Ett hej från dalens djup
28 år idag.. Känns precis som vanligt faktiskt. Pratade med Niclas om det imorse, och det kommer troligtvis kännas likadant varenda gång man fyller år. Man känner sin inte äldre till sinnet men man bär på mer erfarenhet så ens sätt att se på livet förändras. Men som 18-åring hade man nog en bild av hur en 25-åring, 40-åring. 50-åring osv var. Och jag tänkte på min syster som är 10 år äldre än mig. Hon har alltid känts så "stor" och "gammal". 28!!! Så gammalt, tänkte jag när jag fyllde 18 och min syster 28. Nu är jag där själv och känner mig lika ung och barnslig än idag.
Fick en kaffetermos av Niclas o barnen imorse. Som jag önskat mig! Niclas hade finkammat nätet efter den bästa. En Eva Solo tydligen. Ska inviga den nästa vecka och ta kaffe med ut i skogen.
Igårkväll satt vi och läste igenom lite inlägg här från bloggen. Mest från vårt halvår i Spanien. Så roligt att ha så mycket nedskrivet. Och vad kloka vi var! "Fan vad vettiga vi låter!", sa jag till Niclas när han läste. Med lite perspektiv så var det nog den tiden i mitt vuxna liv då jag fått mest insikter och växt mest som person. Jag önskar att alla hade kunnat ta ett sabbatsår från Sverige och resa iväg som vi gjorde. Det var värt allt! Jag skulle göra om det vilken dag som helst om vi hade kunnat.
Det gör något med en när man byter miljö, tvingas gå ur sin komfortzon och slippa vara i något ekorrhjul. Bättre självutveckling finns det nog inte.
Så jag sa att vi ska börja skriva här igen. Detta är en guldgruva att ha, både för oss men också för barnen i framtiden. Dagis har börjat igen och ingen är gladare än jag, Ellen och Noah. Win win på alla håll och kanter. Ellen och Noah sprang in genom grinden till fröken Isa och började leka i sandlådan direkt. Dom hinner knappt säga hejdå till mig utan jag får haffa en puss och en kram i farten. Så roligt att se att dom trivs så bra och har längtat efter att få komma dit.
Jag har försökt hitta tillbaka till något slags lugn, vilket inte gått så jättebra. Tiden dom är på dagis, 9-14 går alldeles för fort. Jag vill hinna med att få iordning här hemma men också få tid att bara vara. Just nu prioriterar jag mig själv. Alma är vaken nästan hela kvällarna så för tillfället har jag ingen tid alls för mig själv och jag kvävs mer och mer för varje dag så jag tar verkligen vara på dessa dagarna då jag bara har henne. Passar på att lägga mig på soffan medan hon sover och fixar och grejar när hon är vaken och kan ligga bredvid på golvet eller sitta i selen.
Vi har nog kommit längst ner i dalen känns det som. Där man börjar ta genvägar man tidigare inte tagit. Typ att köpa fika istället för att baka själv. Köpa pappersservetter efter 3 år med tygtrasor för att man inte orkar tvätta och vika konstant. Dammsuger när råttorna irrar omkring. Nästa steg vi inte tagit än men jag är sugen på att ta är att sluta vika tvätt och bara lägga i varsin ren hög så får man gräva i sin egen hög.
Jag har faktiskt aldrig känt mig så trött och sliten som jag gör nu. Glömmer mitt mobilnummer, kortkod, glömmer nycklar, slarvar bort min mobil och plånbok i tid och otid. Hjärnan fungerar verkligen inte längre. Jag har blivit lite rädd för mig själv så jag har börjat ta hand om mig bättre. Ta genvägar som sagt, men också börjat akupunkturbehandling hos min lärare. Jag hade examen i helgen och den har legat som en stor svart sten i min mage och oroat mig. Helt i onödan. Det gick jättebra! Men jag beskrev mina problem för henne och hon kände direkt på mina pulser. Inom kinesisk medicin känner man på organens pulser, genom olika tryck på handlederna och hon kände att min njurenergi var i botten. Det förklarade min hjärndimma. Njurarna förser hjärnan med energi. Hon gav mig en antistressbehandling i två dagar och jag har känt mig bättre sedan dess och ska tillbaka nu till helgen.
Det går att tuffa på väldigt länge men till slut känner man att kroppen säger ifrån på olika sätt. Jag känner att jag nått min gräns för vad jag orkar efter denna sommaren med barnen hemma i 9 veckor. Fy fabian vad jobbigt det har varit. Ljudnivån är det som är värst. Att aldrig kunna tänka klart.
Men jag tror stenhårt på att vi inte får mer än vi klarar och är det så att man ändå går in i väggen fast man fått varningssignaler från kroppen så var väl det meningen det också. Jag vill dock inte komma ända dit. Mardrömsscenario med 3 barn hemma och behöva lägga allt på Niclas. Så nej, jag tar mitt ansvar redan nu när jag känner att jag sakta men säkert är på väg ner i djupet och försöker vända det. Vi har överlevt 5 månader som trebarnsföräldrar. Det värsta i form av minimalt med sömn och sådant borde snart vara över. Strax efter 6 månader ska vi kunna få in rutiner även på Alma och då kommer kvällarna åter vara våra. Det är nog det som gjort att jag mått så dåligt, att våra egna kvällar inte har existerat. Att ha barn omkring sig dygnets alla timmar (samsover med Alma) tär på en.
