Blir man någonsin nöjd?
Landar man någonsin i någon slags nöjdhet med livet? Där man känner att hjulspåren man går i skulle kunna vara för evigt utan att man skulle tröttna?
Jag har själv aldrig upplevt den känslan. Jag fick en smak av den i Spanien. Jag har aldrig trivts så bra med mitt liv som jag gjorde då, men jag hade nog tröttnat i längden om jag bara skulle ha ett sådant vardagsliv år efter år. Jag kräver mer stimuli än så. Men jag hade utan tvekan kunnat ha det så betydligt längre än tiden vi var där, jag var inte riktigt färdig kände jag. Den livsstilen och ett arbete som zonterapeut på mina villkor hade jag nog kunnat trivas med till 99% i alla fall.
Nu har det snart gått 5 månader sedan vi kom hem och nu börjar det rycka i mina äventyrsnerver igen. Jag inser att jag är en person som aldrig kommer klara av ett liv där livet går sin gilla gång och mest består av mellanmjölk. Jag behöver utmaningar, toppar, dalar även om dalarna är hemska där och då. Jag tröttnar fort om livet blir för rakt. Det klassiska 5:2- livet (jobba 5 dagar, ledig 2) är jag tveksam till om jag hade trivts med. Speciellt inte som anställd där jag varit tvungen att vara på plats på arbetet 40 timmar i veckan. Jag har testat det en sommar och det var fruktansvärt. Dock vet jag inte hur det känts om jag haft ett jobb jag älskat. Jag tror ändå det optimala för mig är att bestämma över min egen tid. Jag gillar inte att bli stöpt i en viss form, jag vill ha frihet att utvecklas fritt och det är svårt som anställd.
Jag vet egentligen inte vad jag vill med detta inlägget mer än att det gnagt inom mig ett tag varför jag aldrig är "nöjd" då jag hela tiden strävar efter mer. Jag vill vidare. Förändring är det bästa jag vet samtidigt som det skrämmer mig. I arbetslivet har jag inga problem med förändring, det är snarare något jag behöver för att trivas. I privatlivet har jag svårare för förändring. Att flytta tycker jag är skitjobbigt, rent ut sagt. Jag har en inre dröm om att bo på samma ställe under hela barnens uppväxt, men någonstans inser jag att jag är en person som älskar att utforska nya platser så jag vet inte om jag varit tillfreds med att bo i samma hus i 20 år samtidigt som jag får ont i magen av tanken på att släppa det. Att hyra ut huset i perioder samtidigt som jag får utforska andra platser är det absolut mest optimala. På så vis kan jag både ha kakan och äta den.
Jag trodde att min sån här sida skulle stillas med åren men jag börjar inse att det är något jag kommer få leva med. Jag tror och hoppas att utbildning och nya kunskaper samt möten med olika sorters människor kan lugna mitt begär efter att ständigt ha nya utmaningar. Det enda jag önskar är att jag gått i skolan varje dag nästan då jag älskar det jag just nu får lära mig. Jag vill veta mer nu nu nu.
Jag vet inte om det är tur i det hela att Niclas är en exakt kopia av mig när det gäller detta eller om det är en nackdel. Vi driver varandra och får nya infall som vi snöar in på. Det är tur vi inte fullföljer allt, då hade vårt liv varit helt galet. Många gånger räcker det med att drömma och leva ut drömmen lite halvt i tanken och på planeringsnivå, utan att fullfölja den. Nu har vi dessutom två barn som får oss att bromsa eftersom vi inte kan fara och flyga som vi vill. Vi har även dagis att ta hänsyn till så det är inte lika lätt längre att bara sticka och dra.
Vi har sett en serie på SVTplay som heter "Tid att leva" som jag rekommenderar starkt! Den handlar om en familj som haft en längtan om ett sabbatsår för att få tid för varandra och barnen (typ 2,5 år och 4 år gamla) till 100%. Dom köpte en stuga i Lofoten som var ca 30 kvm. Ingen el och inget vatten. 5 km till närmsta granne och inga vägar i närheten. Helt öde med andra ord, men nära till havet. I 1 år skulle dom leva där och vara självförsörjande bortsett från torrvaror dom bunkrat upp med för att klara 1 år utan att handla. Otroligt inspirerande och jag kände direkt att jag ville göra något liknande. Jag tror dock att jag efter 1 år där och efter att ha landat hemma i några månader hade längtat efter nästa utmaning. Jag trodde mitt begär av äventyr skulle svalna efter Spanienäventyret, men nej, det har bara triggat det.
Vi kan nog upplevas som rotlösa och rastlösa för dom som inte alls kan känna igen sig i vår äventyrliga sida. Och det är mycket möjligt att vi är det. Fördelen är dock att vårt liv sällan är tråkigt att leva i längre perioder då vi inte klarar av att vara kvar i hjulspår vi inte trivs i. Har ni inte läst om livsvägar kan jag rekommendera er att googla fram er livsväg för att få mer förståelse för hur ni är som personer. Det må låta hokuspokus men det stämmer in skrämmande mycket på oss i alla fall. Vi har livsväg 5 båda två. Ni får fram er livsväg genom att plussa ihop siffrorna från ert födelsedatum. Mitt blir exempelvis 1+9+9+1+0+8+2+2 = 32 = 3+2 = 5. Slutsiffran ska bli mellan 1-9. Lite som horoskop fast inom numerologin.
