag inte är ute efter några "Men du är fin som du är", "Du är inte tjock, hur kan du känna så?" osv. JAG känner mig obekväm och inte alls bekväm med hur jag ser ut och det räcker för mig. Det hjälper inte att få höra komplimanger när man inte är nöjd själv. Tyvärr.
Kommentarer
Skicka en kommentar