Nä nu ska jag sluta spy galla och klaga. Men det var skönt att få det ur sig :-) Niclas får skriva ett härligare inlägg som får sammanfatta vår härliga sommar ihop!
Fick en kaffetermos av Niclas o barnen imorse. Som jag önskat mig! Niclas hade finkammat nätet efter den bästa. En Eva Solo tydligen. Ska inviga den nästa vecka och ta kaffe med ut i skogen.
Igårkväll satt vi och läste igenom lite inlägg här från bloggen. Mest från vårt halvår i Spanien. Så roligt att ha så mycket nedskrivet. Och vad kloka vi var! "Fan vad vettiga vi låter!", sa jag till Niclas när han läste. Med lite perspektiv så var det nog den tiden i mitt vuxna liv då jag fått mest insikter och växt mest som person. Jag önskar att alla hade kunnat ta ett sabbatsår från Sverige och resa iväg som vi gjorde. Det var värt allt! Jag skulle göra om det vilken dag som helst om vi hade kunnat.
Det gör något med en när man byter miljö, tvingas gå ur sin komfortzon och slippa vara i något ekorrhjul. Bättre självutveckling finns det nog inte.
Fyller ut med lite bilder på barnen. Älskade Ellens min hänger kvar än som hon började med innan hon fyllde 1.
Så jag sa att vi ska börja skriva här igen. Detta är en guldgruva att ha, både för oss men också för barnen i framtiden. Dagis har börjat igen och ingen är gladare än jag, Ellen och Noah. Win win på alla håll och kanter. Ellen och Noah sprang in genom grinden till fröken Isa och började leka i sandlådan direkt. Dom hinner knappt säga hejdå till mig utan jag får haffa en puss och en kram i farten. Så roligt att se att dom trivs så bra och har längtat efter att få komma dit.
Jag har försökt hitta tillbaka till något slags lugn, vilket inte gått så jättebra. Tiden dom är på dagis, 9-14 går alldeles för fort. Jag vill hinna med att få iordning här hemma men också få tid att bara vara. Just nu prioriterar jag mig själv. Alma är vaken nästan hela kvällarna så för tillfället har jag ingen tid alls för mig själv och jag kvävs mer och mer för varje dag så jag tar verkligen vara på dessa dagarna då jag bara har henne. Passar på att lägga mig på soffan medan hon sover och fixar och grejar när hon är vaken och kan ligga bredvid på golvet eller sitta i selen.
Finaste Naoh! Med en prick och 4a efter min behandling jag gör på barnen. Akupressur och moxa för att rensa arven från tidigare generationer.
Vi har nog kommit längst ner i dalen känns det som. Där man börjar ta genvägar man tidigare inte tagit. Typ att köpa fika istället för att baka själv. Köpa pappersservetter efter 3 år med tygtrasor för att man inte orkar tvätta och vika konstant. Dammsuger när råttorna irrar omkring. Nästa steg vi inte tagit än men jag är sugen på att ta är att sluta vika tvätt och bara lägga i varsin ren hög så får man gräva i sin egen hög.
Jag har faktiskt aldrig känt mig så trött och sliten som jag gör nu. Glömmer mitt mobilnummer, kortkod, glömmer nycklar, slarvar bort min mobil och plånbok i tid och otid. Hjärnan fungerar verkligen inte längre. Jag har blivit lite rädd för mig själv så jag har börjat ta hand om mig bättre. Ta genvägar som sagt, men också börjat akupunkturbehandling hos min lärare. Jag hade examen i helgen och den har legat som en stor svart sten i min mage och oroat mig. Helt i onödan. Det gick jättebra! Men jag beskrev mina problem för henne och hon kände direkt på mina pulser. Inom kinesisk medicin känner man på organens pulser, genom olika tryck på handlederna och hon kände att min njurenergi var i botten. Det förklarade min hjärndimma. Njurarna förser hjärnan med energi. Hon gav mig en antistressbehandling i två dagar och jag har känt mig bättre sedan dess och ska tillbaka nu till helgen.
Och lilla stumpan som alltid är så sprudlande glad! Trots alldeles för lite sömn om kvällarna.
Det går att tuffa på väldigt länge men till slut känner man att kroppen säger ifrån på olika sätt. Jag känner att jag nått min gräns för vad jag orkar efter denna sommaren med barnen hemma i 9 veckor. Fy fabian vad jobbigt det har varit. Ljudnivån är det som är värst. Att aldrig kunna tänka klart.
Men jag tror stenhårt på att vi inte får mer än vi klarar och är det så att man ändå går in i väggen fast man fått varningssignaler från kroppen så var väl det meningen det också. Jag vill dock inte komma ända dit. Mardrömsscenario med 3 barn hemma och behöva lägga allt på Niclas. Så nej, jag tar mitt ansvar redan nu när jag känner att jag sakta men säkert är på väg ner i djupet och försöker vända det. Vi har överlevt 5 månader som trebarnsföräldrar. Det värsta i form av minimalt med sömn och sådant borde snart vara över. Strax efter 6 månader ska vi kunna få in rutiner även på Alma och då kommer kvällarna åter vara våra. Det är nog det som gjort att jag mått så dåligt, att våra egna kvällar inte har existerat. Att ha barn omkring sig dygnets alla timmar (samsover med Alma) tär på en.
Nä nu ska jag sluta spy galla och klaga. Men det var skönt att få det ur sig :-) Niclas får skriva ett härligare inlägg som får sammanfatta vår härliga sommar ihop!
Kommentarer
Skicka en kommentar