Kaossommar

Nu kan man nästan räkna med att denna sommaren gått mot sitt slut. Den mest prövande och mentalt tuffa sommaren jag hittills gått igenom i mitt liv. Jag har tyvärr inte njutit direkt av den, dels av den extrema värmen men också för att varje dag jag varit ensam med barnen varit en kamp. Jag kommer ihåg en dag denna sommaren där det var uppriktigt roligt att vara hemma med barnen. Där dagen till 95% bestod av nöjdhet, skratt och belåtenhet. Resterande dagar har varit en kamp och en enorm påfrestning på psyket där 85% av dagen bara varit allmänt jobbig. Ellen har definitivt kommit in i en utvecklingsfas där hon testar gränser, hon är ett känslopaket med alla känslor nära tillhands och det vänder på en nanosekund. Jag har nu förstått vad det folk kallar trots är. På riktigt. Det ihop med en fullkomligt galen nästan-ett-åring som är överallt och ingenstans och river ner allt. Vi lever i ett hem utan själ för tillfället. Böcker är borta, lyktor på golven och stora blommor har fått lämna. Man ska njuta av att kunna vara hemma med sina barn, men jag har tyvärr inte kunnat göra det, hur mycket jag än försökt.

Att vara hemma med barnen har varit fantastiskt fram tills vi kom hem från Spanien, efter det har det ärligt talat inte varit roligt. Jag sörjer lite att jag känner som jag gör, men i den situation vi varit i med barnen är det inte konstigt. Det har varit semester dom dagar jag varit på jobbet. Så skönt det varit. Men jag saknar dom när jag jobbat kväll och inte träffar dom förrän morgonen efter. Jag känner dock att jag är färdig med att vara hemma med dom på heltid. Jag kan inte sysselsätta dom båda en hel dag och känna att jag gjort ett bra jobb som mamma när dom somnar på kvällen. Jag känner mig faktiskt otillräcklig även om barn i denna åldern inte kräver aktiviteter av olika slag. Men bara att hålla ihop och få allt att flyta på egen hand utan att barnen nästan slår ihjäl varandra eller skriker hål i öronen på en verkar vara snudd på omöjligt. I alla fall som det sett ut dom senaste två månaderna. Som tur är ändras sånt här ganska snabbt och det kanske fungerar hur bra som helst om några veckor igen. Men jag kan inte sticka under stol med att det är en fröjd att ha Ellen på dagis 3 dagar i veckan, både för henne men också för mig som några timmar om dagen då bara har Noah att lägga fokus på. Dagarna hon varit på dagis är hon mer harmonisk på eftermiddagen så det gör henne så gott att få byta miljö och leka med andra barn.

Så ser dom så goa och tillfreds ut här! Ibland kommer ljusglimtar i vardagen och dom stoppar jag in i hjärtat och försöker ta fram när det är som jobbigast.

Så denna hösten är mer än välkommen! Niclas har gått ner på 75% och jag kommer försöka jobba så mycket jag kan samtidigt som vi ska försöka dra igång företaget. Just nu har det inte funnits tid att ta emot klienter mer än ett par i veckan så vi hoppas denna hösten kommer ge lite mer utrymme åt vårt eget. Det är ju det vi vill fokusera på och helst lägga vår tid på framför våra andra arbeten. Men man ska kunna försörja sig också.