Någon som känner igen sig eller är vi unika i detta äventyrstörstande beteende!?
Jag har själv aldrig upplevt den känslan. Jag fick en smak av den i Spanien. Jag har aldrig trivts så bra med mitt liv som jag gjorde då, men jag hade nog tröttnat i längden om jag bara skulle ha ett sådant vardagsliv år efter år. Jag kräver mer stimuli än så. Men jag hade utan tvekan kunnat ha det så betydligt längre än tiden vi var där, jag var inte riktigt färdig kände jag. Den livsstilen och ett arbete som zonterapeut på mina villkor hade jag nog kunnat trivas med till 99% i alla fall.
Nu har det snart gått 5 månader sedan vi kom hem och nu börjar det rycka i mina äventyrsnerver igen. Jag inser att jag är en person som aldrig kommer klara av ett liv där livet går sin gilla gång och mest består av mellanmjölk. Jag behöver utmaningar, toppar, dalar även om dalarna är hemska där och då. Jag tröttnar fort om livet blir för rakt. Det klassiska 5:2- livet (jobba 5 dagar, ledig 2) är jag tveksam till om jag hade trivts med. Speciellt inte som anställd där jag varit tvungen att vara på plats på arbetet 40 timmar i veckan. Jag har testat det en sommar och det var fruktansvärt. Dock vet jag inte hur det känts om jag haft ett jobb jag älskat. Jag tror ändå det optimala för mig är att bestämma över min egen tid. Jag gillar inte att bli stöpt i en viss form, jag vill ha frihet att utvecklas fritt och det är svårt som anställd.
Jag vet egentligen inte vad jag vill med detta inlägget mer än att det gnagt inom mig ett tag varför jag aldrig är "nöjd" då jag hela tiden strävar efter mer. Jag vill vidare. Förändring är det bästa jag vet samtidigt som det skrämmer mig. I arbetslivet har jag inga problem med förändring, det är snarare något jag behöver för att trivas. I privatlivet har jag svårare för förändring. Att flytta tycker jag är skitjobbigt, rent ut sagt. Jag har en inre dröm om att bo på samma ställe under hela barnens uppväxt, men någonstans inser jag att jag är en person som älskar att utforska nya platser så jag vet inte om jag varit tillfreds med att bo i samma hus i 20 år samtidigt som jag får ont i magen av tanken på att släppa det. Att hyra ut huset i perioder samtidigt som jag får utforska andra platser är det absolut mest optimala. På så vis kan jag både ha kakan och äta den.
Jag trodde att min sån här sida skulle stillas med åren men jag börjar inse att det är något jag kommer få leva med. Jag tror och hoppas att utbildning och nya kunskaper samt möten med olika sorters människor kan lugna mitt begär efter att ständigt ha nya utmaningar. Det enda jag önskar är att jag gått i skolan varje dag nästan då jag älskar det jag just nu får lära mig. Jag vill veta mer nu nu nu.
Jag vet inte om det är tur i det hela att Niclas är en exakt kopia av mig när det gäller detta eller om det är en nackdel. Vi driver varandra och får nya infall som vi snöar in på. Det är tur vi inte fullföljer allt, då hade vårt liv varit helt galet. Många gånger räcker det med att drömma och leva ut drömmen lite halvt i tanken och på planeringsnivå, utan att fullfölja den. Nu har vi dessutom två barn som får oss att bromsa eftersom vi inte kan fara och flyga som vi vill. Vi har även dagis att ta hänsyn till så det är inte lika lätt längre att bara sticka och dra.
Vi har sett en serie på SVTplay som heter "Tid att leva" som jag rekommenderar starkt! Den handlar om en familj som haft en längtan om ett sabbatsår för att få tid för varandra och barnen (typ 2,5 år och 4 år gamla) till 100%. Dom köpte en stuga i Lofoten som var ca 30 kvm. Ingen el och inget vatten. 5 km till närmsta granne och inga vägar i närheten. Helt öde med andra ord, men nära till havet. I 1 år skulle dom leva där och vara självförsörjande bortsett från torrvaror dom bunkrat upp med för att klara 1 år utan att handla. Otroligt inspirerande och jag kände direkt att jag ville göra något liknande. Jag tror dock att jag efter 1 år där och efter att ha landat hemma i några månader hade längtat efter nästa utmaning. Jag trodde mitt begär av äventyr skulle svalna efter Spanienäventyret, men nej, det har bara triggat det.
Vi kan nog upplevas som rotlösa och rastlösa för dom som inte alls kan känna igen sig i vår äventyrliga sida. Och det är mycket möjligt att vi är det. Fördelen är dock att vårt liv sällan är tråkigt att leva i längre perioder då vi inte klarar av att vara kvar i hjulspår vi inte trivs i. Har ni inte läst om livsvägar kan jag rekommendera er att googla fram er livsväg för att få mer förståelse för hur ni är som personer. Det må låta hokuspokus men det stämmer in skrämmande mycket på oss i alla fall. Vi har livsväg 5 båda två. Ni får fram er livsväg genom att plussa ihop siffrorna från ert födelsedatum. Mitt blir exempelvis 1+9+9+1+0+8+2+2 = 32 = 3+2 = 5. Slutsiffran ska bli mellan 1-9. Lite som horoskop fast inom numerologin.
Någon som känner igen sig eller är vi unika i detta äventyrstörstande beteende!?
Kommentarer
Skicka en kommentar