Skogen

Vi är just nu inne i en enorm jobbkarusell. Om 3 veckor slutar jag mitt jobb men behöver arbeta in timmar för att ligga på +-0 innan jag slutar. Våra tjänster på denna arbetsplats är förlagda som så att vi får en heltidslön men är bara planerade 85-90% och resten får vi gå in när det behövs för att täcka upp för sjukdom i gruppen eller dylikt. Problemet uppstår när ingen är sjuk och timmar inte finns tillgängligt. Jag behövde arbeta in 85 timmar mellan juli (när jag kom tillbaka från ledighet) och november. Under sommaren får vi enligt gällande avtal inte gå in och ta lediga timmar själv eftersom då ska våra sommarvikarier ta dessa. Så då försvinner möjligheten att gå in och ta timmar under 2-3 månader. Det går fort att ligga back på timmar! Den som kom på denna lösningen på kommunen, som jag är anställd av, måste fått ett pris, gyllene skor samt guld och gröna skogar. Mycket pengaekonomiskt för arbetsgivaren, sämre för arbetstagaren då vi, jag aldrig kan arbeta in extra tid och få ut det i pengar utan får det endast i tid. Problem nummer 2 blir att den tid du arbetar in får du inte plocka ut om ingen i din egen grupp väljer att ta dit pass när du vill vara ledig. Eftersom en utomstående vikarie får vi inte plocka in, det blir ju dyrt.. Så nu jagar jag timmar för att inte åka på en ekonomisk smäll när jag säger upp mig. Jag har ju trots allt fått lön för heltid så arbetar jag inte i dessa timmar tar dom timmarna jag är skyldig från slutlönen. Denna månaden arbetar jag ca 122% på mitt arbete som anställd samtidigt som det i företaget just nu trillar in kunder till höger och vänster. Jag vet inte riktigt hur mycket jag arbetar i företaget men det blir en hel del även där. Jättekul, såklart! Men som alltid får man allt på en och samma gång. Men om 3 veckor slutar jag på denna tjänst. 4 veckor semester hägrar i La Mata och sedan börjas ett nytt kapitel i livet.


Igår tog vi ett avbräck från allt vad hus, jobb och mer jobb innebär. Vi packade matsäck och tog barn och vagn ut i skogen för att få miljöombyte. Så underbart skönt och vackert det var i skogen. I ungefär en halvtimme. Sedan började barnen bli kinkiga och tyckte inte alls det var särskilt skoj. Men under den halvtimmen då alla faktiskt var på bra humör laddades batterierna lite i alla fall.

Det är något särskilt med skogen. Alla dofter av löv, bark och lera. Det väcker något i mig. Jag spenderade onormalt mycket tid i just denna skogen förr i världen. När vi hade en reporter från en tidning över för någon vecka sedan som gjorde ett reportage om vårt företag pratade jag lite om min eremitfas jag hade precis när Paulina och jag träffades. Jag bodde mer eller mindre här ute. Sov i vindskydd titt som tätt eller satt under en gran och kokade kaffe på mitt primuskök. Det var en härlig tid även det. Mycket tid för eftertanke och jag lärde även känna varenda stig i denna skog efter timvis av promenader.

Produktbild till vår Hamax outback. Se så fridfullt man kan ha det bara man har denna vagn.

I skogen åt vi pannkakor med och utan sylt. Detta gillades av små och stora magar. Noah var mer intresserad av alla svampar så det fick bli en heltidssyssla att hålla honom borta från sådan svamp som bidrar till magont.

Nu kan vi snart räkna ner på riktigt innan denna ohyggligt hektiska tid i livet är över. Sedan juli har vi hållit på att lappa som galningar för att få livet att gå ihop. Detta har resulterat i att vi inte haft något socialt umgänge alls förutom med familj. Vi pratade igår att vi inte träffat våra vänner, om dom finns kvar vid det här laget, alls denna sommaren. Inte en enda grillning eller middagsbjudning har det varit. Senast vi satt ner med andra vuxna var på Antons student i juni. Hjulet snurrar men dom här två ekorrarna som förtvivlat försöker hinna med har sedan länge dött. Det är ångor kvar som för hjulet vidare framåt. Om 3 veckor vänder vi blad och hoppas att vi aldrig mer kommer ha det lika intensivt igen. Troligen inte då barnen blir äldre och våra nya jobb inte tar tid på samma sätt som dom nuvarande. Ibland känner man att nu får det vara nog, nu behöver vi göra en förändring. Paulina och jag är duktiga på att lyssna på förändringens vindar och anpassar oss till det nya ganska lätt även om vi står pall när det blåser snålt som det gjort några månader nu. Vi tycker om förändring. Vi tycker om att utvecklas och vi ser till att utvecklas så att vi inte stagnerar. Vi vill mer i livet, vi vill vidare. Nu har vi gett oss förutsättningar för att ta oss vidare. Det är ett klart lysande ljus i slutet av denna långa tunnel.