En epok är förbi

För 9 år sedan klev vi för första gången in på Waldorfförskolan Blåklockan. Vi var tidigt bestämda med att Waldorf passade oss och att vi ville att våra barn skulle fostras i den andan. Vad vi inte visste då var att en skola skulle startas av samma huvudman och vi idag har två fisar som slutat årskurs 1 i samma veva som Alma idag stängde grinden för sista gången och i ett nafs så var 9 år av dagis över.

Waldorf är mer än en lära och filosofi. Det är en livsstil. Fröknarna är inte bara pedagoger åt barnen, dom har blivit våra vänner. Vår vän och fröken Eva grät så det skvala och har senaste åren fruktlöst försökt få oss att skaffa en 4a så att tiden på Blåklockan inte ska ta slut. Men allting har ett slut. Det är bitterljuvt. De senaste 9 åren har varit lika hemskt som stundtals fantastiskt. 3 barn på 3 år är ingen bra idé och något jag aldrig skulle göra om. Men nu är den tiden på riktigt slut. Jag har inga småbarn längre. Jag har 3 skolbarn. 

Nu fortsätter resan som tur är inom Waldorf i några år till. Ellen och Noah har 2 år kvar innan annan skola stundar och Alma ska få sina 4 år där oavsett. Alma har fått vår kära vän Marie som fröken som dessutom är Almas bästa kompis mamma så det nära, lilla och familjära fortsätter.  Det är enligt oss det finaste vi kan ge dom. En lugn, trygg och liten start i livet som i övrigt är stort och idag ofta otryggt som samhället ser ut. Det finns ingen anledning enligt oss att slänga ut dom i den s.k riktiga världen ännu, den kommer tids nog. Låt barnen vara barn så länge det går, vuxna har dom ett helt liv till att vara sen.