Hur känns det att vara mamma?
Nu har jag hunnit landa i det nya livet som mamma. Eller det gjorde jag nog för "länge sedan". Änsålänge kan jag säga att jag tycker det är lättare än vad många säger. Man har hört både det ena och det andra. Såsom "Du kommer inte få duscha ifred på flera år", "Du kan glömma att bajsa ostört", "Egentid? Det kan du glömma dom närmsta åren", "Man har inte tid till någonting mer än ta hand om bebisen" och jada jada jada. Jag har då både fått bajsa och duscha ifred många gånger. 99/100 gånger faktiskt (vet bara en gång jag duschade och fick vagga vagnen med en arm samtidigt). Och även hunnit få egentid flera gånger efter bara 6 veckor. Jag tycker många har spätt på det som att spädbarnstiden är sååå jobbig. Jag tycker inte att den är särskilt jobbig. Visst är det stundtals frustrerande när man inte får sova och man vaggar, gungar och vandrar fram och tillbaka för att få en skrikande bebis nöjd men ingenting hjälper. Men det är ju en del av konceptet. En bebis är inte alltid sådär nöjd, glad och gullig. Allt beror kanske på vad man går in med förväntningar på föräldraskapet?
Niclas och jag hade ett väldigt lugnt liv innan Ellen kom och har inte behövt göra avkall på något vi tidigare gjort för att vi fått barn. Vi lever på precis som vi gjort innan men har inkluderat Ellen i livet också. Det var vi noga med. Vi ville inte behöva ta bort något utan vill Niclas träna eller åka iväg själv någonstans så får han absolut det. Likaså gäller för mig. Vi avlastar varandra otroligt bra och är ett bra team. Redan. Det är A och O för att få det att fungera, är jag övertygad om. Ellen är lika mycket min som Niclas. Det enda bara jag kan göra som inte Niclas kan är att amma. Resten kan vi göra lika bra båda två. Det är viktigt att släppa in varandra. Att man som mamma släpper in pappan och vågar be om hjälp. Jag vill att Niclas ska vara delaktig och Ellen ska känna lika stor trygghet hos honom som hos mig. Just nu vinner väl jag lite på grund av amningen och bröstet är ofta en tröst när inget annat funkar. Det har automatiskt blivit den senaste tiden att Niclas gör mer här hemma. Han tar oftast städningen och lagar all mat. Jag tar Ellen. Men ibland vill jag få armarna fria så Niclas får ta Ellen och jag får städa och tvätta lite. Överlag tycker jag vi har en bra fördelning här hemma. Det går liksom av bara farten. Vi har inte gjort upp någon plan.
Vi har haft djur i x antal år och är vana vid att inte kunna åka iväg och hitta på saker hur som helst utan att planera och se till att djuren inte är ensamma för länge osv. Så för oss har inte omställningen med att bli "bunden" blivit särskilt stor faktiskt. Ellen kan vi ju ta med oss överallt och det underlättar. Djuren kan vi inte ta med oss. På så sätt är det lättare med barn men djuren är självgående och kräver inte i närheten av lika mycket som ett barn. Men det är för- och nackdelar med allt.
Den enda gången jag tyckt det varit riktigt jobbigt att vara mamma hittills är när Ellen stökar på nätterna och jag inte får mer än MAX 2 timmars sömn på raken. När natten varit stökig och jag vid 06 inte sovit mer än 2 timmar i sträck är jag helt slut och vill bara kasta in handduken. Igår hade jag en sådan morgon. Kl 06 sa jag till Niclas att han fick ta över. Men får jag sen bara lite mer sömn medan han tar henne så kan jag absolut klara av dagen. Och jag vet ju att detta är övergående. Det kommer inte alltid vara så här. Jag kommer få sova längre stunder. Det är väl det som gör att man orkar. Jag ser framåt när det är jobbigt. Och Niclas stöttar mig till 100%. Han vill hellre att jag sover medan Ellen sover än att jag ska fixa och greja med allt annat (som jag vill passa på att göra medan hon sover). Det uppskattar jag enormt. Han är en klippa!
Jag har nog ännu inte upplevt den där vågen av kärlek som sköljer över en när man ser sitt barn. Jag älskar henne, det gör jag absolut, men den där känslan som många beskriver, att det liksom gör ONT så mycket man älskar. Den har jag nog inte känt än. Men jag antar att det är något som växer fram. Något som däremot värmer mitt hjärta är att se Niclas och Ellen ihop. Att se deras 'connection', när Ellen ler mot honom och han gullar och pratar, då blir jag alldeles varm i kroppen. Bara att skriva detta gör att tårarna rinner. Amningshormoner ;-)
Så sammanfattningsvis kan jag säga att jag tycker att det är väldigt roligt att vara mamma även om man det mest handlar om att göra Ellen nöjd, ge trygghet och närhet och lära känna henne just nu.
