Ellen ska bli storasyster!
Det ekar här inne. Här har ni förklaringen....
Återigen blev jag gravid på andra försöket så jag kan dra slutsatsen att jag inte har svårt för att bli gravid, vilket jag är evigt tacksam för! Var rädd att det skulle ta tid denna gången... Åter till mina blandade känslor. Jag visste innerst inne att jag var gravid för runt ägglossning kände jag hur det högg i äggstockarna och jag kände på riktigt att det hände något. Nu i efterhand förstår jag att det var befruktningen. Jag ville inte tro på att jag var gravid. Det var en läskig tanke även om vi försökte aktivt. Men efter några dagar var jag jätteglad och nu är jag överlycklig över denna lilla sak som jag ruvar på.
Anledningen att här varit tyst är att jag inte velat släppa denna nyheten förrän vi är på den säkrare sidan, vilket egentligen är om en vecka. Men eftersom allt såg fint ut på ultraljudet så släpper jag nyheten idag. Dessutom planerar vi vårt största äventyr hittills och det hör ihop med föräldraledigheten med bebben så därför har jag inte kunnat släppa den nyheten heller. Har känt att jag knappt haft något att skriva om samt att jag mått ganska knepigt hittills.
Det är ingen dans på rosor att vara gravid med en bebis här hemma. Fy alltså. Inga spyor hittills tack och lov. Men EXTREM trötthet. Den är förlamande. Jag har tagit varenda chans till att sova = sovit när Ellen sovit = ingen egentid under dagarna längre = känt mig kvävd. Men sömn har varit nr 1 att prioritera för att jag ens ska fixa dagarna. Dygnen Niclas har jobbat har varit riktigt tuffa, men jag har överlevt och det är ju det viktigaste. Jag har yrsel precis som med Ellen. Den var allra värst för någon månad sedan, men igår kom den tillbaka på bussen när jag jobbade. Det var mitt största problem under graviditeten med Ellen, jag kunde inte åka kollektivt inom jobbet då jag höll på att svimma om jag var tvungen att stå upp, så jag fick köra bil. Denna gången verkar jag ha samma problem. Fick nästan panik igår när jag kände att jag började kallsvettas, det flimrade för ögonen och jag började känna mig yr. Proppfull buss och två hållplatser kvar. Jag höll ut men det var obehagligt. Undra hur det ska arta sig när det redan är så här... Återstår att se! Annars mår jag bra! Inga känningar i kroppen. Kan gå som vanligt. Träningen har legat på is ett tag då jag inte haft orken men på måndag har jag bokat yoga. Känner att kroppen skriker efter träning. Jag börjar förfalla sakta men säkert så jag behöver verkligen komma igång igen!
Vi ska bli 7! Nä, det är en och samma bebis på alla bilderna så vi blir bara 4! Fullt tillräckligt faktiskt. Jag var livrädd att där skulle vara två. Vi hade överlevt det också men då jag är fast besluten om att jag bara vill ha två barn blev jag överlycklig när bebben låg ensam i bassängen. Den 8 september är denna lilla människa beräknad att titta ut. Detta innebär att Ellen och bebbe kommer bli pseudotvillingar. 17 månader mellan. Exakt samma som Blondinbella har mellan sina (gissa om jag googlat efter hur hon tyckte det var i början som nybliven tvåbarnsmamma till så små barn....)
Detta har jag ruvat på sedan dagen innan nyår. Vi avslutade 2016 med ett positivt graviditetstest. Inte illa! Det var dock blandade känslor till en början. När Ellen föddes var jag säker på att jag ville ha 2-3 år mellan barnen medan Niclas ville sätta igång direkt. Aldrig i livet, kände jag. Jag skulle överleva psykiskt också. Vi har inte skyddat oss sedan Ellen föddes men jag har använt Natural Cycles. Man mäter sin temperatur under tungan varje morgon och registrerar värdet i en app som sen visar på var i menscykeln man befinner sig, om man är fertil eller inte. Till en början använde vi detta som preventivmedel, men när vi bestämde oss (läs Niclas lyckats bearbeta mig till att vilja ha täta barn) för att sätta igång bebisfabriken igen ändrade jag i appen till "Plan". Då hjälpte den mig att hitta mina mest fertila dagar. Samma månad som appen hittade min ägglossning, blev jag gravid. Enligt ultraljudet stämde appens dag för ägglossning. Så den är verkligen tillförlitlig.
Återigen blev jag gravid på andra försöket så jag kan dra slutsatsen att jag inte har svårt för att bli gravid, vilket jag är evigt tacksam för! Var rädd att det skulle ta tid denna gången... Åter till mina blandade känslor. Jag visste innerst inne att jag var gravid för runt ägglossning kände jag hur det högg i äggstockarna och jag kände på riktigt att det hände något. Nu i efterhand förstår jag att det var befruktningen. Jag ville inte tro på att jag var gravid. Det var en läskig tanke även om vi försökte aktivt. Men efter några dagar var jag jätteglad och nu är jag överlycklig över denna lilla sak som jag ruvar på.
Anledningen att här varit tyst är att jag inte velat släppa denna nyheten förrän vi är på den säkrare sidan, vilket egentligen är om en vecka. Men eftersom allt såg fint ut på ultraljudet så släpper jag nyheten idag. Dessutom planerar vi vårt största äventyr hittills och det hör ihop med föräldraledigheten med bebben så därför har jag inte kunnat släppa den nyheten heller. Har känt att jag knappt haft något att skriva om samt att jag mått ganska knepigt hittills.
Det är ingen dans på rosor att vara gravid med en bebis här hemma. Fy alltså. Inga spyor hittills tack och lov. Men EXTREM trötthet. Den är förlamande. Jag har tagit varenda chans till att sova = sovit när Ellen sovit = ingen egentid under dagarna längre = känt mig kvävd. Men sömn har varit nr 1 att prioritera för att jag ens ska fixa dagarna. Dygnen Niclas har jobbat har varit riktigt tuffa, men jag har överlevt och det är ju det viktigaste. Jag har yrsel precis som med Ellen. Den var allra värst för någon månad sedan, men igår kom den tillbaka på bussen när jag jobbade. Det var mitt största problem under graviditeten med Ellen, jag kunde inte åka kollektivt inom jobbet då jag höll på att svimma om jag var tvungen att stå upp, så jag fick köra bil. Denna gången verkar jag ha samma problem. Fick nästan panik igår när jag kände att jag började kallsvettas, det flimrade för ögonen och jag började känna mig yr. Proppfull buss och två hållplatser kvar. Jag höll ut men det var obehagligt. Undra hur det ska arta sig när det redan är så här... Återstår att se! Annars mår jag bra! Inga känningar i kroppen. Kan gå som vanligt. Träningen har legat på is ett tag då jag inte haft orken men på måndag har jag bokat yoga. Känner att kroppen skriker efter träning. Jag börjar förfalla sakta men säkert så jag behöver verkligen komma igång igen!
Kommentarer
Skicka en kommentar