Till dom som ännu inte har barn men kanske väntar, vill ha eller försöker bli gravida kan jag bara säga - det blir vad man gör det till. Tar man det som det kommer, samarbetar med sin partner och ger varandra tid på varsitt håll utan bebisen (det kan räcka med att få åka och handla ifred), tar en dag i taget när nätterna är tuffa, vilar när bebisen sover så kommer det gå galant! Lyssna inte på dom som säger att det är SÅ jobbigt. Det är deras verklighet, det behöver inte bli din. Det blir vad du gör det till. Gör det inte svårare än vad det är :-)
6 dagar gammal
Niclas och jag hade ett väldigt lugnt liv innan Ellen kom och har inte behövt göra avkall på något vi tidigare gjort för att vi fått barn. Vi lever på precis som vi gjort innan men har inkluderat Ellen i livet också. Det var vi noga med. Vi ville inte behöva ta bort något utan vill Niclas träna eller åka iväg själv någonstans så får han absolut det. Likaså gäller för mig. Vi avlastar varandra otroligt bra och är ett bra team. Redan. Det är A och O för att få det att fungera, är jag övertygad om. Ellen är lika mycket min som Niclas. Det enda bara jag kan göra som inte Niclas kan är att amma. Resten kan vi göra lika bra båda två. Det är viktigt att släppa in varandra. Att man som mamma släpper in pappan och vågar be om hjälp. Jag vill att Niclas ska vara delaktig och Ellen ska känna lika stor trygghet hos honom som hos mig. Just nu vinner väl jag lite på grund av amningen och bröstet är ofta en tröst när inget annat funkar. Det har automatiskt blivit den senaste tiden att Niclas gör mer här hemma. Han tar oftast städningen och lagar all mat. Jag tar Ellen. Men ibland vill jag få armarna fria så Niclas får ta Ellen och jag får städa och tvätta lite. Överlag tycker jag vi har en bra fördelning här hemma. Det går liksom av bara farten. Vi har inte gjort upp någon plan.
Vi har haft djur i x antal år och är vana vid att inte kunna åka iväg och hitta på saker hur som helst utan att planera och se till att djuren inte är ensamma för länge osv. Så för oss har inte omställningen med att bli "bunden" blivit särskilt stor faktiskt. Ellen kan vi ju ta med oss överallt och det underlättar. Djuren kan vi inte ta med oss. På så sätt är det lättare med barn men djuren är självgående och kräver inte i närheten av lika mycket som ett barn. Men det är för- och nackdelar med allt.
Den enda gången jag tyckt det varit riktigt jobbigt att vara mamma hittills är när Ellen stökar på nätterna och jag inte får mer än MAX 2 timmars sömn på raken. När natten varit stökig och jag vid 06 inte sovit mer än 2 timmar i sträck är jag helt slut och vill bara kasta in handduken. Igår hade jag en sådan morgon. Kl 06 sa jag till Niclas att han fick ta över. Men får jag sen bara lite mer sömn medan han tar henne så kan jag absolut klara av dagen. Och jag vet ju att detta är övergående. Det kommer inte alltid vara så här. Jag kommer få sova längre stunder. Det är väl det som gör att man orkar. Jag ser framåt när det är jobbigt. Och Niclas stöttar mig till 100%. Han vill hellre att jag sover medan Ellen sover än att jag ska fixa och greja med allt annat (som jag vill passa på att göra medan hon sover). Det uppskattar jag enormt. Han är en klippa!
Jag har nog ännu inte upplevt den där vågen av kärlek som sköljer över en när man ser sitt barn. Jag älskar henne, det gör jag absolut, men den där känslan som många beskriver, att det liksom gör ONT så mycket man älskar. Den har jag nog inte känt än. Men jag antar att det är något som växer fram. Något som däremot värmer mitt hjärta är att se Niclas och Ellen ihop. Att se deras 'connection', när Ellen ler mot honom och han gullar och pratar, då blir jag alldeles varm i kroppen. Bara att skriva detta gör att tårarna rinner. Amningshormoner ;-)
Det finaste jag vet
Så sammanfattningsvis kan jag säga att jag tycker att det är väldigt roligt att vara mamma även om man det mest handlar om att göra Ellen nöjd, ge trygghet och närhet och lära känna henne just nu.
Till dom som ännu inte har barn men kanske väntar, vill ha eller försöker bli gravida kan jag bara säga - det blir vad man gör det till. Tar man det som det kommer, samarbetar med sin partner och ger varandra tid på varsitt håll utan bebisen (det kan räcka med att få åka och handla ifred), tar en dag i taget när nätterna är tuffa, vilar när bebisen sover så kommer det gå galant! Lyssna inte på dom som säger att det är SÅ jobbigt. Det är deras verklighet, det behöver inte bli din. Det blir vad du gör det till. Gör det inte svårare än vad det är :-)
Kommentarer
Skicka en kommentar